Värme och hemlängtan

Nu är regntiden på väg. Det har blivit varmare och varmare. Två nätter har det regnat. Morgonen efter det första regnet var det som att vakna i ett nytt land. Allt luktade annorlunda! Luften var klar och bar med sig en massa nya lukter; mangoträdet luktade, leran luktade, oljefaten med sopor luktade helt annorlunda än dagen före. Jag vet inte om det var vattnet som löst ut en uppsjö av doftämnen, eller om det helt enkelt var näsan som vaknat efter tre månaders dvala under ett tjockt lager torrtidsdamm.

För bara några veckor sedan var det ovanligt att kläderna klibbade mot kroppen, och på Mansimou sov jag till och med med en filt över mig. Nu vill jag byta t-shirt så fort jag kommer hem, och idag gick jag ut i kortbyxor. (Det är väl inget speciellt, tänker ni. Jo, för mig ska det mycket till för att jag ska ta på mig shorts här i Kongo. Jag tror det har att göra med att jag vill smälta in. Genom att gå klädd i skjorta och ordentliga grå långbyxor så visar jag att jag arbetar här. Det här är min vardag. En vardag där jag går till kontoret, som så många andra gör. Jag visar också att jag vill vara en del av Kongo. Jag har utanpåskjortor i pagne-tyg och min kostym har korta ärmar. Sedan är förstås frågan om det går hem; vissa kan nog se det som att jag apar efter, att jag försöker efterlikna en stil men inte kan lyckas. Men jag tror att de flesta är positiva, jag får en del berömmande kommentarer om kostymen och andra afrikanska kläder.) Hur som helst, var var jag? Jo, just det, idag gick jag ut i kortbyxor. Det var varmt, och nu har jag ett par culottes, typ trekvartsbyxor, i ett blå-brunt mönster. Trots enbart en blå t-shirt kände jag att turist-stämpeln var långt borta!

Värmen ja, idag mitt på dagen var första gången som värmen verkligen slog till. Som ett slag i ansiktet, som att gå in i en vägg… ja, välj liknelse själv. Jag gick snabbt ut från kontoret för att hinna säga en sak till volontärerna som var på väg iväg, och ouf, där var solen. Nästan i zenit, utan något skyddande dis. Som att råka ta i varm aluminiumfolie. (Hmm, den var kanske väl långsökt.)

Hittade en märklig blandskiva ute på Mansimou. En sådan där cd som säljs 3 för 99 på mackar eller på Maxi, ni vet. ”Legends”, med Elvis, Sinatra, Johnny Cash… Lite spretigt men jo, ändå hyfsat sammanhållet, men sen, vad gör han här?? Marvin Gaye, ”Sexual healing”! I tolvminutersversion! Galet… I alla fall... (Det blir visst väldigt mycket sidospår den här gången.) Lyssnat en del på de mer lindy-vänliga låtarna, och funderat en del över ”On the sunny side of the street”. Här i Kongo är det ingen som vill vara on the sunny side of the street. Istället går man över gatan för att gå i skuggan. Alla positiva associationer till solen fungerar liksom inte här.

En annan värme man känner av är kroppsvärme. Att köa i Kongo innebär ofta kroppskontakt. På väg in i bageriet i närheten (där de säljer mörka fullkornsbullar, underbart efter en tid med bara vitt franskbröd!) så känner man ofta närhet både framåt och bakåt. Det privata utrymmet är helt enkelt väldigt litet. Men avståndet mellan människor är också litet. Det är lätt att känna samhörighet med de andra i kön, man kan gemensamt sucka över hur lång tid det tar, eller över att en viss sorts bröd är slut, eller gemensamt beskåda något som är nytt eller intressant. Som tur är är det ganska vanligt att vita kommer och köper bröd där, så det är sällan jag som är det nya och intressanta.

Det här att stanna upp och betrakta saker är något jag börjat tycka om. Kongoleser tittar på saker. Om man ser något intressant så tittar man gärna lite till. Det är inte fråga om något hotfullt blängande, utan ohöljt intresse och nyfikenhet. Jag har tagit efter det. Det är skönt att det är helt okej att stanna till på trottoaren och exempelvis se efter hur långt man kommit med vägarbetet sedan jag sist gick förbi.
Hemlängtan skrev jag i rubriken. Ja, jag tror att jag drabbats av det. Jag är liksom inställd på att snart var tillbaka i Uppsala igen. Terese har jag längtat efter hela tiden, men det här är något annat. Jag kan börja tänka på hur det blir att till exempel gå till Heidenstams torg och handla, eller att ta en promenad i Gränbyparken… Hmm, det geografiska läget för de här fantasierna pekar nog på att tankar och minnen av Terese ändå är inblandade…

Därmed inte sagt att jag inte kommer att längta tillbaka till Kongo. Det kommer jag definitivt att göra. Efter tre veckor hemma kommer jag säkert att vara urless på oktoberregn och önska mig tillbaka till solljuset, lukterna och oljuden här nere. Längta efter värme, efter Kongoflodens brus, papaya.. Skönt att det då kommer att finnas en varm famn att bli kramad av och få krama tillbaka! Terese, elle me manque! (hon fattas mig)

[skrivet igår kväll]