Långhelg och polisproblem

Ouf, jag känner mig rätt omtumlad när jag ramlar ner i min (trasiga) kontorsstol. Ja, för ovanlighetens skull så är jag på kontoret nu på fredagskvällen. Det är ovanligt lugnt ute på boulevarden utanför kontoret. Långhelgen har börjat. Nationaldagen ska firas, i dagarna tre: lördag, söndag och måndag. Vanligtvis är alla tre dagarna lediga, så i år när två av dem råkar hamna på en helg, så känner ganska många sig bestulna på en jour ferié, så det kommer nog inte vara så mycket som är öppet på tisdag heller.

Nej, det är inte så ofta som jag tagit mig tid att sitta framför datorn på kvällarna. Dels beror det på att Terese varit här. :) I två veckor var hon här, och förgyllde min tillvaro! Så var det verkligen! Det kändes så bra att bo ihop, vara tillsammans så mycket, känna att vi hör ihop. Terese blev till och med officiellt hälsad välkommen som "Madame Samuel, la cinquième missionaire" på en storgudstjänst. (Det var gemensam gudstjänst på en fotbollsarena för alla evangeliska kyrkans församling i Brazzaville, för att fira 50-årsjubiléet av kyrkans självständighet. Men det var bara 5000 personer som kom, varför är en annan historia... Det där med den femte missionären är också en definitionsfråga, eller två: både hur många vi är och vem som är missionär och inte.)

Ja, så Terese har varit här, så jag har tänkt på annat än att höra av mig till Sverige. Ringde inte hem till någon i familjen på två veckor tror jag.

Några dagar efter att Terese kom hit så kom också min chef Peter som varit hemma på semester. Så då flyttade jag och Terese från Peters lägenhet i stadsdelen Bacongo till en av de gamla missionärsbostäderna på Mansimou lite utanför stan. Där är det stort och rymligt, fyra sovrum och lika många toaletter, stor gräsmatta och en vidunderlig utsikt över forsarna i Kongofloden långt nedanför. Men utan vatten nu under torrtiden och med el bara någon timme om dagen... Kontakt med historien på flera sätt!

Nu efter två veckor har jag vant mig. Man kommer in i rutinerna: sätta solcellslampan på laddning, köra vattendunkar från jobbet, koka vatten på gasspisen och sedan spara diskvattnet för att hälla i toaletten... Vardagen flyter på utan problem, allt tar bara längre tid.

Men nu i helgen så ska jag flytta in till centrum, till en lägenhet som svensk-malgashiske(??.. från Madagaskar i alla fall) pastor Mamy och hans engelska fru Ruth just lämnat. Det ska bli trevligt att få tvättmaskin och varmvattenberedare, men känns synd på lugnet och atmosfären ute på Mansimou. Men jag får väl ha det som lantställe, åka ut på helgerna och sätta mig på den stora altanen och dricka kaffe. Så där som de vita gör på gamla foton från kolonialtiden.

Polisen ja. Jo, igår körde jag i de norra delarna av stan tillsammans med en kollega, Blaise, från kontoret. Några kvarter från där han bor finns nämligen en bra skräddare som han skulle visa mig till. Ja, här köper man i allmänhet inte färdiga kläder. Man går istället till marknaden och väljer ut några fina tyger man tycker om, köper dem och lämnar dem till en skräddare. 4000 cfa ska det kosta för mig att sy upp skjorta och byxor, ungefär 60 kronor! Tyget tror jag att jag fick för 5000.

I varje fall så körde jag i tjänstebilen, en liten jeepliknande variant: Toyota rav4, med Blaise bredvid. Efter en rondell kliver det ut en polis framför mig och vinkar in mig till kanten och frågar efter körkort och försäkringsbevis. Det visar sig att jag brutit mot två trafikregler när jag körde genom rondellen. Dels körde jag in bredvid en annan bil (men vägen jag kom på var ju dubbelfilig, tänker jag) och dels så blinkade jag utan att svänga. Men jag blinkade ju ut ur rondellen, försöker jag förklara när jag till slut får klart för sig vad han menar. Nej, nej, det var fel. Om jag blinkar höger så måste jag svänga ut ur rondellen till höger om där jag åkte in. Att jag började blinka efter att jag åkte förbi den avfarten gjorde ingen skillnad. Polisen tog min körkort och stoppade det i bröstfickan, det skulle bli 24000 i böter och jag skulle få hämta körkortet på polisstationen. Men jag blinkade ju ut ur rondellen, försöker jag förklara när jag till slut får klart för sig vad han menar. Nej, nej, det var fel. Om jag blinkar höger så måste jag svänga ut ur rondellen till höger om där jag åkte in. Att jag började blinka efter att jag åkte förbi den avfarten gjorde ingen skillnad. Ur min förklaring fiskade polisen dessutom upp en tredje förseelse. Då tog Blaise över, med motsatt taktik, stora ursäkter, jag hade nyligen anlänt, arbetade för en biståndsorganisation, och hade dessutom ett späckat program som skulle spricka om jag förlorade körkortet och var tvungen att åka till polisstationen. Tror ni att ni kan göra vad ni vill bara för att ni har biståndsorganisationsmärken på bilen? sa polisens blick. Men sen kom det en ljusning, han var ju en resonabel man och han ville göra det bästa för oss båda. Om jag betalade 12000 på plats så skulle jag få tillbaka körkortet och vi skulle glömma alltsammans. Jag tvekade. Nå, hur skulle det bli? 12000 nu, eller så tar jag körkortet! Hellre 24000 imorgon sa jag. Det finns regler mot korruption, fortsatte jag, jag betalar aldrig "sur site", inget ont mot er, jag är mycket tacksam för ert förslag, men jag måste göra så här. Polisen blev besviken, det var nog de 12000 i egen ficka han varit ute efter hela tiden. Surmulet gnällde han lite efter Blaises körkort (som han lyckligtvis hade med sig i original, han brukade ha med sig en kopia, men den blev han av med i en poliskontroll några dagar tidigare) men vi fick med oss en korrekt ifylld kallelse till polisstationen som kvitto. Sedan fick Blaise ha bilen hos sig över natten, sådan tur att det hände när han var med!

Idag så åkte vi två tillsammans till polisstationen. Vi skulle inte diskutera själva förseelsen, tyckte Blaise, men snarare försöka sänka bötesbeloppet. Väl framme mötes vi av en ung man bakom ett skrivbord, välfyllt med pärmar och färgglada formulär. Jo, körkortet fanns där (puh!) och det var allt 24000 det skulle kosta. Då smorde Blaise munlädret. Jag var ju missionär som kommit till Kongo ända från Sverige. Då blev det ändring! Polisen var visst också med i evangeliska kyrkan, i en bibelstudiegrupp till och med, och det visade sig att han var släkt med en av de kvinnor som kommer till mig och kvitterar ut pengar från vänner i Sverige. Bötesbeloppet försvann i all hast. Blaise tackade hjärtligt och sade att det inte var från mig eller honom själv, utan från Gud och att belöningen skulle komma i himlen (det där sista tyckte väl jag var lite väl..) När vi kom ut tackade jag Blaise, men kände mig samtidigt lite kluven. Det här var väl också korruption, men "bra" korruption?

I vilket fall som helst så gick ju nu dålig och bra korruption jämnt ut. Rättvist på något sätt.

Nu på eftermiddagen hände det igen, samma situation: jag blinkade ut ur en rondell. Ensam i bilen, hungrig, på väg från jobbet för att äta med Lillemor, Peter och några till. Då var det inte mycket tålamod kvar. Jag försökte först med förklaringen: jag kör inte så ofta här, så jag vet inte vad som gäller i den här rondellen, men i rondellen vid CCF, där jag kör varje morgon, där blinkar man ut ur rondellen. Nej, det är fel! Se i backspegeln, är det någon annan som kör så i den här korsningen? Ironiskt nog var det en som gjorde det precis när jag tittade, men det var ingen mening att låtsas om det. Polisen tröttnade, "Det är varmt!" hoppade in bredvid mig i passagerarsätet. Nå, det här skulle kosta 24000 (hmm, det var väl bara en förseelse?) jag skulle betala på polisstationen, om det inte var så att vi kunde hitta på något, han var ju trots allt en man, och vi kunde reglera det här män emellan. Då försökte jag något nytt, tog fram mitt kongolesiska ID-kort, utfärdat av utrikesministeriet. Jag har diplomatstatus, sade jag. Polisen läste tveksamt på kortet, men.., det här är väl inget diplomatpass... Vad menar du med att visa det egentligen? (Okej, då får jag spela nästa kort..) Jag är här som en diplomat, jag är här för en biståndsorganisation. Det finns regler, det är för att motverka korruption eller något, vad vet jag, men det finns i alla fall regler mot att jag betalar "sur site". Det verkade som om luften gick ur polisen. Okej, vad har bilen för immatrikulation?, sade han och började skriva på böteslappen. Va, immatrikulation?, sa jag och gav honom försäkringsbeviset. Ja, immatrikulation, sa han och pekade på registreringsnumret "numéro d'immatriculation" på myndighetsfranska. Jahaja, då lärde man sig ett nytt franskt ord idag, sade jag lite lättsamt. Och se, så startade ett litet samtal om franska och engelska och om när och hur man lär sig språk i olika länder. Böteslappen revs, "on a causé ensemble", han önskade/förmanade mig "bon conduite". Jag önskade honom en trevlig dag och så fick jag köra iväg, tre kvart försenad till middagen. Puh!

Så kan det gå... Nu har jag skrivit långt och jag ska köra väldigt lugnt hem till Mansimou i mörkret. Den tropiska rullgardinen gick ner för en knapp timme sedan.

Ha det fint där hemma i sommaren!