En vardag på väg mot sitt slut

Det känns som om det inte har hänt så mycket på sista tiden. Jag bor i min stora lägenhet, åker till jobbet, är trött när jag kommer hem, äter, går kanske ut en sväng och handlar något, läser och går och lägger mig tidigt. Och är ganska nöjd med den vardagen.

På ett sätt stör det mig lite att jag blivit så loj, så hemmablind. Jag är ju i Kongo! Men även här så går jag efter ett tag runt i samma banor, i en enformig, trygg och bekväm vardag.

Men det är ju inte så långt kvar nu. Det finns en liten hög som sakta växer längst in i kontorets kassaskåp. Brev och foton som jag blivit ombedd att ta med till vänner, bidragsgivare och andra kontakter i Sverige. Det påminner om hemresan. 7 oktober, nej det är inte så långt kvar.

Eller, det beror på vad man har för perspektiv. När jag tänker på vissa saker som ska göras: boka revision av projektet Formation rurale…, eller saker som jag gör för sista gången: betala el, hyra, så känns det som att det inte är så långt kvar. När jag däremot tänker på Terese, på hennes mjuka varma famn, hennes hår i mitt ansikte, hennes rygg under mina händer…, eller under tystnaden i slutet av varje telefonsamtal, när ingen av oss vill lägga på, då känns de 25 dagarna långa.

Vissa saker har jag tagit tag i nu, innan det är för sent eller inte lönt längre. Jag har låtit rama in ett av våra förlovningsfoton och ställt det på skrivbordet. (Har fått berätta några gånger att det är taget i Tropiska växthuset, alla tror att det är taget här i Kongo, hihi. ”Vi har åkt till värmen”-skämtet har fungerat bra!) Idag var tata Nkaba och jag hos en finskräddare för att hämta min kortärmade kostym (Ja, kortärmad kostym! Det är jättevanligt här. Jag har velat ha en ända sedan första resan 2007.) som jag låtit sy upp. Men den var inte klar än, trots löfte när vi var där för en vecka sedan. Nu var det nya löften: ”på torsdag.” Jaja, ”c’est le Congo” som tata Nkaba sa. Jag köpte tyget för länge sedan; det var nog i början av juli. Men jag ville inte gå till vilken finskräddare som helst, det handlar om lite för mycket pengar för det. Det är skillnad på skräddare och skräddare, (och på slaktare och slaktare, bageri och bageri, elektronikaffär och elektronikaffär…) och det går inte att se på de färgglada målningarna på ytterväggarna vad det är för kvalitet som saluförs, inte heller på hur det ser ut invändigt i butiken. Det gäller att känna någon som vet vilket ställe som är bra. Nu är det tata Nkaba, min vördnadsbjudande 70-årige kollega som följer mig till sin skräddare.

Det är lite annorlunda att gå till den skräddaren. Man går förbi moskén, genom de muslimska kvarteren i nedre Poto-poto. Där ligger män med små virkade mössor och långa vita klädnader på små filtar längs gatan och ser ännu mer loja ut än vanligt. Vissa har en liten rad av varor längst ut på filten, men det är det enda som skvallrar om att det pågår någon slags aktivitet annan än makliga diskussioner. Man ser här och var böcker med arabisk skrift och fler butiker än vanligt heter saker som ”Salim et frères”, ”Bijouterie Sow” eller ”Ets. In-Challah”. Ändå känns det inte som om det är så mycket fler västafrikaner i de kvarteren. Just där vi går till skräddaren kanske är de kongolesiska konvertiternas gator, vad vet jag? Annars anses Poto-poto bland annat vara västafrikanernas stadsdel i Brazzaville.

Nej, jag har faktiskt inte sett någon butik som heter ”Salim et frères”. Norpade namnet från V.S. Naipaul som fick Nobelpriset för några år sedan. Läser hans ”Vid flodens krök” som handlar just om köpmannaklassen, de libaneser, västafrikaner och indier som äger butiker och restauranger. Jag jämför dem lite med judarnas ställning i Europa förr. Inflytelserika på vissa områden, men ändå vid sidan om. Gemene man avundas dem, men man tycker oftast inte om dem. Innan jag började läsa boken så tänkte jag nog mest att det är så synd att de där invandrarna tar arbeten och affärsmöjligheter som kongoleserna borde få. Nu tänker jag mer på den otrygghet som jag kan tänka mig att många av dem känner. De hör inte hemma här, men frågan är om mannen i butiken har något annat hemland?

Två libaneser(?) som bor på min gata har en butik lite längre bort. Det är en container, rödmålad med tre utskurna dörrar. De hälsar alltid, med flera frågor: comment la santé? et la femme, comment? De berättar inget om sig själva, om var de kommer ifrån, hur länge de varit här. Det är snarare den ständiga kommentaren om att det var alldeles för länge sedan jag var och handlade hos dem.

Nej, nu börjar tiden rinna iväg, i ett kortare perspektiv också. Behöver köpa kaffe, och tänkte prova Park’n’Shop, den av Brazzavilles båda stormarknader som jag inte besökt än, innan de stänger kl 19. Kanske ska gå förbi den röda containern på vägen tillbaka, köpa lite yaourt eller något och fråga hur det går med affärerna.

(Uppdatering: Med facit i hand så kommer innehavarna av min närbutik från Mauretanien, har varit här sedan 2002 och har inga större problem att åka hem när de har lust och pengar till det... Så nu har jag fått den fördomen lite mer nyanserad!)