Kaffe och militärer

Hmm, kommer kanske ångra att jag köpte kaffe på Park’n’Shop i måndags kväll. Kändes som ett fjärdedels Maxi plus en systembutik, men inget vidare utbud på just kaffefronten. Köpte något franskt lågprismärke, eftersom jag inte vill köpa Néstlé, och såg sedan på baksidan att Arabicabönorna var blandade med Robusta. Får se om det går att dricka… Men jag hittade laktosfri glass!!! eller, päronsorbet, men ändå, det var första glassen jag åt sedan mitten av juni! :)

På vägen dit och hem gick jag förbi ett välbeväpnat gäng utanför en bank. Poliser, militärer eller säkerhetsvakter, svårt att veta, de kanske är alla tre på en gång. Kamouflageuniformer hade de i alla fall. De ropade något skämtsamt, och för en gångs skull stannade jag och pratade lite. Nån hette Abdoulaye, jag heter Samuel.”Ah, som Samuel Eto’o!!!” Ja, fast jag har spelat back, inte anfallare. Jag vet inte riktigt vad som händer med mäns hjärnor när de umgås mer med vapen än med kvinnor; i varje fall behövde det här gänget bara dessa fyra repliker för att leda in samtalet på sexuella aktiviteter. Frågan om huruvida jag spelade anfallare mellan benen också, den låtsades jag inte förstå. Nästa: jag hade köpt kaffe, ”Ça donne la force!” (det ger kraft/ork”), följd av ytterligare obscena skämt. Jag sade att jag i så fall inte borde dricka så mycket kaffe, eftersom min fästmö var kvar i Europa. ”Inga problem, du får våra systrar!” ”Kongolesiska kvinnor, inte alls dyra!” Nej, jag tänkte vänta tills vi gifter oss. Från att ha varit lite nedlåtande, såg de nu på mig uppifrån och ner som om jag vore någon slags utomjording, eller i varje fall helt dum i huvudet. ”Vänta tills bröllopet, det kan inte vara nyttigt!” ”Du får ont i magen!” ”Hur vet du vad hon gör i Europa när du är här?” Den attityden har jag hört förut här nere. Att någon annan har möjlighet att vara oärlig ses som en anledning att vara det själv, tyvärr. ”Nej, jag har förtroende för henne. Jag väntar till den 7:e juli, le mariage.” 7:e juli, de skakade på huvudena… Efter några repliker till i samma rått skämtsamma ton skiljdes vi åt. Jag erkände att jag väntade ”impatiamment”, så som de väntade impatiamment på gryningen då skiftet skulle vara slut.