Senaste utvisningsdebaclet:(länk) (och en länk till, till en tidningsartikel) Jag kan väl kommentera det på två sätt, dels som ekonom och dels som människa:
- Invandringen kostar pengar säger vissa. Ja, om de används på det här sättet... Om det är så här det brukar gå till så är det väl billigare att helt enkelt låta folk stanna? Att inte ha kollat upp landningstillstånd är ju i alla fall bättre än att flyga till fel land, vilket ju har hänt vid två uppmärksammade tillfällen på sista tiden (Irak/Iran och Kenya/Tanzania). Migrationsverket (och/eller UD) framstår som totalt inkompetenta.
- Vad är det för människosyn svenska myndigheter har börjat visa? Mänskliga rättigheter blir alltför ofta istället medborgerliga rättigheter. Får du inte stanna i Sverige är du inte värd något. Då har du inga rättigheter, för du kan ändå inte anmäla eller stämma någon om du redan är utvisad. Det är fruktansvärt att en människa, som efter ett avvisningsbeslut redan har all anledning att vara helt förtvivlad, förnedras ytterligare.
Det finns en tänkbar anledning till att det blir så här: när migrationspolitiken blir omänsklig, så orkar inte längre vettiga och medkännande människor arbeta med utvisningar och behöva stå för de fruktansvärda beslut som tagits. Antingen slutar man, eller så stänger man av känslorna helt. Kvar på Migrationsverket och på förvaren blir personal som består av rötägg och personer som slår av all empati för att orka med sitt jobb. Jag skulle aldrig vilja jobba på Migrationsverket, men det kanske är det som krävs för att det ska bli bättre? Att vettiga och medkännande människor vågar och orkar jobba där?
söndag 20 november 2011
torsdag 22 september 2011
Värme och hemlängtan
Nu är regntiden på väg. Det har blivit varmare och varmare. Två nätter har det regnat. Morgonen efter det första regnet var det som att vakna i ett nytt land. Allt luktade annorlunda! Luften var klar och bar med sig en massa nya lukter; mangoträdet luktade, leran luktade, oljefaten med sopor luktade helt annorlunda än dagen före. Jag vet inte om det var vattnet som löst ut en uppsjö av doftämnen, eller om det helt enkelt var näsan som vaknat efter tre månaders dvala under ett tjockt lager torrtidsdamm.
För bara några veckor sedan var det ovanligt att kläderna klibbade mot kroppen, och på Mansimou sov jag till och med med en filt över mig. Nu vill jag byta t-shirt så fort jag kommer hem, och idag gick jag ut i kortbyxor. (Det är väl inget speciellt, tänker ni. Jo, för mig ska det mycket till för att jag ska ta på mig shorts här i Kongo. Jag tror det har att göra med att jag vill smälta in. Genom att gå klädd i skjorta och ordentliga grå långbyxor så visar jag att jag arbetar här. Det här är min vardag. En vardag där jag går till kontoret, som så många andra gör. Jag visar också att jag vill vara en del av Kongo. Jag har utanpåskjortor i pagne-tyg och min kostym har korta ärmar. Sedan är förstås frågan om det går hem; vissa kan nog se det som att jag apar efter, att jag försöker efterlikna en stil men inte kan lyckas. Men jag tror att de flesta är positiva, jag får en del berömmande kommentarer om kostymen och andra afrikanska kläder.) Hur som helst, var var jag? Jo, just det, idag gick jag ut i kortbyxor. Det var varmt, och nu har jag ett par culottes, typ trekvartsbyxor, i ett blå-brunt mönster. Trots enbart en blå t-shirt kände jag att turist-stämpeln var långt borta!
Värmen ja, idag mitt på dagen var första gången som värmen verkligen slog till. Som ett slag i ansiktet, som att gå in i en vägg… ja, välj liknelse själv. Jag gick snabbt ut från kontoret för att hinna säga en sak till volontärerna som var på väg iväg, och ouf, där var solen. Nästan i zenit, utan något skyddande dis. Som att råka ta i varm aluminiumfolie. (Hmm, den var kanske väl långsökt.)
Hittade en märklig blandskiva ute på Mansimou. En sådan där cd som säljs 3 för 99 på mackar eller på Maxi, ni vet. ”Legends”, med Elvis, Sinatra, Johnny Cash… Lite spretigt men jo, ändå hyfsat sammanhållet, men sen, vad gör han här?? Marvin Gaye, ”Sexual healing”! I tolvminutersversion! Galet… I alla fall... (Det blir visst väldigt mycket sidospår den här gången.) Lyssnat en del på de mer lindy-vänliga låtarna, och funderat en del över ”On the sunny side of the street”. Här i Kongo är det ingen som vill vara on the sunny side of the street. Istället går man över gatan för att gå i skuggan. Alla positiva associationer till solen fungerar liksom inte här.
En annan värme man känner av är kroppsvärme. Att köa i Kongo innebär ofta kroppskontakt. På väg in i bageriet i närheten (där de säljer mörka fullkornsbullar, underbart efter en tid med bara vitt franskbröd!) så känner man ofta närhet både framåt och bakåt. Det privata utrymmet är helt enkelt väldigt litet. Men avståndet mellan människor är också litet. Det är lätt att känna samhörighet med de andra i kön, man kan gemensamt sucka över hur lång tid det tar, eller över att en viss sorts bröd är slut, eller gemensamt beskåda något som är nytt eller intressant. Som tur är är det ganska vanligt att vita kommer och köper bröd där, så det är sällan jag som är det nya och intressanta.
Det här att stanna upp och betrakta saker är något jag börjat tycka om. Kongoleser tittar på saker. Om man ser något intressant så tittar man gärna lite till. Det är inte fråga om något hotfullt blängande, utan ohöljt intresse och nyfikenhet. Jag har tagit efter det. Det är skönt att det är helt okej att stanna till på trottoaren och exempelvis se efter hur långt man kommit med vägarbetet sedan jag sist gick förbi.
Hemlängtan skrev jag i rubriken. Ja, jag tror att jag drabbats av det. Jag är liksom inställd på att snart var tillbaka i Uppsala igen. Terese har jag längtat efter hela tiden, men det här är något annat. Jag kan börja tänka på hur det blir att till exempel gå till Heidenstams torg och handla, eller att ta en promenad i Gränbyparken… Hmm, det geografiska läget för de här fantasierna pekar nog på att tankar och minnen av Terese ändå är inblandade…
Därmed inte sagt att jag inte kommer att längta tillbaka till Kongo. Det kommer jag definitivt att göra. Efter tre veckor hemma kommer jag säkert att vara urless på oktoberregn och önska mig tillbaka till solljuset, lukterna och oljuden här nere. Längta efter värme, efter Kongoflodens brus, papaya.. Skönt att det då kommer att finnas en varm famn att bli kramad av och få krama tillbaka! Terese, elle me manque! (hon fattas mig)
[skrivet igår kväll]
För bara några veckor sedan var det ovanligt att kläderna klibbade mot kroppen, och på Mansimou sov jag till och med med en filt över mig. Nu vill jag byta t-shirt så fort jag kommer hem, och idag gick jag ut i kortbyxor. (Det är väl inget speciellt, tänker ni. Jo, för mig ska det mycket till för att jag ska ta på mig shorts här i Kongo. Jag tror det har att göra med att jag vill smälta in. Genom att gå klädd i skjorta och ordentliga grå långbyxor så visar jag att jag arbetar här. Det här är min vardag. En vardag där jag går till kontoret, som så många andra gör. Jag visar också att jag vill vara en del av Kongo. Jag har utanpåskjortor i pagne-tyg och min kostym har korta ärmar. Sedan är förstås frågan om det går hem; vissa kan nog se det som att jag apar efter, att jag försöker efterlikna en stil men inte kan lyckas. Men jag tror att de flesta är positiva, jag får en del berömmande kommentarer om kostymen och andra afrikanska kläder.) Hur som helst, var var jag? Jo, just det, idag gick jag ut i kortbyxor. Det var varmt, och nu har jag ett par culottes, typ trekvartsbyxor, i ett blå-brunt mönster. Trots enbart en blå t-shirt kände jag att turist-stämpeln var långt borta!
Värmen ja, idag mitt på dagen var första gången som värmen verkligen slog till. Som ett slag i ansiktet, som att gå in i en vägg… ja, välj liknelse själv. Jag gick snabbt ut från kontoret för att hinna säga en sak till volontärerna som var på väg iväg, och ouf, där var solen. Nästan i zenit, utan något skyddande dis. Som att råka ta i varm aluminiumfolie. (Hmm, den var kanske väl långsökt.)
Hittade en märklig blandskiva ute på Mansimou. En sådan där cd som säljs 3 för 99 på mackar eller på Maxi, ni vet. ”Legends”, med Elvis, Sinatra, Johnny Cash… Lite spretigt men jo, ändå hyfsat sammanhållet, men sen, vad gör han här?? Marvin Gaye, ”Sexual healing”! I tolvminutersversion! Galet… I alla fall... (Det blir visst väldigt mycket sidospår den här gången.) Lyssnat en del på de mer lindy-vänliga låtarna, och funderat en del över ”On the sunny side of the street”. Här i Kongo är det ingen som vill vara on the sunny side of the street. Istället går man över gatan för att gå i skuggan. Alla positiva associationer till solen fungerar liksom inte här.
En annan värme man känner av är kroppsvärme. Att köa i Kongo innebär ofta kroppskontakt. På väg in i bageriet i närheten (där de säljer mörka fullkornsbullar, underbart efter en tid med bara vitt franskbröd!) så känner man ofta närhet både framåt och bakåt. Det privata utrymmet är helt enkelt väldigt litet. Men avståndet mellan människor är också litet. Det är lätt att känna samhörighet med de andra i kön, man kan gemensamt sucka över hur lång tid det tar, eller över att en viss sorts bröd är slut, eller gemensamt beskåda något som är nytt eller intressant. Som tur är är det ganska vanligt att vita kommer och köper bröd där, så det är sällan jag som är det nya och intressanta.
Det här att stanna upp och betrakta saker är något jag börjat tycka om. Kongoleser tittar på saker. Om man ser något intressant så tittar man gärna lite till. Det är inte fråga om något hotfullt blängande, utan ohöljt intresse och nyfikenhet. Jag har tagit efter det. Det är skönt att det är helt okej att stanna till på trottoaren och exempelvis se efter hur långt man kommit med vägarbetet sedan jag sist gick förbi.
Hemlängtan skrev jag i rubriken. Ja, jag tror att jag drabbats av det. Jag är liksom inställd på att snart var tillbaka i Uppsala igen. Terese har jag längtat efter hela tiden, men det här är något annat. Jag kan börja tänka på hur det blir att till exempel gå till Heidenstams torg och handla, eller att ta en promenad i Gränbyparken… Hmm, det geografiska läget för de här fantasierna pekar nog på att tankar och minnen av Terese ändå är inblandade…
Därmed inte sagt att jag inte kommer att längta tillbaka till Kongo. Det kommer jag definitivt att göra. Efter tre veckor hemma kommer jag säkert att vara urless på oktoberregn och önska mig tillbaka till solljuset, lukterna och oljuden här nere. Längta efter värme, efter Kongoflodens brus, papaya.. Skönt att det då kommer att finnas en varm famn att bli kramad av och få krama tillbaka! Terese, elle me manque! (hon fattas mig)
[skrivet igår kväll]
lördag 17 september 2011
Kaffe och militärer
Hmm, kommer kanske ångra att jag köpte kaffe på Park’n’Shop i måndags kväll. Kändes som ett fjärdedels Maxi plus en systembutik, men inget vidare utbud på just kaffefronten. Köpte något franskt lågprismärke, eftersom jag inte vill köpa Néstlé, och såg sedan på baksidan att Arabicabönorna var blandade med Robusta. Får se om det går att dricka… Men jag hittade laktosfri glass!!! eller, päronsorbet, men ändå, det var första glassen jag åt sedan mitten av juni! :)
På vägen dit och hem gick jag förbi ett välbeväpnat gäng utanför en bank. Poliser, militärer eller säkerhetsvakter, svårt att veta, de kanske är alla tre på en gång. Kamouflageuniformer hade de i alla fall. De ropade något skämtsamt, och för en gångs skull stannade jag och pratade lite. Nån hette Abdoulaye, jag heter Samuel.”Ah, som Samuel Eto’o!!!” Ja, fast jag har spelat back, inte anfallare. Jag vet inte riktigt vad som händer med mäns hjärnor när de umgås mer med vapen än med kvinnor; i varje fall behövde det här gänget bara dessa fyra repliker för att leda in samtalet på sexuella aktiviteter. Frågan om huruvida jag spelade anfallare mellan benen också, den låtsades jag inte förstå. Nästa: jag hade köpt kaffe, ”Ça donne la force!” (det ger kraft/ork”), följd av ytterligare obscena skämt. Jag sade att jag i så fall inte borde dricka så mycket kaffe, eftersom min fästmö var kvar i Europa. ”Inga problem, du får våra systrar!” ”Kongolesiska kvinnor, inte alls dyra!” Nej, jag tänkte vänta tills vi gifter oss. Från att ha varit lite nedlåtande, såg de nu på mig uppifrån och ner som om jag vore någon slags utomjording, eller i varje fall helt dum i huvudet. ”Vänta tills bröllopet, det kan inte vara nyttigt!” ”Du får ont i magen!” ”Hur vet du vad hon gör i Europa när du är här?” Den attityden har jag hört förut här nere. Att någon annan har möjlighet att vara oärlig ses som en anledning att vara det själv, tyvärr. ”Nej, jag har förtroende för henne. Jag väntar till den 7:e juli, le mariage.” 7:e juli, de skakade på huvudena… Efter några repliker till i samma rått skämtsamma ton skiljdes vi åt. Jag erkände att jag väntade ”impatiamment”, så som de väntade impatiamment på gryningen då skiftet skulle vara slut.
På vägen dit och hem gick jag förbi ett välbeväpnat gäng utanför en bank. Poliser, militärer eller säkerhetsvakter, svårt att veta, de kanske är alla tre på en gång. Kamouflageuniformer hade de i alla fall. De ropade något skämtsamt, och för en gångs skull stannade jag och pratade lite. Nån hette Abdoulaye, jag heter Samuel.”Ah, som Samuel Eto’o!!!” Ja, fast jag har spelat back, inte anfallare. Jag vet inte riktigt vad som händer med mäns hjärnor när de umgås mer med vapen än med kvinnor; i varje fall behövde det här gänget bara dessa fyra repliker för att leda in samtalet på sexuella aktiviteter. Frågan om huruvida jag spelade anfallare mellan benen också, den låtsades jag inte förstå. Nästa: jag hade köpt kaffe, ”Ça donne la force!” (det ger kraft/ork”), följd av ytterligare obscena skämt. Jag sade att jag i så fall inte borde dricka så mycket kaffe, eftersom min fästmö var kvar i Europa. ”Inga problem, du får våra systrar!” ”Kongolesiska kvinnor, inte alls dyra!” Nej, jag tänkte vänta tills vi gifter oss. Från att ha varit lite nedlåtande, såg de nu på mig uppifrån och ner som om jag vore någon slags utomjording, eller i varje fall helt dum i huvudet. ”Vänta tills bröllopet, det kan inte vara nyttigt!” ”Du får ont i magen!” ”Hur vet du vad hon gör i Europa när du är här?” Den attityden har jag hört förut här nere. Att någon annan har möjlighet att vara oärlig ses som en anledning att vara det själv, tyvärr. ”Nej, jag har förtroende för henne. Jag väntar till den 7:e juli, le mariage.” 7:e juli, de skakade på huvudena… Efter några repliker till i samma rått skämtsamma ton skiljdes vi åt. Jag erkände att jag väntade ”impatiamment”, så som de väntade impatiamment på gryningen då skiftet skulle vara slut.
tisdag 13 september 2011
En vardag på väg mot sitt slut
Det känns som om det inte har hänt så mycket på sista tiden. Jag bor i min stora lägenhet, åker till jobbet, är trött när jag kommer hem, äter, går kanske ut en sväng och handlar något, läser och går och lägger mig tidigt. Och är ganska nöjd med den vardagen.
På ett sätt stör det mig lite att jag blivit så loj, så hemmablind. Jag är ju i Kongo! Men även här så går jag efter ett tag runt i samma banor, i en enformig, trygg och bekväm vardag.
Men det är ju inte så långt kvar nu. Det finns en liten hög som sakta växer längst in i kontorets kassaskåp. Brev och foton som jag blivit ombedd att ta med till vänner, bidragsgivare och andra kontakter i Sverige. Det påminner om hemresan. 7 oktober, nej det är inte så långt kvar.
Eller, det beror på vad man har för perspektiv. När jag tänker på vissa saker som ska göras: boka revision av projektet Formation rurale…, eller saker som jag gör för sista gången: betala el, hyra, så känns det som att det inte är så långt kvar. När jag däremot tänker på Terese, på hennes mjuka varma famn, hennes hår i mitt ansikte, hennes rygg under mina händer…, eller under tystnaden i slutet av varje telefonsamtal, när ingen av oss vill lägga på, då känns de 25 dagarna långa.
Vissa saker har jag tagit tag i nu, innan det är för sent eller inte lönt längre. Jag har låtit rama in ett av våra förlovningsfoton och ställt det på skrivbordet. (Har fått berätta några gånger att det är taget i Tropiska växthuset, alla tror att det är taget här i Kongo, hihi. ”Vi har åkt till värmen”-skämtet har fungerat bra!) Idag var tata Nkaba och jag hos en finskräddare för att hämta min kortärmade kostym (Ja, kortärmad kostym! Det är jättevanligt här. Jag har velat ha en ända sedan första resan 2007.) som jag låtit sy upp. Men den var inte klar än, trots löfte när vi var där för en vecka sedan. Nu var det nya löften: ”på torsdag.” Jaja, ”c’est le Congo” som tata Nkaba sa. Jag köpte tyget för länge sedan; det var nog i början av juli. Men jag ville inte gå till vilken finskräddare som helst, det handlar om lite för mycket pengar för det. Det är skillnad på skräddare och skräddare, (och på slaktare och slaktare, bageri och bageri, elektronikaffär och elektronikaffär…) och det går inte att se på de färgglada målningarna på ytterväggarna vad det är för kvalitet som saluförs, inte heller på hur det ser ut invändigt i butiken. Det gäller att känna någon som vet vilket ställe som är bra. Nu är det tata Nkaba, min vördnadsbjudande 70-årige kollega som följer mig till sin skräddare.
Det är lite annorlunda att gå till den skräddaren. Man går förbi moskén, genom de muslimska kvarteren i nedre Poto-poto. Där ligger män med små virkade mössor och långa vita klädnader på små filtar längs gatan och ser ännu mer loja ut än vanligt. Vissa har en liten rad av varor längst ut på filten, men det är det enda som skvallrar om att det pågår någon slags aktivitet annan än makliga diskussioner. Man ser här och var böcker med arabisk skrift och fler butiker än vanligt heter saker som ”Salim et frères”, ”Bijouterie Sow” eller ”Ets. In-Challah”. Ändå känns det inte som om det är så mycket fler västafrikaner i de kvarteren. Just där vi går till skräddaren kanske är de kongolesiska konvertiternas gator, vad vet jag? Annars anses Poto-poto bland annat vara västafrikanernas stadsdel i Brazzaville.
Nej, jag har faktiskt inte sett någon butik som heter ”Salim et frères”. Norpade namnet från V.S. Naipaul som fick Nobelpriset för några år sedan. Läser hans ”Vid flodens krök” som handlar just om köpmannaklassen, de libaneser, västafrikaner och indier som äger butiker och restauranger. Jag jämför dem lite med judarnas ställning i Europa förr. Inflytelserika på vissa områden, men ändå vid sidan om. Gemene man avundas dem, men man tycker oftast inte om dem. Innan jag började läsa boken så tänkte jag nog mest att det är så synd att de där invandrarna tar arbeten och affärsmöjligheter som kongoleserna borde få. Nu tänker jag mer på den otrygghet som jag kan tänka mig att många av dem känner. De hör inte hemma här, men frågan är om mannen i butiken har något annat hemland?
Två libaneser(?) som bor på min gata har en butik lite längre bort. Det är en container, rödmålad med tre utskurna dörrar. De hälsar alltid, med flera frågor: comment la santé? et la femme, comment? De berättar inget om sig själva, om var de kommer ifrån, hur länge de varit här. Det är snarare den ständiga kommentaren om att det var alldeles för länge sedan jag var och handlade hos dem.
Nej, nu börjar tiden rinna iväg, i ett kortare perspektiv också. Behöver köpa kaffe, och tänkte prova Park’n’Shop, den av Brazzavilles båda stormarknader som jag inte besökt än, innan de stänger kl 19. Kanske ska gå förbi den röda containern på vägen tillbaka, köpa lite yaourt eller något och fråga hur det går med affärerna.
(Uppdatering: Med facit i hand så kommer innehavarna av min närbutik från Mauretanien, har varit här sedan 2002 och har inga större problem att åka hem när de har lust och pengar till det... Så nu har jag fått den fördomen lite mer nyanserad!)
På ett sätt stör det mig lite att jag blivit så loj, så hemmablind. Jag är ju i Kongo! Men även här så går jag efter ett tag runt i samma banor, i en enformig, trygg och bekväm vardag.
Men det är ju inte så långt kvar nu. Det finns en liten hög som sakta växer längst in i kontorets kassaskåp. Brev och foton som jag blivit ombedd att ta med till vänner, bidragsgivare och andra kontakter i Sverige. Det påminner om hemresan. 7 oktober, nej det är inte så långt kvar.
Eller, det beror på vad man har för perspektiv. När jag tänker på vissa saker som ska göras: boka revision av projektet Formation rurale…, eller saker som jag gör för sista gången: betala el, hyra, så känns det som att det inte är så långt kvar. När jag däremot tänker på Terese, på hennes mjuka varma famn, hennes hår i mitt ansikte, hennes rygg under mina händer…, eller under tystnaden i slutet av varje telefonsamtal, när ingen av oss vill lägga på, då känns de 25 dagarna långa.
Vissa saker har jag tagit tag i nu, innan det är för sent eller inte lönt längre. Jag har låtit rama in ett av våra förlovningsfoton och ställt det på skrivbordet. (Har fått berätta några gånger att det är taget i Tropiska växthuset, alla tror att det är taget här i Kongo, hihi. ”Vi har åkt till värmen”-skämtet har fungerat bra!) Idag var tata Nkaba och jag hos en finskräddare för att hämta min kortärmade kostym (Ja, kortärmad kostym! Det är jättevanligt här. Jag har velat ha en ända sedan första resan 2007.) som jag låtit sy upp. Men den var inte klar än, trots löfte när vi var där för en vecka sedan. Nu var det nya löften: ”på torsdag.” Jaja, ”c’est le Congo” som tata Nkaba sa. Jag köpte tyget för länge sedan; det var nog i början av juli. Men jag ville inte gå till vilken finskräddare som helst, det handlar om lite för mycket pengar för det. Det är skillnad på skräddare och skräddare, (och på slaktare och slaktare, bageri och bageri, elektronikaffär och elektronikaffär…) och det går inte att se på de färgglada målningarna på ytterväggarna vad det är för kvalitet som saluförs, inte heller på hur det ser ut invändigt i butiken. Det gäller att känna någon som vet vilket ställe som är bra. Nu är det tata Nkaba, min vördnadsbjudande 70-årige kollega som följer mig till sin skräddare.
Det är lite annorlunda att gå till den skräddaren. Man går förbi moskén, genom de muslimska kvarteren i nedre Poto-poto. Där ligger män med små virkade mössor och långa vita klädnader på små filtar längs gatan och ser ännu mer loja ut än vanligt. Vissa har en liten rad av varor längst ut på filten, men det är det enda som skvallrar om att det pågår någon slags aktivitet annan än makliga diskussioner. Man ser här och var böcker med arabisk skrift och fler butiker än vanligt heter saker som ”Salim et frères”, ”Bijouterie Sow” eller ”Ets. In-Challah”. Ändå känns det inte som om det är så mycket fler västafrikaner i de kvarteren. Just där vi går till skräddaren kanske är de kongolesiska konvertiternas gator, vad vet jag? Annars anses Poto-poto bland annat vara västafrikanernas stadsdel i Brazzaville.
Nej, jag har faktiskt inte sett någon butik som heter ”Salim et frères”. Norpade namnet från V.S. Naipaul som fick Nobelpriset för några år sedan. Läser hans ”Vid flodens krök” som handlar just om köpmannaklassen, de libaneser, västafrikaner och indier som äger butiker och restauranger. Jag jämför dem lite med judarnas ställning i Europa förr. Inflytelserika på vissa områden, men ändå vid sidan om. Gemene man avundas dem, men man tycker oftast inte om dem. Innan jag började läsa boken så tänkte jag nog mest att det är så synd att de där invandrarna tar arbeten och affärsmöjligheter som kongoleserna borde få. Nu tänker jag mer på den otrygghet som jag kan tänka mig att många av dem känner. De hör inte hemma här, men frågan är om mannen i butiken har något annat hemland?
Två libaneser(?) som bor på min gata har en butik lite längre bort. Det är en container, rödmålad med tre utskurna dörrar. De hälsar alltid, med flera frågor: comment la santé? et la femme, comment? De berättar inget om sig själva, om var de kommer ifrån, hur länge de varit här. Det är snarare den ständiga kommentaren om att det var alldeles för länge sedan jag var och handlade hos dem.
Nej, nu börjar tiden rinna iväg, i ett kortare perspektiv också. Behöver köpa kaffe, och tänkte prova Park’n’Shop, den av Brazzavilles båda stormarknader som jag inte besökt än, innan de stänger kl 19. Kanske ska gå förbi den röda containern på vägen tillbaka, köpa lite yaourt eller något och fråga hur det går med affärerna.
(Uppdatering: Med facit i hand så kommer innehavarna av min närbutik från Mauretanien, har varit här sedan 2002 och har inga större problem att åka hem när de har lust och pengar till det... Så nu har jag fått den fördomen lite mer nyanserad!)
torsdag 25 augusti 2011
Utlandssvenskens lycka
...eller i varje fall barnslig förtjusning!
Bor nu i Mamy och Ruths lägenhet inne i stan.
Mamy hade förbetald kabeltv, och det var kvar någon vecka när jag flyttade in. I lördags var det andra omgången i engelska Premier League och på den enda sportkanalen sänds Arsenal-Liverpool live!!! Det blev två härliga timmar med matchtröjan på, 2-0 till Liverpool. På söndagsmorgonen var krediten slut. Ibland har man tur! :)
I förrgår letade jag igenom en bokhylla och hittar en trave videokassetter. Några infofilmer om Kongo, "Tillsammans", Notting Hill och.... ...PÅ SPÅRET!!! Inspelat 2001! Wow!!!
Igår kväll grävde jag bland sladdarna bakom tvn, bytte batterier i fjärrkontrollen och fick igång den gamla videon. Vilken lycka! Ingvar Oldsberg och Björn Hellberg, i första klass Allan Svensson och My nånting, i dressinen Jesper Aspegren och Anette Kullenberg(?)
Första resan gick till San Francisco. Nu ransonerar jag: en resa per kväll. Den här karamellen vill jag suga på länge! :) :) :)
Bor nu i Mamy och Ruths lägenhet inne i stan.
Mamy hade förbetald kabeltv, och det var kvar någon vecka när jag flyttade in. I lördags var det andra omgången i engelska Premier League och på den enda sportkanalen sänds Arsenal-Liverpool live!!! Det blev två härliga timmar med matchtröjan på, 2-0 till Liverpool. På söndagsmorgonen var krediten slut. Ibland har man tur! :)
I förrgår letade jag igenom en bokhylla och hittar en trave videokassetter. Några infofilmer om Kongo, "Tillsammans", Notting Hill och.... ...PÅ SPÅRET!!! Inspelat 2001! Wow!!!
Igår kväll grävde jag bland sladdarna bakom tvn, bytte batterier i fjärrkontrollen och fick igång den gamla videon. Vilken lycka! Ingvar Oldsberg och Björn Hellberg, i första klass Allan Svensson och My nånting, i dressinen Jesper Aspegren och Anette Kullenberg(?)
Första resan gick till San Francisco. Nu ransonerar jag: en resa per kväll. Den här karamellen vill jag suga på länge! :) :) :)
fredag 12 augusti 2011
Långhelg och polisproblem
Ouf, jag känner mig rätt omtumlad när jag ramlar ner i min (trasiga) kontorsstol. Ja, för ovanlighetens skull så är jag på kontoret nu på fredagskvällen. Det är ovanligt lugnt ute på boulevarden utanför kontoret. Långhelgen har börjat. Nationaldagen ska firas, i dagarna tre: lördag, söndag och måndag. Vanligtvis är alla tre dagarna lediga, så i år när två av dem råkar hamna på en helg, så känner ganska många sig bestulna på en jour ferié, så det kommer nog inte vara så mycket som är öppet på tisdag heller.
Nej, det är inte så ofta som jag tagit mig tid att sitta framför datorn på kvällarna. Dels beror det på att Terese varit här. :) I två veckor var hon här, och förgyllde min tillvaro! Så var det verkligen! Det kändes så bra att bo ihop, vara tillsammans så mycket, känna att vi hör ihop. Terese blev till och med officiellt hälsad välkommen som "Madame Samuel, la cinquième missionaire" på en storgudstjänst. (Det var gemensam gudstjänst på en fotbollsarena för alla evangeliska kyrkans församling i Brazzaville, för att fira 50-årsjubiléet av kyrkans självständighet. Men det var bara 5000 personer som kom, varför är en annan historia... Det där med den femte missionären är också en definitionsfråga, eller två: både hur många vi är och vem som är missionär och inte.)
Ja, så Terese har varit här, så jag har tänkt på annat än att höra av mig till Sverige. Ringde inte hem till någon i familjen på två veckor tror jag.
Några dagar efter att Terese kom hit så kom också min chef Peter som varit hemma på semester. Så då flyttade jag och Terese från Peters lägenhet i stadsdelen Bacongo till en av de gamla missionärsbostäderna på Mansimou lite utanför stan. Där är det stort och rymligt, fyra sovrum och lika många toaletter, stor gräsmatta och en vidunderlig utsikt över forsarna i Kongofloden långt nedanför. Men utan vatten nu under torrtiden och med el bara någon timme om dagen... Kontakt med historien på flera sätt!
Nu efter två veckor har jag vant mig. Man kommer in i rutinerna: sätta solcellslampan på laddning, köra vattendunkar från jobbet, koka vatten på gasspisen och sedan spara diskvattnet för att hälla i toaletten... Vardagen flyter på utan problem, allt tar bara längre tid.
Men nu i helgen så ska jag flytta in till centrum, till en lägenhet som svensk-malgashiske(??.. från Madagaskar i alla fall) pastor Mamy och hans engelska fru Ruth just lämnat. Det ska bli trevligt att få tvättmaskin och varmvattenberedare, men känns synd på lugnet och atmosfären ute på Mansimou. Men jag får väl ha det som lantställe, åka ut på helgerna och sätta mig på den stora altanen och dricka kaffe. Så där som de vita gör på gamla foton från kolonialtiden.
Polisen ja. Jo, igår körde jag i de norra delarna av stan tillsammans med en kollega, Blaise, från kontoret. Några kvarter från där han bor finns nämligen en bra skräddare som han skulle visa mig till. Ja, här köper man i allmänhet inte färdiga kläder. Man går istället till marknaden och väljer ut några fina tyger man tycker om, köper dem och lämnar dem till en skräddare. 4000 cfa ska det kosta för mig att sy upp skjorta och byxor, ungefär 60 kronor! Tyget tror jag att jag fick för 5000.
I varje fall så körde jag i tjänstebilen, en liten jeepliknande variant: Toyota rav4, med Blaise bredvid. Efter en rondell kliver det ut en polis framför mig och vinkar in mig till kanten och frågar efter körkort och försäkringsbevis. Det visar sig att jag brutit mot två trafikregler när jag körde genom rondellen. Dels körde jag in bredvid en annan bil (men vägen jag kom på var ju dubbelfilig, tänker jag) och dels så blinkade jag utan att svänga. Men jag blinkade ju ut ur rondellen, försöker jag förklara när jag till slut får klart för sig vad han menar. Nej, nej, det var fel. Om jag blinkar höger så måste jag svänga ut ur rondellen till höger om där jag åkte in. Att jag började blinka efter att jag åkte förbi den avfarten gjorde ingen skillnad. Polisen tog min körkort och stoppade det i bröstfickan, det skulle bli 24000 i böter och jag skulle få hämta körkortet på polisstationen. Men jag blinkade ju ut ur rondellen, försöker jag förklara när jag till slut får klart för sig vad han menar. Nej, nej, det var fel. Om jag blinkar höger så måste jag svänga ut ur rondellen till höger om där jag åkte in. Att jag började blinka efter att jag åkte förbi den avfarten gjorde ingen skillnad. Ur min förklaring fiskade polisen dessutom upp en tredje förseelse. Då tog Blaise över, med motsatt taktik, stora ursäkter, jag hade nyligen anlänt, arbetade för en biståndsorganisation, och hade dessutom ett späckat program som skulle spricka om jag förlorade körkortet och var tvungen att åka till polisstationen. Tror ni att ni kan göra vad ni vill bara för att ni har biståndsorganisationsmärken på bilen? sa polisens blick. Men sen kom det en ljusning, han var ju en resonabel man och han ville göra det bästa för oss båda. Om jag betalade 12000 på plats så skulle jag få tillbaka körkortet och vi skulle glömma alltsammans. Jag tvekade. Nå, hur skulle det bli? 12000 nu, eller så tar jag körkortet! Hellre 24000 imorgon sa jag. Det finns regler mot korruption, fortsatte jag, jag betalar aldrig "sur site", inget ont mot er, jag är mycket tacksam för ert förslag, men jag måste göra så här. Polisen blev besviken, det var nog de 12000 i egen ficka han varit ute efter hela tiden. Surmulet gnällde han lite efter Blaises körkort (som han lyckligtvis hade med sig i original, han brukade ha med sig en kopia, men den blev han av med i en poliskontroll några dagar tidigare) men vi fick med oss en korrekt ifylld kallelse till polisstationen som kvitto. Sedan fick Blaise ha bilen hos sig över natten, sådan tur att det hände när han var med!
Idag så åkte vi två tillsammans till polisstationen. Vi skulle inte diskutera själva förseelsen, tyckte Blaise, men snarare försöka sänka bötesbeloppet. Väl framme mötes vi av en ung man bakom ett skrivbord, välfyllt med pärmar och färgglada formulär. Jo, körkortet fanns där (puh!) och det var allt 24000 det skulle kosta. Då smorde Blaise munlädret. Jag var ju missionär som kommit till Kongo ända från Sverige. Då blev det ändring! Polisen var visst också med i evangeliska kyrkan, i en bibelstudiegrupp till och med, och det visade sig att han var släkt med en av de kvinnor som kommer till mig och kvitterar ut pengar från vänner i Sverige. Bötesbeloppet försvann i all hast. Blaise tackade hjärtligt och sade att det inte var från mig eller honom själv, utan från Gud och att belöningen skulle komma i himlen (det där sista tyckte väl jag var lite väl..) När vi kom ut tackade jag Blaise, men kände mig samtidigt lite kluven. Det här var väl också korruption, men "bra" korruption?
I vilket fall som helst så gick ju nu dålig och bra korruption jämnt ut. Rättvist på något sätt.
Nu på eftermiddagen hände det igen, samma situation: jag blinkade ut ur en rondell. Ensam i bilen, hungrig, på väg från jobbet för att äta med Lillemor, Peter och några till. Då var det inte mycket tålamod kvar. Jag försökte först med förklaringen: jag kör inte så ofta här, så jag vet inte vad som gäller i den här rondellen, men i rondellen vid CCF, där jag kör varje morgon, där blinkar man ut ur rondellen. Nej, det är fel! Se i backspegeln, är det någon annan som kör så i den här korsningen? Ironiskt nog var det en som gjorde det precis när jag tittade, men det var ingen mening att låtsas om det. Polisen tröttnade, "Det är varmt!" hoppade in bredvid mig i passagerarsätet. Nå, det här skulle kosta 24000 (hmm, det var väl bara en förseelse?) jag skulle betala på polisstationen, om det inte var så att vi kunde hitta på något, han var ju trots allt en man, och vi kunde reglera det här män emellan. Då försökte jag något nytt, tog fram mitt kongolesiska ID-kort, utfärdat av utrikesministeriet. Jag har diplomatstatus, sade jag. Polisen läste tveksamt på kortet, men.., det här är väl inget diplomatpass... Vad menar du med att visa det egentligen? (Okej, då får jag spela nästa kort..) Jag är här som en diplomat, jag är här för en biståndsorganisation. Det finns regler, det är för att motverka korruption eller något, vad vet jag, men det finns i alla fall regler mot att jag betalar "sur site". Det verkade som om luften gick ur polisen. Okej, vad har bilen för immatrikulation?, sade han och började skriva på böteslappen. Va, immatrikulation?, sa jag och gav honom försäkringsbeviset. Ja, immatrikulation, sa han och pekade på registreringsnumret "numéro d'immatriculation" på myndighetsfranska. Jahaja, då lärde man sig ett nytt franskt ord idag, sade jag lite lättsamt. Och se, så startade ett litet samtal om franska och engelska och om när och hur man lär sig språk i olika länder. Böteslappen revs, "on a causé ensemble", han önskade/förmanade mig "bon conduite". Jag önskade honom en trevlig dag och så fick jag köra iväg, tre kvart försenad till middagen. Puh!
Så kan det gå... Nu har jag skrivit långt och jag ska köra väldigt lugnt hem till Mansimou i mörkret. Den tropiska rullgardinen gick ner för en knapp timme sedan.
Ha det fint där hemma i sommaren!
Nej, det är inte så ofta som jag tagit mig tid att sitta framför datorn på kvällarna. Dels beror det på att Terese varit här. :) I två veckor var hon här, och förgyllde min tillvaro! Så var det verkligen! Det kändes så bra att bo ihop, vara tillsammans så mycket, känna att vi hör ihop. Terese blev till och med officiellt hälsad välkommen som "Madame Samuel, la cinquième missionaire" på en storgudstjänst. (Det var gemensam gudstjänst på en fotbollsarena för alla evangeliska kyrkans församling i Brazzaville, för att fira 50-årsjubiléet av kyrkans självständighet. Men det var bara 5000 personer som kom, varför är en annan historia... Det där med den femte missionären är också en definitionsfråga, eller två: både hur många vi är och vem som är missionär och inte.)
Ja, så Terese har varit här, så jag har tänkt på annat än att höra av mig till Sverige. Ringde inte hem till någon i familjen på två veckor tror jag.
Några dagar efter att Terese kom hit så kom också min chef Peter som varit hemma på semester. Så då flyttade jag och Terese från Peters lägenhet i stadsdelen Bacongo till en av de gamla missionärsbostäderna på Mansimou lite utanför stan. Där är det stort och rymligt, fyra sovrum och lika många toaletter, stor gräsmatta och en vidunderlig utsikt över forsarna i Kongofloden långt nedanför. Men utan vatten nu under torrtiden och med el bara någon timme om dagen... Kontakt med historien på flera sätt!
Nu efter två veckor har jag vant mig. Man kommer in i rutinerna: sätta solcellslampan på laddning, köra vattendunkar från jobbet, koka vatten på gasspisen och sedan spara diskvattnet för att hälla i toaletten... Vardagen flyter på utan problem, allt tar bara längre tid.
Men nu i helgen så ska jag flytta in till centrum, till en lägenhet som svensk-malgashiske(??.. från Madagaskar i alla fall) pastor Mamy och hans engelska fru Ruth just lämnat. Det ska bli trevligt att få tvättmaskin och varmvattenberedare, men känns synd på lugnet och atmosfären ute på Mansimou. Men jag får väl ha det som lantställe, åka ut på helgerna och sätta mig på den stora altanen och dricka kaffe. Så där som de vita gör på gamla foton från kolonialtiden.
Polisen ja. Jo, igår körde jag i de norra delarna av stan tillsammans med en kollega, Blaise, från kontoret. Några kvarter från där han bor finns nämligen en bra skräddare som han skulle visa mig till. Ja, här köper man i allmänhet inte färdiga kläder. Man går istället till marknaden och väljer ut några fina tyger man tycker om, köper dem och lämnar dem till en skräddare. 4000 cfa ska det kosta för mig att sy upp skjorta och byxor, ungefär 60 kronor! Tyget tror jag att jag fick för 5000.
I varje fall så körde jag i tjänstebilen, en liten jeepliknande variant: Toyota rav4, med Blaise bredvid. Efter en rondell kliver det ut en polis framför mig och vinkar in mig till kanten och frågar efter körkort och försäkringsbevis. Det visar sig att jag brutit mot två trafikregler när jag körde genom rondellen. Dels körde jag in bredvid en annan bil (men vägen jag kom på var ju dubbelfilig, tänker jag) och dels så blinkade jag utan att svänga. Men jag blinkade ju ut ur rondellen, försöker jag förklara när jag till slut får klart för sig vad han menar. Nej, nej, det var fel. Om jag blinkar höger så måste jag svänga ut ur rondellen till höger om där jag åkte in. Att jag började blinka efter att jag åkte förbi den avfarten gjorde ingen skillnad. Polisen tog min körkort och stoppade det i bröstfickan, det skulle bli 24000 i böter och jag skulle få hämta körkortet på polisstationen. Men jag blinkade ju ut ur rondellen, försöker jag förklara när jag till slut får klart för sig vad han menar. Nej, nej, det var fel. Om jag blinkar höger så måste jag svänga ut ur rondellen till höger om där jag åkte in. Att jag började blinka efter att jag åkte förbi den avfarten gjorde ingen skillnad. Ur min förklaring fiskade polisen dessutom upp en tredje förseelse. Då tog Blaise över, med motsatt taktik, stora ursäkter, jag hade nyligen anlänt, arbetade för en biståndsorganisation, och hade dessutom ett späckat program som skulle spricka om jag förlorade körkortet och var tvungen att åka till polisstationen. Tror ni att ni kan göra vad ni vill bara för att ni har biståndsorganisationsmärken på bilen? sa polisens blick. Men sen kom det en ljusning, han var ju en resonabel man och han ville göra det bästa för oss båda. Om jag betalade 12000 på plats så skulle jag få tillbaka körkortet och vi skulle glömma alltsammans. Jag tvekade. Nå, hur skulle det bli? 12000 nu, eller så tar jag körkortet! Hellre 24000 imorgon sa jag. Det finns regler mot korruption, fortsatte jag, jag betalar aldrig "sur site", inget ont mot er, jag är mycket tacksam för ert förslag, men jag måste göra så här. Polisen blev besviken, det var nog de 12000 i egen ficka han varit ute efter hela tiden. Surmulet gnällde han lite efter Blaises körkort (som han lyckligtvis hade med sig i original, han brukade ha med sig en kopia, men den blev han av med i en poliskontroll några dagar tidigare) men vi fick med oss en korrekt ifylld kallelse till polisstationen som kvitto. Sedan fick Blaise ha bilen hos sig över natten, sådan tur att det hände när han var med!
Idag så åkte vi två tillsammans till polisstationen. Vi skulle inte diskutera själva förseelsen, tyckte Blaise, men snarare försöka sänka bötesbeloppet. Väl framme mötes vi av en ung man bakom ett skrivbord, välfyllt med pärmar och färgglada formulär. Jo, körkortet fanns där (puh!) och det var allt 24000 det skulle kosta. Då smorde Blaise munlädret. Jag var ju missionär som kommit till Kongo ända från Sverige. Då blev det ändring! Polisen var visst också med i evangeliska kyrkan, i en bibelstudiegrupp till och med, och det visade sig att han var släkt med en av de kvinnor som kommer till mig och kvitterar ut pengar från vänner i Sverige. Bötesbeloppet försvann i all hast. Blaise tackade hjärtligt och sade att det inte var från mig eller honom själv, utan från Gud och att belöningen skulle komma i himlen (det där sista tyckte väl jag var lite väl..) När vi kom ut tackade jag Blaise, men kände mig samtidigt lite kluven. Det här var väl också korruption, men "bra" korruption?
I vilket fall som helst så gick ju nu dålig och bra korruption jämnt ut. Rättvist på något sätt.
Nu på eftermiddagen hände det igen, samma situation: jag blinkade ut ur en rondell. Ensam i bilen, hungrig, på väg från jobbet för att äta med Lillemor, Peter och några till. Då var det inte mycket tålamod kvar. Jag försökte först med förklaringen: jag kör inte så ofta här, så jag vet inte vad som gäller i den här rondellen, men i rondellen vid CCF, där jag kör varje morgon, där blinkar man ut ur rondellen. Nej, det är fel! Se i backspegeln, är det någon annan som kör så i den här korsningen? Ironiskt nog var det en som gjorde det precis när jag tittade, men det var ingen mening att låtsas om det. Polisen tröttnade, "Det är varmt!" hoppade in bredvid mig i passagerarsätet. Nå, det här skulle kosta 24000 (hmm, det var väl bara en förseelse?) jag skulle betala på polisstationen, om det inte var så att vi kunde hitta på något, han var ju trots allt en man, och vi kunde reglera det här män emellan. Då försökte jag något nytt, tog fram mitt kongolesiska ID-kort, utfärdat av utrikesministeriet. Jag har diplomatstatus, sade jag. Polisen läste tveksamt på kortet, men.., det här är väl inget diplomatpass... Vad menar du med att visa det egentligen? (Okej, då får jag spela nästa kort..) Jag är här som en diplomat, jag är här för en biståndsorganisation. Det finns regler, det är för att motverka korruption eller något, vad vet jag, men det finns i alla fall regler mot att jag betalar "sur site". Det verkade som om luften gick ur polisen. Okej, vad har bilen för immatrikulation?, sade han och började skriva på böteslappen. Va, immatrikulation?, sa jag och gav honom försäkringsbeviset. Ja, immatrikulation, sa han och pekade på registreringsnumret "numéro d'immatriculation" på myndighetsfranska. Jahaja, då lärde man sig ett nytt franskt ord idag, sade jag lite lättsamt. Och se, så startade ett litet samtal om franska och engelska och om när och hur man lär sig språk i olika länder. Böteslappen revs, "on a causé ensemble", han önskade/förmanade mig "bon conduite". Jag önskade honom en trevlig dag och så fick jag köra iväg, tre kvart försenad till middagen. Puh!
Så kan det gå... Nu har jag skrivit långt och jag ska köra väldigt lugnt hem till Mansimou i mörkret. Den tropiska rullgardinen gick ner för en knapp timme sedan.
Ha det fint där hemma i sommaren!
tisdag 19 juli 2011
Vattenavbrott
Avbrott är det ganska ofta här i Brazzaville.
Strömavbrott, internetavbrott, eller som nu, vattenavbrott. Folk här är ganska uppgivna inför sådant. Jag förstår att man känner så när man bor i ett land med ett antal stora vattenkraftverk och världens näst största flod och det ändå inte finns el och rent vatten.
De flesta finare hus har en underjordisk tank så att man klarar
sig ett tag. Men i huset jag bor har le surpresseur, som "trycker"
upp vattnet ur reservoaren, gått sönder. Så nu är det till att köra vatten
från kontoret i gula plastdunkar. De innehåller 25 liter, och är nog lite
för tunga för att att bara bära runt hur som helst, märkte jag imorse.
Präktigt ont i ryggen!
Nu har jag varit utan vatten sedan i lördags. En av ledarna för fotbollsprojektet bor i min ände av stan. Han sa att det var ett planerat avbrott som ska vara till torsdag. Det visste inte jag och inte min hushållerska heller. Det hade meddelats via kongolesiska radion. Radion är det främsta nyhetsmediet här. Men det är lätt att missa något. Lillemor berättade att det hade utlysts en nationell helgdag en måndag en gång. Detta hade meddelats på radion på söndagskvällen. Lillemor hade lyckligtvis radion på då, så hon hade fått ringa runt till de andra på kontoret och meddela att de inte behövde komma till jobbet dagen därpå. Jag börjar förstå hur mycket kaos det måste ha varit under inbördeskriget, när det är gatustrider och medierna inte fungerar. Vilken rädsla när ingen om var trupperna befinner sig och vem som slåss mot vem!
Apropå vattenbrist: värsta svältkatastrofen på 20 år pågår nu på Afrikas horn. Vi västerlänningar har ett ansvar, det är inte vi som dör först av våra koldioxidutsläpp. De som dör först gör det i tysthet i de avlägsna hörn av världen där det ändå brukar dö folk med jämna mellanrum... Diakonia (och många andra organisationer) har startat en insamling. Micael har samlat bra länkar här.
Och om du tänker "de där pengarna jag ger, de kommer ändå inte fram". Det är du som bestämmer! Vid en sådan här katastrof finns det flera insamlingar. Läs på om de olika organisationerna och välj en med en filosofi du tror fungerar. Det är ett bättre sätt än att ge lite snabbt när medlidandet faller på och sedan bli besviken.
Nu ska prova att baka i ugnen här. Ha det fint där hemma i sommaren!
Strömavbrott, internetavbrott, eller som nu, vattenavbrott. Folk här är ganska uppgivna inför sådant. Jag förstår att man känner så när man bor i ett land med ett antal stora vattenkraftverk och världens näst största flod och det ändå inte finns el och rent vatten.
De flesta finare hus har en underjordisk tank så att man klarar
sig ett tag. Men i huset jag bor har le surpresseur, som "trycker"
upp vattnet ur reservoaren, gått sönder. Så nu är det till att köra vatten
från kontoret i gula plastdunkar. De innehåller 25 liter, och är nog lite
för tunga för att att bara bära runt hur som helst, märkte jag imorse.
Präktigt ont i ryggen!
Nu har jag varit utan vatten sedan i lördags. En av ledarna för fotbollsprojektet bor i min ände av stan. Han sa att det var ett planerat avbrott som ska vara till torsdag. Det visste inte jag och inte min hushållerska heller. Det hade meddelats via kongolesiska radion. Radion är det främsta nyhetsmediet här. Men det är lätt att missa något. Lillemor berättade att det hade utlysts en nationell helgdag en måndag en gång. Detta hade meddelats på radion på söndagskvällen. Lillemor hade lyckligtvis radion på då, så hon hade fått ringa runt till de andra på kontoret och meddela att de inte behövde komma till jobbet dagen därpå. Jag börjar förstå hur mycket kaos det måste ha varit under inbördeskriget, när det är gatustrider och medierna inte fungerar. Vilken rädsla när ingen om var trupperna befinner sig och vem som slåss mot vem!
Apropå vattenbrist: värsta svältkatastrofen på 20 år pågår nu på Afrikas horn. Vi västerlänningar har ett ansvar, det är inte vi som dör först av våra koldioxidutsläpp. De som dör först gör det i tysthet i de avlägsna hörn av världen där det ändå brukar dö folk med jämna mellanrum... Diakonia (och många andra organisationer) har startat en insamling. Micael har samlat bra länkar här.
Och om du tänker "de där pengarna jag ger, de kommer ändå inte fram". Det är du som bestämmer! Vid en sådan här katastrof finns det flera insamlingar. Läs på om de olika organisationerna och välj en med en filosofi du tror fungerar. Det är ett bättre sätt än att ge lite snabbt när medlidandet faller på och sedan bli besviken.
Nu ska prova att baka i ugnen här. Ha det fint där hemma i sommaren!
lördag 9 juli 2011
Aux avenues congolaises un chauffard suédois
Ja, efter några veckor här i Brazzaville så har jag nu vågat mig på att börja köra. Och det går bra, men när jag försöker mig på taxichaufförernas genvägar så blir de mest senvägar. Fast det gör jag ju också mest för att det är roligt att skumpa fram på bakgatorna bland sandhögar och skräp.
Annars är det taxi som gäller, någon gång strax efter sju på morgonen. Från min lägenhet, som annars är tjänstebostad åt Missionskyrkans afrikasekreterare som är i Sverige på semester, till kontoret, och sedan tillbaka igen på eftermiddagen.
Månadsbladet i församlingen hemma i Uppsala vill att jag ska skriva något från Kongo och skicka bilder. Tänkte lite för mig själv att jag borde ta kort på kontoret och skriva om kvartalsbokslutet. Kanske inte riktigt det de tänker sig...
För vad är det jag gör? Jo, jag är ekonom på ASUdh, en biståndsorganisation som drivs av missionskyrkorna i Kongo, Sverige och Norge. Något av en controllertjänst, men jag har också hand om Svenska Missionskyrkans kassa här nere. Så det blir allt från att plocka ut sedelbuntar ur kassaskåpet till att diskutera kontoplaner och bokföringsuppläggets ambitionsnivå.
Sedan min föregångare, Åke, och hans fru Kerstin har åkt så är Lillemor och jag de enda svenskarna här i landet(?). Norske missionären Magnar skrattade och sa att det var första gången det finns fler norrmän än svenskar i Brazza: han själv och hans båda söner.
Ja, som ni ser så startar jag nu upp bloggen igen med mer av ögonblicksbilder än sammanhängande text. Det passar nog både min skrivlust och internetuppkopplingen bättre.
Det kommer mera...
(ni kommer nog inte att hitta chauffard i en fransk ordlista. För att vara lite (läs: minimalt) hjälpsam och sola mig i mina universitetspoäng i franska [som annars inte hjälper mig så mycket här nere som jag kanske trodde] så kan jag ju nämna att -ard är en pejorativ ändelse som kan användas på substantiv som annars slutar på -eur. [huruvida det kan användas om (t)-euse(er) vet jag faktiskt inte...])
Annars är det taxi som gäller, någon gång strax efter sju på morgonen. Från min lägenhet, som annars är tjänstebostad åt Missionskyrkans afrikasekreterare som är i Sverige på semester, till kontoret, och sedan tillbaka igen på eftermiddagen.
Månadsbladet i församlingen hemma i Uppsala vill att jag ska skriva något från Kongo och skicka bilder. Tänkte lite för mig själv att jag borde ta kort på kontoret och skriva om kvartalsbokslutet. Kanske inte riktigt det de tänker sig...
För vad är det jag gör? Jo, jag är ekonom på ASUdh, en biståndsorganisation som drivs av missionskyrkorna i Kongo, Sverige och Norge. Något av en controllertjänst, men jag har också hand om Svenska Missionskyrkans kassa här nere. Så det blir allt från att plocka ut sedelbuntar ur kassaskåpet till att diskutera kontoplaner och bokföringsuppläggets ambitionsnivå.
Sedan min föregångare, Åke, och hans fru Kerstin har åkt så är Lillemor och jag de enda svenskarna här i landet(?). Norske missionären Magnar skrattade och sa att det var första gången det finns fler norrmän än svenskar i Brazza: han själv och hans båda söner.
Ja, som ni ser så startar jag nu upp bloggen igen med mer av ögonblicksbilder än sammanhängande text. Det passar nog både min skrivlust och internetuppkopplingen bättre.
Det kommer mera...
(ni kommer nog inte att hitta chauffard i en fransk ordlista. För att vara lite (läs: minimalt) hjälpsam och sola mig i mina universitetspoäng i franska [som annars inte hjälper mig så mycket här nere som jag kanske trodde] så kan jag ju nämna att -ard är en pejorativ ändelse som kan användas på substantiv som annars slutar på -eur. [huruvida det kan användas om (t)-euse(er) vet jag faktiskt inte...])
tisdag 1 juni 2010
Israel angriper hjälpsändning - minst 9 döda
Jag har egentligen inte använt den här bloggen som en blogg,
snarare som en dagbok där jag skrivit om vad jag gör, tänker och känner,
och inte så mycket om vad som händer i världen runtomkring
Men det senaste dygnet har jag varit förvånad och upprörd över israeliska militärens attack mot en konvoj med skepp med nödhjälp till Gaza. (Länk till DN-artikel) Så istället för att skriva abnormt långa statusuppdateringar på facebook så skriver jag av mig här istället.
För att förklara min upprördhet ber jag er göra ett litet tankeexperiment:
Vad tror ni hade hänt om Hamas på internationellt vatten hade stoppat ett fartyg på väg till Israel och dödat lika många civila?
Dagens funderingar:
Undrar om israeliska militären kan bestämma sig för vad de vill säga till världen: 1) vi använder övervåld, eller 2) vi är inkompetenta. Om folk på båtarna stod beredda att ge soldaterna stryk, varför firar man då ner soldaterna en och en så att de får stryk? Jo, för att få en fin film på israeler som får stryk. Och när en israel får stryk är det, på något konstigt israeliskt sätt, helt legitimt att ha ihjäl folk. Jag vill gärna tänka att israeliska militären helt enkelt är dumma.. men jag är rädd att det finns en agenda bakom: när nu omvärlden fördömer israels agerande, så kanske stödet i Israel för militären ökar.
Länk till DN's artikel om militärens förklaringar:
http://www.dn.se/nyheter/varlden/militarens-bild-av-attacken-1.1114822
Men vinnarna och förlorarna finns inte i Israel:
Hamas är de stora vinnarna, i Gaza kan de med än större kraft utmåla Israel och judar i allmänhet som onda. När gazaborna får det ännu sämre stärks Hamas makt.
Förlorarna är de boende i Gaza som verkligen behöver hjälpen. När Hamas och Israel trappar upp sanktionerna så är det invånarna i Gaza som drabbas av brist på mat, medicin, elektricitet...
Sen blir det ju också en fråga för Ship to Gaza och deras samarbetsorganisationer att reda ut vilka som utövade våld mot de israeliska soldaterna. Några av de organisationer som var med på båtarna kanske inte borde vara med nästa gång. För jag hoppas att det blir en nästa gång, och att israels militär förstår att det värsta Israel kan göra mot Hamas är att ge folket i Gaza mat och medicin.
snarare som en dagbok där jag skrivit om vad jag gör, tänker och känner,
och inte så mycket om vad som händer i världen runtomkring
Men det senaste dygnet har jag varit förvånad och upprörd över israeliska militärens attack mot en konvoj med skepp med nödhjälp till Gaza. (Länk till DN-artikel) Så istället för att skriva abnormt långa statusuppdateringar på facebook så skriver jag av mig här istället.
För att förklara min upprördhet ber jag er göra ett litet tankeexperiment:
Vad tror ni hade hänt om Hamas på internationellt vatten hade stoppat ett fartyg på väg till Israel och dödat lika många civila?
Dagens funderingar:
Undrar om israeliska militären kan bestämma sig för vad de vill säga till världen: 1) vi använder övervåld, eller 2) vi är inkompetenta. Om folk på båtarna stod beredda att ge soldaterna stryk, varför firar man då ner soldaterna en och en så att de får stryk? Jo, för att få en fin film på israeler som får stryk. Och när en israel får stryk är det, på något konstigt israeliskt sätt, helt legitimt att ha ihjäl folk. Jag vill gärna tänka att israeliska militären helt enkelt är dumma.. men jag är rädd att det finns en agenda bakom: när nu omvärlden fördömer israels agerande, så kanske stödet i Israel för militären ökar.
Länk till DN's artikel om militärens förklaringar:
http://www.dn.se/nyheter/varlden/militarens-bild-av-attacken-1.1114822
Men vinnarna och förlorarna finns inte i Israel:
Hamas är de stora vinnarna, i Gaza kan de med än större kraft utmåla Israel och judar i allmänhet som onda. När gazaborna får det ännu sämre stärks Hamas makt.
Förlorarna är de boende i Gaza som verkligen behöver hjälpen. När Hamas och Israel trappar upp sanktionerna så är det invånarna i Gaza som drabbas av brist på mat, medicin, elektricitet...
Sen blir det ju också en fråga för Ship to Gaza och deras samarbetsorganisationer att reda ut vilka som utövade våld mot de israeliska soldaterna. Några av de organisationer som var med på båtarna kanske inte borde vara med nästa gång. För jag hoppas att det blir en nästa gång, och att israels militär förstår att det värsta Israel kan göra mot Hamas är att ge folket i Gaza mat och medicin.
lördag 8 maj 2010
Shoppingrunda och konsumentbeteende
Idag var jag för en gångs skull ute och shoppade.
Efter en trevlig och lång-men-för-kort brunch/lunch/fika med Terese så skulle jag köpa ett bälte på H&M. Men det verkade som att de missat något i sin segmentering av svenska män efter midjemått: det fanns nästan inga skärp i storlek 95 medan i stort sett alla modeller fanns i både 85 och 105… Så inget skärp den här gången, men istället blev det en tvåtimmarsrunda (det vill säga lääänge för att vara jag) med strumpor, kalsonger, t-shirtar, en tröja och 698 sidor rysk historia som resultat!
Det här var första gången jag gjorde en riktig shoppingrunda sedan jag började läsa konsumentbeteende, och det var intressant att titta på butikerna med kursens ”glasögon”. Förutom bukmåttsmissen studerade jag ett annat intressant fenomen: hur klädbutiker gömmer herravdelningen längst in, längst bort, gärna på andra sidan av avdelningen med trosor och strumpbyxor. Anledningen är förstås att de kvinnor som oftast finns med när herrars kläder ska inhandlas kanske ska hitta något till sig själva också…
Nackdelen är att jag som man vilset får irra runt (som ett vilset får.. hihi!) en god stund bland damunderkläderna innan jag förstår vart jag ska. Och shoppande män kan nog i den situationen ganska lätt ledsna, ge upp och gå någon annan stans.
I allmänhet är det väldigt politiskt inkorrekt idag att generalisera kvinnors och mäns beteende, men butiksinredare är nog inte de enda som gör det till vardags. Jag tror till exempel att partiernas valstrateger sitter och jonglerar med olika förslag som antas attrahera ”unga män” eller ”äldre kvinnor” för att få till en bra mix som passar partiets framtoning. Det roliga är hur fel det kan bli… För en tid sedan öppnade Obama, som ju annars ses som ganska miljövänligt socialliberal, för oljeborrning nära USA:s kuster. Det hade nog gett bra poäng hos de marknadsliberala amerikanska väljarna, om nu inte en oljeborrplattform oturligt nog kapsejsat i samma veva… …och helt plötsligt måste presidenten ta i med hårdhandskarna mot de oansvariga oljebolagen. Verkligheten fortsätter att överträffa ”Vita huset”, igen och igen…
För övrigt är mitt ångestfyllda styrelseuppdrag på Fair Trade Center avslutat! Istället har jag installerat mig som kassör för Uppsala SMU. På FTC diskuterade vi avskedande, nu sitter jag med när Missionskyrkan anställer… Man får vara med om både det ena och det andra!
Men det viktigaste är att det känns kul igen! Jag trivs och känner mig duktig, har till exempel börjat gräva i gamla kundfordringar och hittills fått in 21 630kr! Och jag har ett bokföringsprogram som bara ligger och väntar på att jag ska lära mig det. (Jag måste vara helt knäpp som blir glad och uppspelt över det! :-P )
Ikväll blir det Shakespeare på Reginateatern!
kramar/samuel
Efter en trevlig och lång-men-för-kort brunch/lunch/fika med Terese så skulle jag köpa ett bälte på H&M. Men det verkade som att de missat något i sin segmentering av svenska män efter midjemått: det fanns nästan inga skärp i storlek 95 medan i stort sett alla modeller fanns i både 85 och 105… Så inget skärp den här gången, men istället blev det en tvåtimmarsrunda (det vill säga lääänge för att vara jag) med strumpor, kalsonger, t-shirtar, en tröja och 698 sidor rysk historia som resultat!
Det här var första gången jag gjorde en riktig shoppingrunda sedan jag började läsa konsumentbeteende, och det var intressant att titta på butikerna med kursens ”glasögon”. Förutom bukmåttsmissen studerade jag ett annat intressant fenomen: hur klädbutiker gömmer herravdelningen längst in, längst bort, gärna på andra sidan av avdelningen med trosor och strumpbyxor. Anledningen är förstås att de kvinnor som oftast finns med när herrars kläder ska inhandlas kanske ska hitta något till sig själva också…
Nackdelen är att jag som man vilset får irra runt (som ett vilset får.. hihi!) en god stund bland damunderkläderna innan jag förstår vart jag ska. Och shoppande män kan nog i den situationen ganska lätt ledsna, ge upp och gå någon annan stans.
I allmänhet är det väldigt politiskt inkorrekt idag att generalisera kvinnors och mäns beteende, men butiksinredare är nog inte de enda som gör det till vardags. Jag tror till exempel att partiernas valstrateger sitter och jonglerar med olika förslag som antas attrahera ”unga män” eller ”äldre kvinnor” för att få till en bra mix som passar partiets framtoning. Det roliga är hur fel det kan bli… För en tid sedan öppnade Obama, som ju annars ses som ganska miljövänligt socialliberal, för oljeborrning nära USA:s kuster. Det hade nog gett bra poäng hos de marknadsliberala amerikanska väljarna, om nu inte en oljeborrplattform oturligt nog kapsejsat i samma veva… …och helt plötsligt måste presidenten ta i med hårdhandskarna mot de oansvariga oljebolagen. Verkligheten fortsätter att överträffa ”Vita huset”, igen och igen…
För övrigt är mitt ångestfyllda styrelseuppdrag på Fair Trade Center avslutat! Istället har jag installerat mig som kassör för Uppsala SMU. På FTC diskuterade vi avskedande, nu sitter jag med när Missionskyrkan anställer… Man får vara med om både det ena och det andra!
Men det viktigaste är att det känns kul igen! Jag trivs och känner mig duktig, har till exempel börjat gräva i gamla kundfordringar och hittills fått in 21 630kr! Och jag har ett bokföringsprogram som bara ligger och väntar på att jag ska lära mig det. (Jag måste vara helt knäpp som blir glad och uppspelt över det! :-P )
Ikväll blir det Shakespeare på Reginateatern!
kramar/samuel
torsdag 25 mars 2010
Monsterdygnet, juristerna och valpen
Idag har jag varit hundvakt!
Brottats, gått ut, och kelat med en svartvit valp i taxstorlek.
Klart positiv upplevelse!
Ungefär som att ha hand om en fyra-femåring,
men som tur var mycket lättare att trötta ut!
När jag satt där i soffan efter den senaste uttröttningsaktiviteten med datorn i knät och valpen hoppar upp bredvid och somnar efter att ha gosat in sig i värmen från datorfläkten, då förstod jag nog lite av den där kärleken till husdjur som jag själv aldrig haft.
(Idag har jag också kommit på att jurister är väldigt bra att jobba med! Strukturerade och med en grym arbetskapacitet, de är precis den sporre jag behöver! Jag ska hålla hårt i Debora och Jessica! :) )
Jag överlevde monsterdygnet!
I måndags satt jag från tidig eftermiddag till halv 11 med årsredovisning, endast avbrutet av några timmars styrelsemöte. Sedan tågresa tillbaka till Uppsala, under vilken jag formulerade ett mejl, 5 timmars sömn och tåg till Stockholm igen. En dryg timmes extremt stressat trixande med siffror fram och tillbaka innan det var dags för Revision. Under revisionen fick dessutom jag tillfälle att som enda styrelseledamot på plats leka skiljedomare för personalen... Revisorsassistenten hade inte hunnit till de stora problemen innan jag var tvungen att åka, så jag fick ta upp dem i förväg, vi diskuterade dem och sen var jag på väg till tåget igen. I Uppsala väntade nämligen grupparbete, slutseminarium för vår 10-sidiga utredning.
Men det gick bra!
Revisorsassistenten var kanon: jordnära, praktisk och konstruktiv.
Seminariet gick jättebra. Läraren fråga vid ett tillfälle "Ska ni inte försvara er?". Vi skakade bara på huvudena, vi var beredda på att få så mycket mer skit!
Igår var det hemmafixar-dag: lämnade tillslut in cykeln på en helservice och köpte en ny taklampa och satte upp den. Det sistnämnda är jag faktiskt riktigt stolt över; det inbegrep nämligen manuellt byte av stickkontakt, splitsning av kabel och pillande i en sån där plastsak med små rör med skruvar i!
Lite flyt nu känns det som, gött!
Ska försöka få ut ett gäng sommarjobbsansökningar ikväll också, får se vart jag hamnar!
Ha de fint!
kram
(sitter och svajar lite lätt till Shania Twain...)
Brottats, gått ut, och kelat med en svartvit valp i taxstorlek.
Klart positiv upplevelse!
Ungefär som att ha hand om en fyra-femåring,
men som tur var mycket lättare att trötta ut!
När jag satt där i soffan efter den senaste uttröttningsaktiviteten med datorn i knät och valpen hoppar upp bredvid och somnar efter att ha gosat in sig i värmen från datorfläkten, då förstod jag nog lite av den där kärleken till husdjur som jag själv aldrig haft.
(Idag har jag också kommit på att jurister är väldigt bra att jobba med! Strukturerade och med en grym arbetskapacitet, de är precis den sporre jag behöver! Jag ska hålla hårt i Debora och Jessica! :) )
Jag överlevde monsterdygnet!
I måndags satt jag från tidig eftermiddag till halv 11 med årsredovisning, endast avbrutet av några timmars styrelsemöte. Sedan tågresa tillbaka till Uppsala, under vilken jag formulerade ett mejl, 5 timmars sömn och tåg till Stockholm igen. En dryg timmes extremt stressat trixande med siffror fram och tillbaka innan det var dags för Revision. Under revisionen fick dessutom jag tillfälle att som enda styrelseledamot på plats leka skiljedomare för personalen... Revisorsassistenten hade inte hunnit till de stora problemen innan jag var tvungen att åka, så jag fick ta upp dem i förväg, vi diskuterade dem och sen var jag på väg till tåget igen. I Uppsala väntade nämligen grupparbete, slutseminarium för vår 10-sidiga utredning.
Men det gick bra!
Revisorsassistenten var kanon: jordnära, praktisk och konstruktiv.
Seminariet gick jättebra. Läraren fråga vid ett tillfälle "Ska ni inte försvara er?". Vi skakade bara på huvudena, vi var beredda på att få så mycket mer skit!
Igår var det hemmafixar-dag: lämnade tillslut in cykeln på en helservice och köpte en ny taklampa och satte upp den. Det sistnämnda är jag faktiskt riktigt stolt över; det inbegrep nämligen manuellt byte av stickkontakt, splitsning av kabel och pillande i en sån där plastsak med små rör med skruvar i!
Lite flyt nu känns det som, gött!
Ska försöka få ut ett gäng sommarjobbsansökningar ikväll också, får se vart jag hamnar!
Ha de fint!
kram
(sitter och svajar lite lätt till Shania Twain...)
onsdag 17 mars 2010
post-På spåret-förtjusning
Tror att jag håller på att bli lite småkär i Johanna Koljonen
(hon är inte äldre än 32..)
(hon är inte äldre än 32..)
onsdag 24 februari 2010
kris
Ibland tror jag att min hjärna har två lägen:
"helt lugnt" och "kris"
Vid "helt lugnt", alltså när man har god tid på sig att göra något, så är jag sjukt ineffektiv och får ingenting gjort. Sedan blir jag besviken på mig själv för att jag inte får något gjort.
När det är "kris" är det något som gör att jag inte kan göra saker så bra som jag skulle kunna, utan jag måste göra dem så bra som möjligt utifrån förutsättningarna. Då funkar jag som bäst! Jag är nog världsbäst på udda grenar som "högskoleprov utan förberedelse med alldeles för lite sömn"... När det är kris så måste sakerna göras, och med tanke på omständigheterna så blir jag nöjd oavsett hur jag får dem gjorda.
Ibland har det gått så långt så att jag hoppats att jag ska skada mig eller att något utanför min kontroll ska gå fruktansvärt fel. För om det jag just då gör ses som ett kris-läge, så är det jag gör bra nog! I så fall skulle jag vara duktig!
TILL SAKEN:
Nu har jag kommit i rejäl kris. Jag märker eftersom att jag halvt medvetet börjar räkna det närmaste dygnets vakna timmar och vad jag hinner... En kursare sa idag att "man jobbar bäst med kniven mot strupen". Nu känner jag 3 knivar, varav en har två blad...
- Jag har omprov på Makroteorin från Nek B på lördag kl 9-12.
- På Fek-kursen jag läser nu består en stor del av examinationen av att i grupp göra en utredning om ett företag. I måndags hoppade vårt företag av. Nu ska vi i princip planera en ny utredning, med nya företagskontakter, tills på fredag.
- I styrelsen jag sitter i har vi fått jobba en hel del på sista tiden. (Kan inte skriva mer än så.) Idag har jag dessutom fått veta att vi (jag som ansvarig + anställda) har lyckats missa 90 000 i kostnader och 70 000 i intäkter för förra året. (Det har "fallit mellan budgetarna".) Jag har alltså lyckats tappa bort 20 000 kronor. Tjugo tusen kronor.
Ibland kan jag bli gråtfärdig och vilja slå sönder saker av mycket mindre anledningar. Konstigt nog så känner jag mig nu helt kall. Jag reagerar inte känslomässigt. Det är bra, jag ska se till att sova ordentligt inatt så kanske jag kan fortsätta så här... (Hoppas jag kan somna i det här tillståndet, kanske måste släppa in känslorna en stund för att kunna det....)
Efter tentan på lördag så ska jag sätta mig på ett tåg till Mora.
Om jag hade vetat för två veckor sedan att allt det här skulle hända så skulle jag inte ha åkt till Mora. Nu tror jag att jag måste göra det för att orka fortsätta så här en vecka till efter att jag kommer tillbaka till Uppsala på tisdag kväll nästa vecka.
Be gärna för mig!
Jag har väldigt ofta glömt att be på sista tiden, även innan "krisen".
kram
(även om det känns främmande att kramas i det robotliknande tillstånd jag är i nu)
"helt lugnt" och "kris"
Vid "helt lugnt", alltså när man har god tid på sig att göra något, så är jag sjukt ineffektiv och får ingenting gjort. Sedan blir jag besviken på mig själv för att jag inte får något gjort.
När det är "kris" är det något som gör att jag inte kan göra saker så bra som jag skulle kunna, utan jag måste göra dem så bra som möjligt utifrån förutsättningarna. Då funkar jag som bäst! Jag är nog världsbäst på udda grenar som "högskoleprov utan förberedelse med alldeles för lite sömn"... När det är kris så måste sakerna göras, och med tanke på omständigheterna så blir jag nöjd oavsett hur jag får dem gjorda.
Ibland har det gått så långt så att jag hoppats att jag ska skada mig eller att något utanför min kontroll ska gå fruktansvärt fel. För om det jag just då gör ses som ett kris-läge, så är det jag gör bra nog! I så fall skulle jag vara duktig!
TILL SAKEN:
Nu har jag kommit i rejäl kris. Jag märker eftersom att jag halvt medvetet börjar räkna det närmaste dygnets vakna timmar och vad jag hinner... En kursare sa idag att "man jobbar bäst med kniven mot strupen". Nu känner jag 3 knivar, varav en har två blad...
- Jag har omprov på Makroteorin från Nek B på lördag kl 9-12.
- På Fek-kursen jag läser nu består en stor del av examinationen av att i grupp göra en utredning om ett företag. I måndags hoppade vårt företag av. Nu ska vi i princip planera en ny utredning, med nya företagskontakter, tills på fredag.
- I styrelsen jag sitter i har vi fått jobba en hel del på sista tiden. (Kan inte skriva mer än så.) Idag har jag dessutom fått veta att vi (jag som ansvarig + anställda) har lyckats missa 90 000 i kostnader och 70 000 i intäkter för förra året. (Det har "fallit mellan budgetarna".) Jag har alltså lyckats tappa bort 20 000 kronor. Tjugo tusen kronor.
Ibland kan jag bli gråtfärdig och vilja slå sönder saker av mycket mindre anledningar. Konstigt nog så känner jag mig nu helt kall. Jag reagerar inte känslomässigt. Det är bra, jag ska se till att sova ordentligt inatt så kanske jag kan fortsätta så här... (Hoppas jag kan somna i det här tillståndet, kanske måste släppa in känslorna en stund för att kunna det....)
Efter tentan på lördag så ska jag sätta mig på ett tåg till Mora.
Om jag hade vetat för två veckor sedan att allt det här skulle hända så skulle jag inte ha åkt till Mora. Nu tror jag att jag måste göra det för att orka fortsätta så här en vecka till efter att jag kommer tillbaka till Uppsala på tisdag kväll nästa vecka.
Be gärna för mig!
Jag har väldigt ofta glömt att be på sista tiden, även innan "krisen".
kram
(även om det känns främmande att kramas i det robotliknande tillstånd jag är i nu)
lördag 13 februari 2010
Ingen reklam tack
"INGEN REKLAM TACK
helst bara kärleksbrev"
Ibland plingar det till direkt när jag läser vissa saker - "det där blir ett bra 'dagens citat' för korridorsdörren". Som dagens ovan, hittat på Jonte A's blogg.
Sedan nu på kvällen så rasslade det till i brevinkastet.
Någon hade kommit med ett kärleksbrev! :)
Ett riktigt kärleksbrev med ett rött utklippt hjärta och en liten vers:
"Detta är ingen reklam,
utan detta är en stor
varm kram.
Läser dina citat varje da',
tycker att de är så bra.
Ett kärleksbrev du ville ha,
hoppas en liten kärleksdröm gör dig gla'."
och en hjärtformad drömkaka prydligt inslagen.
Jag blev så glad!
och jag ler fortfarande när jag tittar på det nu. :)
helst bara kärleksbrev"
Ibland plingar det till direkt när jag läser vissa saker - "det där blir ett bra 'dagens citat' för korridorsdörren". Som dagens ovan, hittat på Jonte A's blogg.
Sedan nu på kvällen så rasslade det till i brevinkastet.
Någon hade kommit med ett kärleksbrev! :)
Ett riktigt kärleksbrev med ett rött utklippt hjärta och en liten vers:
"Detta är ingen reklam,
utan detta är en stor
varm kram.
Läser dina citat varje da',
tycker att de är så bra.
Ett kärleksbrev du ville ha,
hoppas en liten kärleksdröm gör dig gla'."
och en hjärtformad drömkaka prydligt inslagen.
Jag blev så glad!
och jag ler fortfarande när jag tittar på det nu. :)
måndag 11 januari 2010
En glad 23-åring!
Nu är jag 23 år fyllda,
och igår och idag har varit de två gladaste och skönaste dagarna på länge!
Kunnat känna mig duktig och uppskattad, kunnat vara nöjd.
Igår kalas,
barnkalastema med ballonger och sugrör och ljus på tårtan. När jag var nere i Linköping hittade mamma gamla kalaslådan från när vi var små. Så igår hade vi tutor i munnen och små strutar på huvudet, precis som när jag fyllde 5, 6 eller nåt sånt!
Lagomt stök före och efter, städ och mat och prat och mera disk. Ovanligt men vanligt vardagsjobb. Har börjat uppskatta det, det där vanliga. Laga mat, städa, diska... Man får något gjort, något man kan. Behövs inte tänka så mycket, man bara gör det. Och nu med så gott sällskap! :)
Känna sig uppskattad, det ger så mycket energi! Röjde undan nästan allt direkt på kvällen, bara ballongerna som hänger kvar. (Undrar om det finns några barn i närheten som skulle bli glada över att få dem?)
Energi som räckte till idag. Skickat iväg mejl som legat och skavt i bakhuvudet en vecka. Suttit i skolan och pluggat med Jazz hela eftermiddagen, hon hjälpte mig förstå både det ena och det andra. Plötsligt känns allt möjligt igen, jag vill saker, inte bara borden och måsten.
Stekta gröna tomater, också ovanlig vardag. En go' film, sett den igen nu i halvtimmessnuttar emellanåt.
Apostlagärningarna 29 (en bibelskola) ska vara i Kongo-Brazza i höst. Är det dit jag ska?
Nu ska jag svara och tacka för alla födelsedagshälsningar,
och försöka sälja en bok,
och sedan sova gott
Halleluja för glädje och för vänner!
och igår och idag har varit de två gladaste och skönaste dagarna på länge!
Kunnat känna mig duktig och uppskattad, kunnat vara nöjd.
Igår kalas,
barnkalastema med ballonger och sugrör och ljus på tårtan. När jag var nere i Linköping hittade mamma gamla kalaslådan från när vi var små. Så igår hade vi tutor i munnen och små strutar på huvudet, precis som när jag fyllde 5, 6 eller nåt sånt!
Lagomt stök före och efter, städ och mat och prat och mera disk. Ovanligt men vanligt vardagsjobb. Har börjat uppskatta det, det där vanliga. Laga mat, städa, diska... Man får något gjort, något man kan. Behövs inte tänka så mycket, man bara gör det. Och nu med så gott sällskap! :)
Känna sig uppskattad, det ger så mycket energi! Röjde undan nästan allt direkt på kvällen, bara ballongerna som hänger kvar. (Undrar om det finns några barn i närheten som skulle bli glada över att få dem?)
Energi som räckte till idag. Skickat iväg mejl som legat och skavt i bakhuvudet en vecka. Suttit i skolan och pluggat med Jazz hela eftermiddagen, hon hjälpte mig förstå både det ena och det andra. Plötsligt känns allt möjligt igen, jag vill saker, inte bara borden och måsten.
Stekta gröna tomater, också ovanlig vardag. En go' film, sett den igen nu i halvtimmessnuttar emellanåt.
Apostlagärningarna 29 (en bibelskola) ska vara i Kongo-Brazza i höst. Är det dit jag ska?
Nu ska jag svara och tacka för alla födelsedagshälsningar,
och försöka sälja en bok,
och sedan sova gott
Halleluja för glädje och för vänner!
måndag 28 december 2009
Köpenhamn och julesnö
Dags för lite gladare toner här!
Även om mina tankar senaste tiden förvirrats av en massa mer eller mindre onödig oro (över framtiden och vad jag egentligen tycker om stora delar av mitt liv) så är det viktigaste ändå att det varit jul!
Köpenhamn också ja,
åkte ner till klimatmötet med Svenska kyrkans chartrade museitåg tillsammans med 70 andra av Diakonias aktivister och massa annat kul folk. Gött att träffa alla igen! (från MUL, ettåringsåret, Rimforsa... stötte till och med på en "gammal tonåring" från Moratiden på tåget!)
Det var intressant och fascinerande att vara med i massprotesterna vid ett globalt toppmöte. Eller, protester förresten, engagemanget hos folkmassorna var ju inte MOT mötet, utan FÖR! Vi ville visa att det politikerna gör är viktigt och att vi tycker att det är viktigt att de gör det bra! På det sättet var det en väldigt positiv atmosfär, mängder med kreativa utklädnader och fyndiga slogans, och häftigt med ett demonstrationståg där man går med spanska ungsocialister och franska kärnkraftsmotståndare på ena sidan och ett gäng biskopar på den andra! [Jag måste nog inflika att klimatfrågan ABSOLUT INTE får bli en röd eller röd-grön fråga, då går vi käpprätt mot 4-5 graders uppvärmning! Det måste finnas en massa folk som älskar både klimatet och kapitalismen (och kärnkraften, för den delen...) för att klimathotet ska gå att avvärja! När vi sedan har ställt om till ett klimatneutralt samhälle, då kan vi (vi som överlevt...) sätta klasskamp eller skattesänkningar som nummer ett på den politiska dagordningen igen.]
Sedan gjorde ju tyvärr inte politikerna det särskilt bra. Jag är inte tillräckligt påläst för att skylla på någon, men EU's fulspel hjälpte ju inte direkt till... Att skylla på att det är länderna i Syd och Kina som försenar förhandlingarna när det var Danmark och EU (vilket i det här sammanhanget mer eller mindre borde betyda Sverige) som vill ändra i en massa saker som man redan kommit överens om på Bali för två år sedan känns fruktansvärt lågt. (Och min syn på global politik tog ytterligare några steg nerför cynismens mörka källartrapp...) Jag hade hoppats att all den prestige som Reinfeldt, Obama med flera hade lagt in i klimatfrågan skulle leda till resultat. Istället blev det ett desperat välputsat "det-är-i-alla-fall-inte-vårt-fel"-resonemang inför media.
Spelet inför media är ju ett kapitel för sig. "Green-washing" är ett ord jag lärt mig nu, alltså att se till att visa sig så klimatsmart och progressiv med forskning och sponsring som möjligt för att ingen ska titta på hur man egentligen tjänar sina pengar eller röster. Vattenfalls reklam på Rådhusplatsen i Köpenhamn är som ett dåligt skämt...
Mer detaljerat om vad vi gjorde i Köpenhamn finns på aktivistbloggen. Det här inlägget och inläggen runtomkring.
Jul, jul strålande jul. För det kom en massa snö till slut, till och med i Uppsala! :) Riktig vinter! Det har blivit en del åkande hit och dit, men betydligt lugnare än de senaste åren. Sedan jag åkte från Uppsala har det varit några dagars nedvarvning och klappköpande i Linköping och sedan juldagarna hos mormor i Örebro innan jag kom hit till Rimforsa för att fira igen hos pappa.
Hmm, hade tänkt skriva mer om jul, snö, syskon och annat som lyser upp livet, men nu börjar gäspningarna komma allt tätare och jag har redan fått slåss lite mot timern på pappas nätverk. (Och det gjorde mig nästan lite nostalgisk. Denna lilla tingest gjorde mig och Andreas fruktansvärt irriterade de helger och andra dagar vi var hos pappa. Timern stänger av nätverket klockan 23, med en felmarginal på sisådär en halvtimme, och har orsakat ett antal vrål och suckar när lunarstorm-mejl och andra av livets väsentligheter försvann i den lilla rutan där det stod "wireless network connection not found" eller något liknande...)
Så god jul och god fortsättning,
ut och njut av snön och kylan!
"Dagen är kommen,
kärlek triumferar!
Kom låt oss skynda
till Betlehem..."
Även om mina tankar senaste tiden förvirrats av en massa mer eller mindre onödig oro (över framtiden och vad jag egentligen tycker om stora delar av mitt liv) så är det viktigaste ändå att det varit jul!
Köpenhamn också ja,
åkte ner till klimatmötet med Svenska kyrkans chartrade museitåg tillsammans med 70 andra av Diakonias aktivister och massa annat kul folk. Gött att träffa alla igen! (från MUL, ettåringsåret, Rimforsa... stötte till och med på en "gammal tonåring" från Moratiden på tåget!)
Det var intressant och fascinerande att vara med i massprotesterna vid ett globalt toppmöte. Eller, protester förresten, engagemanget hos folkmassorna var ju inte MOT mötet, utan FÖR! Vi ville visa att det politikerna gör är viktigt och att vi tycker att det är viktigt att de gör det bra! På det sättet var det en väldigt positiv atmosfär, mängder med kreativa utklädnader och fyndiga slogans, och häftigt med ett demonstrationståg där man går med spanska ungsocialister och franska kärnkraftsmotståndare på ena sidan och ett gäng biskopar på den andra! [Jag måste nog inflika att klimatfrågan ABSOLUT INTE får bli en röd eller röd-grön fråga, då går vi käpprätt mot 4-5 graders uppvärmning! Det måste finnas en massa folk som älskar både klimatet och kapitalismen (och kärnkraften, för den delen...) för att klimathotet ska gå att avvärja! När vi sedan har ställt om till ett klimatneutralt samhälle, då kan vi (vi som överlevt...) sätta klasskamp eller skattesänkningar som nummer ett på den politiska dagordningen igen.]
Sedan gjorde ju tyvärr inte politikerna det särskilt bra. Jag är inte tillräckligt påläst för att skylla på någon, men EU's fulspel hjälpte ju inte direkt till... Att skylla på att det är länderna i Syd och Kina som försenar förhandlingarna när det var Danmark och EU (vilket i det här sammanhanget mer eller mindre borde betyda Sverige) som vill ändra i en massa saker som man redan kommit överens om på Bali för två år sedan känns fruktansvärt lågt. (Och min syn på global politik tog ytterligare några steg nerför cynismens mörka källartrapp...) Jag hade hoppats att all den prestige som Reinfeldt, Obama med flera hade lagt in i klimatfrågan skulle leda till resultat. Istället blev det ett desperat välputsat "det-är-i-alla-fall-inte-vårt-fel"-resonemang inför media.
Spelet inför media är ju ett kapitel för sig. "Green-washing" är ett ord jag lärt mig nu, alltså att se till att visa sig så klimatsmart och progressiv med forskning och sponsring som möjligt för att ingen ska titta på hur man egentligen tjänar sina pengar eller röster. Vattenfalls reklam på Rådhusplatsen i Köpenhamn är som ett dåligt skämt...
Mer detaljerat om vad vi gjorde i Köpenhamn finns på aktivistbloggen. Det här inlägget och inläggen runtomkring.
Jul, jul strålande jul. För det kom en massa snö till slut, till och med i Uppsala! :) Riktig vinter! Det har blivit en del åkande hit och dit, men betydligt lugnare än de senaste åren. Sedan jag åkte från Uppsala har det varit några dagars nedvarvning och klappköpande i Linköping och sedan juldagarna hos mormor i Örebro innan jag kom hit till Rimforsa för att fira igen hos pappa.
Hmm, hade tänkt skriva mer om jul, snö, syskon och annat som lyser upp livet, men nu börjar gäspningarna komma allt tätare och jag har redan fått slåss lite mot timern på pappas nätverk. (Och det gjorde mig nästan lite nostalgisk. Denna lilla tingest gjorde mig och Andreas fruktansvärt irriterade de helger och andra dagar vi var hos pappa. Timern stänger av nätverket klockan 23, med en felmarginal på sisådär en halvtimme, och har orsakat ett antal vrål och suckar när lunarstorm-mejl och andra av livets väsentligheter försvann i den lilla rutan där det stod "wireless network connection not found" eller något liknande...)
Så god jul och god fortsättning,
ut och njut av snön och kylan!
"Dagen är kommen,
kärlek triumferar!
Kom låt oss skynda
till Betlehem..."
måndag 30 november 2009
Göra/Vara
Jag behöver lära mig att vara nöjd,
glad över det jag gör,
snarare än besviken på det jag inte gör.
"Älska din nästa som dig själv"
Jo, jag älskar mig själv,
men jag tycker inte så ofta om mig...
"Jag är det jag gör"
Hade inte tänkt på det förut,
men det är nog så jag ser på mig själv.
Existensberättigande by doing.
Eller, inte existens, snarare rätten att
vara nöjd genom att nå upp till en självbild.
Något skimrande ideal..
"Man kan inte göra stora saker,
bara små saker med stor kärlek"
Jag gör för många saker,
det blir en sån liten del kärlek i varje sak att den kanske inte syns.
"gör mig inte till en hjälte,
för hjältar faller hårt.
jag vill leva nära marken,
så nära som det går,
så nära ditt hjärta som jag får"
jag försöker göra mig själv till hjälte istället..
dömt att misslyckas på alla sätt och vis
nej, nu ska jag göra något,
så att jag får något gjort i alla fall...
glad över det jag gör,
snarare än besviken på det jag inte gör.
"Älska din nästa som dig själv"
Jo, jag älskar mig själv,
men jag tycker inte så ofta om mig...
"Jag är det jag gör"
Hade inte tänkt på det förut,
men det är nog så jag ser på mig själv.
Existensberättigande by doing.
Eller, inte existens, snarare rätten att
vara nöjd genom att nå upp till en självbild.
Något skimrande ideal..
"Man kan inte göra stora saker,
bara små saker med stor kärlek"
Jag gör för många saker,
det blir en sån liten del kärlek i varje sak att den kanske inte syns.
"gör mig inte till en hjälte,
för hjältar faller hårt.
jag vill leva nära marken,
så nära som det går,
så nära ditt hjärta som jag får"
jag försöker göra mig själv till hjälte istället..
dömt att misslyckas på alla sätt och vis
nej, nu ska jag göra något,
så att jag får något gjort i alla fall...
måndag 5 oktober 2009
en god långhelg
I 77 timmar har jag först och främst varit Diakonia-aktivist.
En härlig helg, späckad utan att vara stressig (förutom idag måndag framåt kvällen).
Trevligt folk, viktiga saker, god gemenskap.
Nöjd
Imorgon ska jag bli ekonomie studerande igen.
Men först ska jag sova gott.
kram
En härlig helg, späckad utan att vara stressig (förutom idag måndag framåt kvällen).
Trevligt folk, viktiga saker, god gemenskap.
Nöjd
Imorgon ska jag bli ekonomie studerande igen.
Men först ska jag sova gott.
kram
lördag 26 september 2009
090926
Nu känns det bra, och jag är på gott humör.
Nu kan jag skriva.
Lite så har det känts. Är på väg att skriva men: Nej, det blir för mycket självömkan och förvirring. Speciellt den här veckan, varit sjuk, och stressad utan att få något gjort. Den där värdelösa stressen som inte ger något. Då jag hade fått lika mycket gjort även om jag struntat i allt och kunnat slappna av.
Men nu känns det bra. Känslan kom igår kväll nån gång. Febern hade gett med sig, nästäppan också och jag hängde tvätt, dansade runt lite till Mammuth och tittade på Skavlan.
Och lite nöjd kan jag nog vara. Vi, Victoria H, Maria J och jag, fixade tre kongokvällar för scouter i Valsätrakyrkan. De fick sätta upp myggnät, bära på huvudet, skala jordnötter… Ledarna var nöjda, och scouterna också tror jag. Och jag lagade kongolesisk mat och pratade om mat, vägar, mobiltelefoner, handelsvillkor… Det funkade trots febern. Adrenalin är bättre än Alvedon! (Men jag brände mig rätt ordentligt. Jag är barnslig nog att tycka att en brännblåsa stor som en liten vit böna på fingret är rätt rolig. Men innan blåsan, och nu efter, är det lite småjobbigt. Kan dessutom skryta med ett vackert marmorerat mönster i mörkrött på underarmen!)
Men skolan blev det inte mycket med, så ligger ytterligare en bra bit efter nu. Tror jag får börja se det som ett jobb: gå till skolan och plugga där, även om jag inte har några föreläsningar. Göra mina timmar varken mer eller mindre, SEDAN gå hem och vara ledig PÅ RIKTIGT eller göra Diakonia- och Fair trade center-saker. Eller tänka på framtiden…
Känns för tillfället bra på den fronten. Nu känns det objektivt bästa alternativet, att läsa ”vanlig” redovisningsekonom till kandidatnivå, helt okej. Andra dagar känns det helt förskräckligt och omöjligt tråkigt. (Som den där dagen i somras då jag tackade ja till Nek B istället för Fek B.) Handel är det som engagerar mig, men finns det jobb i det? Nationalekonomer som kan handelsavtal, är det något som behövs eller klarar statsvetarna och politikerna det själva? Det är några frågor som jag ska försöka svara på innan 15:e oktober. Eller så behöver jag mer tid… Någon slags paus, folkhögskola/bibelskola…
Vi får se, helt enkelt!
Hmm, mycket navelskådning det här. Uppdämt socialt behov efter en vecka med näsdroppar och mjukisbyxor… Skönt träffa lite folk tidigare idag: hjälpte Sarah och Jonatan att flytta. Håhåjaja, folk gifter sig, får barn och flyttar härifrån…
Dagens citat:
”Planera därför er studiegång väl.” (Nek institutionens studiehandbok)
Jag har tagit en paus från att sätta upp Dagens citat på korridorsdörren varje dag. Och någon annan har tagit vid! Finfint! (Notera dock att denna person inte riktigt har min ambition att vara både roande, oroande och politiskt aktuell. Å andra sidan kanske det inte var det som folk uppskattade…) Men mysteriet är inte löst, frågan lyder: vem är denna nya anonyma citatredaktör?
”Frrrågan lyder, frrrågan lyder: Hurrr många buulltar finns de i Ölannsbrrron?”
”Vem blirr årrrets jorrrdgubbsodlarrre?”
”RRRabbadabb!”
ÖSK slog faktiskt Ka-almarrr EffEff, hi hi!
kram och hej!
Nu kan jag skriva.
Lite så har det känts. Är på väg att skriva men: Nej, det blir för mycket självömkan och förvirring. Speciellt den här veckan, varit sjuk, och stressad utan att få något gjort. Den där värdelösa stressen som inte ger något. Då jag hade fått lika mycket gjort även om jag struntat i allt och kunnat slappna av.
Men nu känns det bra. Känslan kom igår kväll nån gång. Febern hade gett med sig, nästäppan också och jag hängde tvätt, dansade runt lite till Mammuth och tittade på Skavlan.
Och lite nöjd kan jag nog vara. Vi, Victoria H, Maria J och jag, fixade tre kongokvällar för scouter i Valsätrakyrkan. De fick sätta upp myggnät, bära på huvudet, skala jordnötter… Ledarna var nöjda, och scouterna också tror jag. Och jag lagade kongolesisk mat och pratade om mat, vägar, mobiltelefoner, handelsvillkor… Det funkade trots febern. Adrenalin är bättre än Alvedon! (Men jag brände mig rätt ordentligt. Jag är barnslig nog att tycka att en brännblåsa stor som en liten vit böna på fingret är rätt rolig. Men innan blåsan, och nu efter, är det lite småjobbigt. Kan dessutom skryta med ett vackert marmorerat mönster i mörkrött på underarmen!)
Men skolan blev det inte mycket med, så ligger ytterligare en bra bit efter nu. Tror jag får börja se det som ett jobb: gå till skolan och plugga där, även om jag inte har några föreläsningar. Göra mina timmar varken mer eller mindre, SEDAN gå hem och vara ledig PÅ RIKTIGT eller göra Diakonia- och Fair trade center-saker. Eller tänka på framtiden…
Känns för tillfället bra på den fronten. Nu känns det objektivt bästa alternativet, att läsa ”vanlig” redovisningsekonom till kandidatnivå, helt okej. Andra dagar känns det helt förskräckligt och omöjligt tråkigt. (Som den där dagen i somras då jag tackade ja till Nek B istället för Fek B.) Handel är det som engagerar mig, men finns det jobb i det? Nationalekonomer som kan handelsavtal, är det något som behövs eller klarar statsvetarna och politikerna det själva? Det är några frågor som jag ska försöka svara på innan 15:e oktober. Eller så behöver jag mer tid… Någon slags paus, folkhögskola/bibelskola…
Vi får se, helt enkelt!
Hmm, mycket navelskådning det här. Uppdämt socialt behov efter en vecka med näsdroppar och mjukisbyxor… Skönt träffa lite folk tidigare idag: hjälpte Sarah och Jonatan att flytta. Håhåjaja, folk gifter sig, får barn och flyttar härifrån…
Dagens citat:
”Planera därför er studiegång väl.” (Nek institutionens studiehandbok)
Jag har tagit en paus från att sätta upp Dagens citat på korridorsdörren varje dag. Och någon annan har tagit vid! Finfint! (Notera dock att denna person inte riktigt har min ambition att vara både roande, oroande och politiskt aktuell. Å andra sidan kanske det inte var det som folk uppskattade…) Men mysteriet är inte löst, frågan lyder: vem är denna nya anonyma citatredaktör?
”Frrrågan lyder, frrrågan lyder: Hurrr många buulltar finns de i Ölannsbrrron?”
”Vem blirr årrrets jorrrdgubbsodlarrre?”
”RRRabbadabb!”
ÖSK slog faktiskt Ka-almarrr EffEff, hi hi!
kram och hej!
söndag 13 september 2009
Kulturnätter
Ibland kan man bli så där lättat glad!
När jag vaknade för att gå till kyrkan i morse, (jag var riktigt seg, inte ur sängen förrns halv11...) så hittade jag inte min mobil...
Jag var ute på kulturnatten igår... Hum, när höll jag i den sist? En skräckblandad känsla när jag steg för steg kommer ihåg på hur många olika ställen jag suttit ner sedan jag vet att att jag hade mobilen i handen sist. Varför skulle jag ta de där byxorna med dumma fickor som allt ramlar ut ur? På väg till kyrkan försöker jag ändå plocka fram nåt positivt, det är ju lite skönt att inte vara nåbar, inte behöva kolla "har nån ringt?" hela tiden...
Sen när jag kommer tillbaka så ligger den där. Ja, just det, jag satte den ju på laddning det sista jag gjorde innan jag lade mig. Det är nästan värt att tappa bort saker för den underbara känslan av lättnad!
Kulturnatten i Uppsala. Kom på mig själv med att jämföra med Malmöfestivalen. Här händer det mindre saker, på ett sätt. Och mer saker, på ett annat. Inte så många försäljare eller "stora" artister. Men alla små föreningar, dansgrupper, band och körer är ute på stan och visar upp sig, samma natt. Mycket folk och skön stämning! Jag var med Terese från bönegruppen och två av hennes kompisar. Först: stumfilm! Tyst Chaplin med en livepianist i biosalongen, så roligt! Sedan titta på dansuppvisning: Lindy Hop och HasseÅTage-konsert på Östgöta innan fika på storken och till sist kortfilmskavalkad. Skön och lagom lång kväll för stresströtta jag.
Just det, borde lägga upp bilderna från Malmöfestivalen, på de underbart söta reklamaffischerna...
Annars är livet lite mer stabilt nu än vad det var för en dryg vecka sen. Då var jag bara lost, fel kurs som jag inte förstod nåt av, bönegruppen i upplösning, kaos i korridoren där all gammal försummad städning plötsligt är mitt fel... För mycket Fair Trade Center / Diakonia -saker som jag inte klarade av att prioritera...
Nu är Diakoniagruppen igång. Jag ska träffa en Syv på tisdag och tänka framtid. Nu i eftermiddag ska jag försöka planera veckan: hur många timmar varje dag ska jag lägga på plugg och på FTC. När de timmarna är slut ska jag ta det lugnt. Det blir bättre så, när det blir för mycket blir jag så sjukt ineffektiv, hjärnan bara slår av och promenerar iväg åt alla andra håll, så all fri tid slukas eftersom jag inte kan använda den tiden jag egentligen borde göra saker på... Men nu ska jag tänka, planera, ta det lugnt. Självdisciplin, men med morötter!
Lunch till Bengt Johansson. Skön söndagskänsla.
Vänner är bra. Ger moroten att se fram emot och stödet att se något annat.
(Nu kommer tanken att skriva något ursäktande för allt jag inte skrivit. Men nej, jag ska inte ha den pressen. Då blir det ingenting.)
kramar
När jag vaknade för att gå till kyrkan i morse, (jag var riktigt seg, inte ur sängen förrns halv11...) så hittade jag inte min mobil...
Jag var ute på kulturnatten igår... Hum, när höll jag i den sist? En skräckblandad känsla när jag steg för steg kommer ihåg på hur många olika ställen jag suttit ner sedan jag vet att att jag hade mobilen i handen sist. Varför skulle jag ta de där byxorna med dumma fickor som allt ramlar ut ur? På väg till kyrkan försöker jag ändå plocka fram nåt positivt, det är ju lite skönt att inte vara nåbar, inte behöva kolla "har nån ringt?" hela tiden...
Sen när jag kommer tillbaka så ligger den där. Ja, just det, jag satte den ju på laddning det sista jag gjorde innan jag lade mig. Det är nästan värt att tappa bort saker för den underbara känslan av lättnad!
Kulturnatten i Uppsala. Kom på mig själv med att jämföra med Malmöfestivalen. Här händer det mindre saker, på ett sätt. Och mer saker, på ett annat. Inte så många försäljare eller "stora" artister. Men alla små föreningar, dansgrupper, band och körer är ute på stan och visar upp sig, samma natt. Mycket folk och skön stämning! Jag var med Terese från bönegruppen och två av hennes kompisar. Först: stumfilm! Tyst Chaplin med en livepianist i biosalongen, så roligt! Sedan titta på dansuppvisning: Lindy Hop och HasseÅTage-konsert på Östgöta innan fika på storken och till sist kortfilmskavalkad. Skön och lagom lång kväll för stresströtta jag.
Just det, borde lägga upp bilderna från Malmöfestivalen, på de underbart söta reklamaffischerna...
Annars är livet lite mer stabilt nu än vad det var för en dryg vecka sen. Då var jag bara lost, fel kurs som jag inte förstod nåt av, bönegruppen i upplösning, kaos i korridoren där all gammal försummad städning plötsligt är mitt fel... För mycket Fair Trade Center / Diakonia -saker som jag inte klarade av att prioritera...
Nu är Diakoniagruppen igång. Jag ska träffa en Syv på tisdag och tänka framtid. Nu i eftermiddag ska jag försöka planera veckan: hur många timmar varje dag ska jag lägga på plugg och på FTC. När de timmarna är slut ska jag ta det lugnt. Det blir bättre så, när det blir för mycket blir jag så sjukt ineffektiv, hjärnan bara slår av och promenerar iväg åt alla andra håll, så all fri tid slukas eftersom jag inte kan använda den tiden jag egentligen borde göra saker på... Men nu ska jag tänka, planera, ta det lugnt. Självdisciplin, men med morötter!
Lunch till Bengt Johansson. Skön söndagskänsla.
Vänner är bra. Ger moroten att se fram emot och stödet att se något annat.
(Nu kommer tanken att skriva något ursäktande för allt jag inte skrivit. Men nej, jag ska inte ha den pressen. Då blir det ingenting.)
kramar
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)