Långhelg och polisproblem

Ouf, jag känner mig rätt omtumlad när jag ramlar ner i min (trasiga) kontorsstol. Ja, för ovanlighetens skull så är jag på kontoret nu på fredagskvällen. Det är ovanligt lugnt ute på boulevarden utanför kontoret. Långhelgen har börjat. Nationaldagen ska firas, i dagarna tre: lördag, söndag och måndag. Vanligtvis är alla tre dagarna lediga, så i år när två av dem råkar hamna på en helg, så känner ganska många sig bestulna på en jour ferié, så det kommer nog inte vara så mycket som är öppet på tisdag heller.

Nej, det är inte så ofta som jag tagit mig tid att sitta framför datorn på kvällarna. Dels beror det på att Terese varit här. :) I två veckor var hon här, och förgyllde min tillvaro! Så var det verkligen! Det kändes så bra att bo ihop, vara tillsammans så mycket, känna att vi hör ihop. Terese blev till och med officiellt hälsad välkommen som "Madame Samuel, la cinquième missionaire" på en storgudstjänst. (Det var gemensam gudstjänst på en fotbollsarena för alla evangeliska kyrkans församling i Brazzaville, för att fira 50-årsjubiléet av kyrkans självständighet. Men det var bara 5000 personer som kom, varför är en annan historia... Det där med den femte missionären är också en definitionsfråga, eller två: både hur många vi är och vem som är missionär och inte.)

Ja, så Terese har varit här, så jag har tänkt på annat än att höra av mig till Sverige. Ringde inte hem till någon i familjen på två veckor tror jag.

Några dagar efter att Terese kom hit så kom också min chef Peter som varit hemma på semester. Så då flyttade jag och Terese från Peters lägenhet i stadsdelen Bacongo till en av de gamla missionärsbostäderna på Mansimou lite utanför stan. Där är det stort och rymligt, fyra sovrum och lika många toaletter, stor gräsmatta och en vidunderlig utsikt över forsarna i Kongofloden långt nedanför. Men utan vatten nu under torrtiden och med el bara någon timme om dagen... Kontakt med historien på flera sätt!

Nu efter två veckor har jag vant mig. Man kommer in i rutinerna: sätta solcellslampan på laddning, köra vattendunkar från jobbet, koka vatten på gasspisen och sedan spara diskvattnet för att hälla i toaletten... Vardagen flyter på utan problem, allt tar bara längre tid.

Men nu i helgen så ska jag flytta in till centrum, till en lägenhet som svensk-malgashiske(??.. från Madagaskar i alla fall) pastor Mamy och hans engelska fru Ruth just lämnat. Det ska bli trevligt att få tvättmaskin och varmvattenberedare, men känns synd på lugnet och atmosfären ute på Mansimou. Men jag får väl ha det som lantställe, åka ut på helgerna och sätta mig på den stora altanen och dricka kaffe. Så där som de vita gör på gamla foton från kolonialtiden.

Polisen ja. Jo, igår körde jag i de norra delarna av stan tillsammans med en kollega, Blaise, från kontoret. Några kvarter från där han bor finns nämligen en bra skräddare som han skulle visa mig till. Ja, här köper man i allmänhet inte färdiga kläder. Man går istället till marknaden och väljer ut några fina tyger man tycker om, köper dem och lämnar dem till en skräddare. 4000 cfa ska det kosta för mig att sy upp skjorta och byxor, ungefär 60 kronor! Tyget tror jag att jag fick för 5000.

I varje fall så körde jag i tjänstebilen, en liten jeepliknande variant: Toyota rav4, med Blaise bredvid. Efter en rondell kliver det ut en polis framför mig och vinkar in mig till kanten och frågar efter körkort och försäkringsbevis. Det visar sig att jag brutit mot två trafikregler när jag körde genom rondellen. Dels körde jag in bredvid en annan bil (men vägen jag kom på var ju dubbelfilig, tänker jag) och dels så blinkade jag utan att svänga. Men jag blinkade ju ut ur rondellen, försöker jag förklara när jag till slut får klart för sig vad han menar. Nej, nej, det var fel. Om jag blinkar höger så måste jag svänga ut ur rondellen till höger om där jag åkte in. Att jag började blinka efter att jag åkte förbi den avfarten gjorde ingen skillnad. Polisen tog min körkort och stoppade det i bröstfickan, det skulle bli 24000 i böter och jag skulle få hämta körkortet på polisstationen. Men jag blinkade ju ut ur rondellen, försöker jag förklara när jag till slut får klart för sig vad han menar. Nej, nej, det var fel. Om jag blinkar höger så måste jag svänga ut ur rondellen till höger om där jag åkte in. Att jag började blinka efter att jag åkte förbi den avfarten gjorde ingen skillnad. Ur min förklaring fiskade polisen dessutom upp en tredje förseelse. Då tog Blaise över, med motsatt taktik, stora ursäkter, jag hade nyligen anlänt, arbetade för en biståndsorganisation, och hade dessutom ett späckat program som skulle spricka om jag förlorade körkortet och var tvungen att åka till polisstationen. Tror ni att ni kan göra vad ni vill bara för att ni har biståndsorganisationsmärken på bilen? sa polisens blick. Men sen kom det en ljusning, han var ju en resonabel man och han ville göra det bästa för oss båda. Om jag betalade 12000 på plats så skulle jag få tillbaka körkortet och vi skulle glömma alltsammans. Jag tvekade. Nå, hur skulle det bli? 12000 nu, eller så tar jag körkortet! Hellre 24000 imorgon sa jag. Det finns regler mot korruption, fortsatte jag, jag betalar aldrig "sur site", inget ont mot er, jag är mycket tacksam för ert förslag, men jag måste göra så här. Polisen blev besviken, det var nog de 12000 i egen ficka han varit ute efter hela tiden. Surmulet gnällde han lite efter Blaises körkort (som han lyckligtvis hade med sig i original, han brukade ha med sig en kopia, men den blev han av med i en poliskontroll några dagar tidigare) men vi fick med oss en korrekt ifylld kallelse till polisstationen som kvitto. Sedan fick Blaise ha bilen hos sig över natten, sådan tur att det hände när han var med!

Idag så åkte vi två tillsammans till polisstationen. Vi skulle inte diskutera själva förseelsen, tyckte Blaise, men snarare försöka sänka bötesbeloppet. Väl framme mötes vi av en ung man bakom ett skrivbord, välfyllt med pärmar och färgglada formulär. Jo, körkortet fanns där (puh!) och det var allt 24000 det skulle kosta. Då smorde Blaise munlädret. Jag var ju missionär som kommit till Kongo ända från Sverige. Då blev det ändring! Polisen var visst också med i evangeliska kyrkan, i en bibelstudiegrupp till och med, och det visade sig att han var släkt med en av de kvinnor som kommer till mig och kvitterar ut pengar från vänner i Sverige. Bötesbeloppet försvann i all hast. Blaise tackade hjärtligt och sade att det inte var från mig eller honom själv, utan från Gud och att belöningen skulle komma i himlen (det där sista tyckte väl jag var lite väl..) När vi kom ut tackade jag Blaise, men kände mig samtidigt lite kluven. Det här var väl också korruption, men "bra" korruption?

I vilket fall som helst så gick ju nu dålig och bra korruption jämnt ut. Rättvist på något sätt.

Nu på eftermiddagen hände det igen, samma situation: jag blinkade ut ur en rondell. Ensam i bilen, hungrig, på väg från jobbet för att äta med Lillemor, Peter och några till. Då var det inte mycket tålamod kvar. Jag försökte först med förklaringen: jag kör inte så ofta här, så jag vet inte vad som gäller i den här rondellen, men i rondellen vid CCF, där jag kör varje morgon, där blinkar man ut ur rondellen. Nej, det är fel! Se i backspegeln, är det någon annan som kör så i den här korsningen? Ironiskt nog var det en som gjorde det precis när jag tittade, men det var ingen mening att låtsas om det. Polisen tröttnade, "Det är varmt!" hoppade in bredvid mig i passagerarsätet. Nå, det här skulle kosta 24000 (hmm, det var väl bara en förseelse?) jag skulle betala på polisstationen, om det inte var så att vi kunde hitta på något, han var ju trots allt en man, och vi kunde reglera det här män emellan. Då försökte jag något nytt, tog fram mitt kongolesiska ID-kort, utfärdat av utrikesministeriet. Jag har diplomatstatus, sade jag. Polisen läste tveksamt på kortet, men.., det här är väl inget diplomatpass... Vad menar du med att visa det egentligen? (Okej, då får jag spela nästa kort..) Jag är här som en diplomat, jag är här för en biståndsorganisation. Det finns regler, det är för att motverka korruption eller något, vad vet jag, men det finns i alla fall regler mot att jag betalar "sur site". Det verkade som om luften gick ur polisen. Okej, vad har bilen för immatrikulation?, sade han och började skriva på böteslappen. Va, immatrikulation?, sa jag och gav honom försäkringsbeviset. Ja, immatrikulation, sa han och pekade på registreringsnumret "numéro d'immatriculation" på myndighetsfranska. Jahaja, då lärde man sig ett nytt franskt ord idag, sade jag lite lättsamt. Och se, så startade ett litet samtal om franska och engelska och om när och hur man lär sig språk i olika länder. Böteslappen revs, "on a causé ensemble", han önskade/förmanade mig "bon conduite". Jag önskade honom en trevlig dag och så fick jag köra iväg, tre kvart försenad till middagen. Puh!

Så kan det gå... Nu har jag skrivit långt och jag ska köra väldigt lugnt hem till Mansimou i mörkret. Den tropiska rullgardinen gick ner för en knapp timme sedan.

Ha det fint där hemma i sommaren!

Vattenavbrott

Avbrott är det ganska ofta här i Brazzaville.

Strömavbrott, internetavbrott, eller som nu, vattenavbrott. Folk här är ganska uppgivna inför sådant. Jag förstår att man känner så när man bor i ett land med ett antal stora vattenkraftverk och världens näst största flod och det ändå inte finns el och rent vatten.

De flesta finare hus har en underjordisk tank så att man klarar
sig ett tag. Men i huset jag bor har le surpresseur, som "trycker"
upp vattnet ur reservoaren, gått sönder. Så nu är det till att köra vatten
från kontoret i gula plastdunkar. De innehåller 25 liter, och är nog lite
för tunga för att att bara bära runt hur som helst, märkte jag imorse.
Präktigt ont i ryggen!

Nu har jag varit utan vatten sedan i lördags. En av ledarna för fotbollsprojektet bor i min ände av stan. Han sa att det var ett planerat avbrott som ska vara till torsdag. Det visste inte jag och inte min hushållerska heller. Det hade meddelats via kongolesiska radion. Radion är det främsta nyhetsmediet här. Men det är lätt att missa något. Lillemor berättade att det hade utlysts en nationell helgdag en måndag en gång. Detta hade meddelats på radion på söndagskvällen. Lillemor hade lyckligtvis radion på då, så hon hade fått ringa runt till de andra på kontoret och meddela att de inte behövde komma till jobbet dagen därpå. Jag börjar förstå hur mycket kaos det måste ha varit under inbördeskriget, när det är gatustrider och medierna inte fungerar. Vilken rädsla när ingen om var trupperna befinner sig och vem som slåss mot vem!

Apropå vattenbrist: värsta svältkatastrofen på 20 år pågår nu på Afrikas horn. Vi västerlänningar har ett ansvar, det är inte vi som dör först av våra koldioxidutsläpp. De som dör först gör det i tysthet i de avlägsna hörn av världen där det ändå brukar dö folk med jämna mellanrum... Diakonia (och många andra organisationer) har startat en insamling. Micael har samlat bra länkar här.

Och om du tänker "de där pengarna jag ger, de kommer ändå inte fram". Det är du som bestämmer! Vid en sådan här katastrof finns det flera insamlingar. Läs på om de olika organisationerna och välj en med en filosofi du tror fungerar. Det är ett bättre sätt än att ge lite snabbt när medlidandet faller på och sedan bli besviken.

Nu ska prova att baka i ugnen här. Ha det fint där hemma i sommaren!

Aux avenues congolaises un chauffard suédois

Ja, efter några veckor här i Brazzaville så har jag nu vågat mig på att börja köra. Och det går bra, men när jag försöker mig på taxichaufförernas genvägar så blir de mest senvägar. Fast det gör jag ju också mest för att det är roligt att skumpa fram på bakgatorna bland sandhögar och skräp.

Annars är det taxi som gäller, någon gång strax efter sju på morgonen. Från min lägenhet, som annars är tjänstebostad åt Missionskyrkans afrikasekreterare som är i Sverige på semester, till kontoret, och sedan tillbaka igen på eftermiddagen.

Månadsbladet i församlingen hemma i Uppsala vill att jag ska skriva något från Kongo och skicka bilder. Tänkte lite för mig själv att jag borde ta kort på kontoret och skriva om kvartalsbokslutet. Kanske inte riktigt det de tänker sig...

För vad är det jag gör? Jo, jag är ekonom på ASUdh, en biståndsorganisation som drivs av missionskyrkorna i Kongo, Sverige och Norge. Något av en controllertjänst, men jag har också hand om Svenska Missionskyrkans kassa här nere. Så det blir allt från att plocka ut sedelbuntar ur kassaskåpet till att diskutera kontoplaner och bokföringsuppläggets ambitionsnivå.

Sedan min föregångare, Åke, och hans fru Kerstin har åkt så är Lillemor och jag de enda svenskarna här i landet(?). Norske missionären Magnar skrattade och sa att det var första gången det finns fler norrmän än svenskar i Brazza: han själv och hans båda söner.

Ja, som ni ser så startar jag nu upp bloggen igen med mer av ögonblicksbilder än sammanhängande text. Det passar nog både min skrivlust och internetuppkopplingen bättre.

Det kommer mera...

(ni kommer nog inte att hitta chauffard i en fransk ordlista. För att vara lite (läs: minimalt) hjälpsam och sola mig i mina universitetspoäng i franska [som annars inte hjälper mig så mycket här nere som jag kanske trodde] så kan jag ju nämna att -ard är en pejorativ ändelse som kan användas på substantiv som annars slutar på -eur. [huruvida det kan användas om (t)-euse(er) vet jag faktiskt inte...])

Israel angriper hjälpsändning - minst 9 döda

Jag har egentligen inte använt den här bloggen som en blogg,
snarare som en dagbok där jag skrivit om vad jag gör, tänker och känner,
och inte så mycket om vad som händer i världen runtomkring

Men det senaste dygnet har jag varit förvånad och upprörd över israeliska militärens attack mot en konvoj med skepp med nödhjälp till Gaza. (Länk till DN-artikel) Så istället för att skriva abnormt långa statusuppdateringar på facebook så skriver jag av mig här istället.

För att förklara min upprördhet ber jag er göra ett litet tankeexperiment:
Vad tror ni hade hänt om Hamas på internationellt vatten hade stoppat ett fartyg på väg till Israel och dödat lika många civila?

Dagens funderingar:

Undrar om israeliska militären kan bestämma sig för vad de vill säga till världen: 1) vi använder övervåld, eller 2) vi är inkompetenta. Om folk på båtarna stod beredda att ge soldaterna stryk, varför firar man då ner soldaterna en och en så att de får stryk? Jo, för att få en fin film på israeler som får stryk. Och när en israel får stryk är det, på något konstigt israeliskt sätt, helt legitimt att ha ihjäl folk. Jag vill gärna tänka att israeliska militären helt enkelt är dumma.. men jag är rädd att det finns en agenda bakom: när nu omvärlden fördömer israels agerande, så kanske stödet i Israel för militären ökar.
Länk till DN's artikel om militärens förklaringar:
http://www.dn.se/nyheter/varlden/militarens-bild-av-attacken-1.1114822

Men vinnarna och förlorarna finns inte i Israel:
Hamas är de stora vinnarna, i Gaza kan de med än större kraft utmåla Israel och judar i allmänhet som onda. När gazaborna får det ännu sämre stärks Hamas makt.
Förlorarna är de boende i Gaza som verkligen behöver hjälpen. När Hamas och Israel trappar upp sanktionerna så är det invånarna i Gaza som drabbas av brist på mat, medicin, elektricitet...

Sen blir det ju också en fråga för Ship to Gaza och deras samarbetsorganisationer att reda ut vilka som utövade våld mot de israeliska soldaterna. Några av de organisationer som var med på båtarna kanske inte borde vara med nästa gång. För jag hoppas att det blir en nästa gång, och att israels militär förstår att det värsta Israel kan göra mot Hamas är att ge folket i Gaza mat och medicin.

Shoppingrunda och konsumentbeteende

Idag var jag för en gångs skull ute och shoppade.
Efter en trevlig och lång-men-för-kort brunch/lunch/fika med Terese så skulle jag köpa ett bälte på H&M. Men det verkade som att de missat något i sin segmentering av svenska män efter midjemått: det fanns nästan inga skärp i storlek 95 medan i stort sett alla modeller fanns i både 85 och 105… Så inget skärp den här gången, men istället blev det en tvåtimmarsrunda (det vill säga lääänge för att vara jag) med strumpor, kalsonger, t-shirtar, en tröja och 698 sidor rysk historia som resultat!

Det här var första gången jag gjorde en riktig shoppingrunda sedan jag började läsa konsumentbeteende, och det var intressant att titta på butikerna med kursens ”glasögon”. Förutom bukmåttsmissen studerade jag ett annat intressant fenomen: hur klädbutiker gömmer herravdelningen längst in, längst bort, gärna på andra sidan av avdelningen med trosor och strumpbyxor. Anledningen är förstås att de kvinnor som oftast finns med när herrars kläder ska inhandlas kanske ska hitta något till sig själva också…

Nackdelen är att jag som man vilset får irra runt (som ett vilset får.. hihi!) en god stund bland damunderkläderna innan jag förstår vart jag ska. Och shoppande män kan nog i den situationen ganska lätt ledsna, ge upp och gå någon annan stans.

I allmänhet är det väldigt politiskt inkorrekt idag att generalisera kvinnors och mäns beteende, men butiksinredare är nog inte de enda som gör det till vardags. Jag tror till exempel att partiernas valstrateger sitter och jonglerar med olika förslag som antas attrahera ”unga män” eller ”äldre kvinnor” för att få till en bra mix som passar partiets framtoning. Det roliga är hur fel det kan bli… För en tid sedan öppnade Obama, som ju annars ses som ganska miljövänligt socialliberal, för oljeborrning nära USA:s kuster. Det hade nog gett bra poäng hos de marknadsliberala amerikanska väljarna, om nu inte en oljeborrplattform oturligt nog kapsejsat i samma veva… …och helt plötsligt måste presidenten ta i med hårdhandskarna mot de oansvariga oljebolagen. Verkligheten fortsätter att överträffa ”Vita huset”, igen och igen…

För övrigt är mitt ångestfyllda styrelseuppdrag på Fair Trade Center avslutat! Istället har jag installerat mig som kassör för Uppsala SMU. På FTC diskuterade vi avskedande, nu sitter jag med när Missionskyrkan anställer… Man får vara med om både det ena och det andra!

Men det viktigaste är att det känns kul igen! Jag trivs och känner mig duktig, har till exempel börjat gräva i gamla kundfordringar och hittills fått in 21 630kr! Och jag har ett bokföringsprogram som bara ligger och väntar på att jag ska lära mig det. (Jag måste vara helt knäpp som blir glad och uppspelt över det! :-P )

Ikväll blir det Shakespeare på Reginateatern!

kramar/samuel

Monsterdygnet, juristerna och valpen

Idag har jag varit hundvakt!
Brottats, gått ut, och kelat med en svartvit valp i taxstorlek.
Klart positiv upplevelse!

Ungefär som att ha hand om en fyra-femåring,
men som tur var mycket lättare att trötta ut!

När jag satt där i soffan efter den senaste uttröttningsaktiviteten med datorn i knät och valpen hoppar upp bredvid och somnar efter att ha gosat in sig i värmen från datorfläkten, då förstod jag nog lite av den där kärleken till husdjur som jag själv aldrig haft.

(Idag har jag också kommit på att jurister är väldigt bra att jobba med! Strukturerade och med en grym arbetskapacitet, de är precis den sporre jag behöver! Jag ska hålla hårt i Debora och Jessica! :) )


Jag överlevde monsterdygnet!
I måndags satt jag från tidig eftermiddag till halv 11 med årsredovisning, endast avbrutet av några timmars styrelsemöte. Sedan tågresa tillbaka till Uppsala, under vilken jag formulerade ett mejl, 5 timmars sömn och tåg till Stockholm igen. En dryg timmes extremt stressat trixande med siffror fram och tillbaka innan det var dags för Revision. Under revisionen fick dessutom jag tillfälle att som enda styrelseledamot på plats leka skiljedomare för personalen... Revisorsassistenten hade inte hunnit till de stora problemen innan jag var tvungen att åka, så jag fick ta upp dem i förväg, vi diskuterade dem och sen var jag på väg till tåget igen. I Uppsala väntade nämligen grupparbete, slutseminarium för vår 10-sidiga utredning.

Men det gick bra!
Revisorsassistenten var kanon: jordnära, praktisk och konstruktiv.
Seminariet gick jättebra. Läraren fråga vid ett tillfälle "Ska ni inte försvara er?". Vi skakade bara på huvudena, vi var beredda på att få så mycket mer skit!

Igår var det hemmafixar-dag: lämnade tillslut in cykeln på en helservice och köpte en ny taklampa och satte upp den. Det sistnämnda är jag faktiskt riktigt stolt över; det inbegrep nämligen manuellt byte av stickkontakt, splitsning av kabel och pillande i en sån där plastsak med små rör med skruvar i!

Lite flyt nu känns det som, gött!
Ska försöka få ut ett gäng sommarjobbsansökningar ikväll också, får se vart jag hamnar!

Ha de fint!
kram
(sitter och svajar lite lätt till Shania Twain...)

post-På spåret-förtjusning

Tror att jag håller på att bli lite småkär i Johanna Koljonen

(hon är inte äldre än 32..)