Nu är regntiden på väg. Det har blivit varmare och varmare. Två nätter har det regnat. Morgonen efter det första regnet var det som att vakna i ett nytt land. Allt luktade annorlunda! Luften var klar och bar med sig en massa nya lukter; mangoträdet luktade, leran luktade, oljefaten med sopor luktade helt annorlunda än dagen före. Jag vet inte om det var vattnet som löst ut en uppsjö av doftämnen, eller om det helt enkelt var näsan som vaknat efter tre månaders dvala under ett tjockt lager torrtidsdamm.
För bara några veckor sedan var det ovanligt att kläderna klibbade mot kroppen, och på Mansimou sov jag till och med med en filt över mig. Nu vill jag byta t-shirt så fort jag kommer hem, och idag gick jag ut i kortbyxor. (Det är väl inget speciellt, tänker ni. Jo, för mig ska det mycket till för att jag ska ta på mig shorts här i Kongo. Jag tror det har att göra med att jag vill smälta in. Genom att gå klädd i skjorta och ordentliga grå långbyxor så visar jag att jag arbetar här. Det här är min vardag. En vardag där jag går till kontoret, som så många andra gör. Jag visar också att jag vill vara en del av Kongo. Jag har utanpåskjortor i pagne-tyg och min kostym har korta ärmar. Sedan är förstås frågan om det går hem; vissa kan nog se det som att jag apar efter, att jag försöker efterlikna en stil men inte kan lyckas. Men jag tror att de flesta är positiva, jag får en del berömmande kommentarer om kostymen och andra afrikanska kläder.) Hur som helst, var var jag? Jo, just det, idag gick jag ut i kortbyxor. Det var varmt, och nu har jag ett par culottes, typ trekvartsbyxor, i ett blå-brunt mönster. Trots enbart en blå t-shirt kände jag att turist-stämpeln var långt borta!
Värmen ja, idag mitt på dagen var första gången som värmen verkligen slog till. Som ett slag i ansiktet, som att gå in i en vägg… ja, välj liknelse själv. Jag gick snabbt ut från kontoret för att hinna säga en sak till volontärerna som var på väg iväg, och ouf, där var solen. Nästan i zenit, utan något skyddande dis. Som att råka ta i varm aluminiumfolie. (Hmm, den var kanske väl långsökt.)
Hittade en märklig blandskiva ute på Mansimou. En sådan där cd som säljs 3 för 99 på mackar eller på Maxi, ni vet. ”Legends”, med Elvis, Sinatra, Johnny Cash… Lite spretigt men jo, ändå hyfsat sammanhållet, men sen, vad gör han här?? Marvin Gaye, ”Sexual healing”! I tolvminutersversion! Galet… I alla fall... (Det blir visst väldigt mycket sidospår den här gången.) Lyssnat en del på de mer lindy-vänliga låtarna, och funderat en del över ”On the sunny side of the street”. Här i Kongo är det ingen som vill vara on the sunny side of the street. Istället går man över gatan för att gå i skuggan. Alla positiva associationer till solen fungerar liksom inte här.
En annan värme man känner av är kroppsvärme. Att köa i Kongo innebär ofta kroppskontakt. På väg in i bageriet i närheten (där de säljer mörka fullkornsbullar, underbart efter en tid med bara vitt franskbröd!) så känner man ofta närhet både framåt och bakåt. Det privata utrymmet är helt enkelt väldigt litet. Men avståndet mellan människor är också litet. Det är lätt att känna samhörighet med de andra i kön, man kan gemensamt sucka över hur lång tid det tar, eller över att en viss sorts bröd är slut, eller gemensamt beskåda något som är nytt eller intressant. Som tur är är det ganska vanligt att vita kommer och köper bröd där, så det är sällan jag som är det nya och intressanta.
Det här att stanna upp och betrakta saker är något jag börjat tycka om. Kongoleser tittar på saker. Om man ser något intressant så tittar man gärna lite till. Det är inte fråga om något hotfullt blängande, utan ohöljt intresse och nyfikenhet. Jag har tagit efter det. Det är skönt att det är helt okej att stanna till på trottoaren och exempelvis se efter hur långt man kommit med vägarbetet sedan jag sist gick förbi.
Hemlängtan skrev jag i rubriken. Ja, jag tror att jag drabbats av det. Jag är liksom inställd på att snart var tillbaka i Uppsala igen. Terese har jag längtat efter hela tiden, men det här är något annat. Jag kan börja tänka på hur det blir att till exempel gå till Heidenstams torg och handla, eller att ta en promenad i Gränbyparken… Hmm, det geografiska läget för de här fantasierna pekar nog på att tankar och minnen av Terese ändå är inblandade…
Därmed inte sagt att jag inte kommer att längta tillbaka till Kongo. Det kommer jag definitivt att göra. Efter tre veckor hemma kommer jag säkert att vara urless på oktoberregn och önska mig tillbaka till solljuset, lukterna och oljuden här nere. Längta efter värme, efter Kongoflodens brus, papaya.. Skönt att det då kommer att finnas en varm famn att bli kramad av och få krama tillbaka! Terese, elle me manque! (hon fattas mig)
[skrivet igår kväll]
torsdag 22 september 2011
lördag 17 september 2011
Kaffe och militärer
Hmm, kommer kanske ångra att jag köpte kaffe på Park’n’Shop i måndags kväll. Kändes som ett fjärdedels Maxi plus en systembutik, men inget vidare utbud på just kaffefronten. Köpte något franskt lågprismärke, eftersom jag inte vill köpa Néstlé, och såg sedan på baksidan att Arabicabönorna var blandade med Robusta. Får se om det går att dricka… Men jag hittade laktosfri glass!!! eller, päronsorbet, men ändå, det var första glassen jag åt sedan mitten av juni! :)
På vägen dit och hem gick jag förbi ett välbeväpnat gäng utanför en bank. Poliser, militärer eller säkerhetsvakter, svårt att veta, de kanske är alla tre på en gång. Kamouflageuniformer hade de i alla fall. De ropade något skämtsamt, och för en gångs skull stannade jag och pratade lite. Nån hette Abdoulaye, jag heter Samuel.”Ah, som Samuel Eto’o!!!” Ja, fast jag har spelat back, inte anfallare. Jag vet inte riktigt vad som händer med mäns hjärnor när de umgås mer med vapen än med kvinnor; i varje fall behövde det här gänget bara dessa fyra repliker för att leda in samtalet på sexuella aktiviteter. Frågan om huruvida jag spelade anfallare mellan benen också, den låtsades jag inte förstå. Nästa: jag hade köpt kaffe, ”Ça donne la force!” (det ger kraft/ork”), följd av ytterligare obscena skämt. Jag sade att jag i så fall inte borde dricka så mycket kaffe, eftersom min fästmö var kvar i Europa. ”Inga problem, du får våra systrar!” ”Kongolesiska kvinnor, inte alls dyra!” Nej, jag tänkte vänta tills vi gifter oss. Från att ha varit lite nedlåtande, såg de nu på mig uppifrån och ner som om jag vore någon slags utomjording, eller i varje fall helt dum i huvudet. ”Vänta tills bröllopet, det kan inte vara nyttigt!” ”Du får ont i magen!” ”Hur vet du vad hon gör i Europa när du är här?” Den attityden har jag hört förut här nere. Att någon annan har möjlighet att vara oärlig ses som en anledning att vara det själv, tyvärr. ”Nej, jag har förtroende för henne. Jag väntar till den 7:e juli, le mariage.” 7:e juli, de skakade på huvudena… Efter några repliker till i samma rått skämtsamma ton skiljdes vi åt. Jag erkände att jag väntade ”impatiamment”, så som de väntade impatiamment på gryningen då skiftet skulle vara slut.
På vägen dit och hem gick jag förbi ett välbeväpnat gäng utanför en bank. Poliser, militärer eller säkerhetsvakter, svårt att veta, de kanske är alla tre på en gång. Kamouflageuniformer hade de i alla fall. De ropade något skämtsamt, och för en gångs skull stannade jag och pratade lite. Nån hette Abdoulaye, jag heter Samuel.”Ah, som Samuel Eto’o!!!” Ja, fast jag har spelat back, inte anfallare. Jag vet inte riktigt vad som händer med mäns hjärnor när de umgås mer med vapen än med kvinnor; i varje fall behövde det här gänget bara dessa fyra repliker för att leda in samtalet på sexuella aktiviteter. Frågan om huruvida jag spelade anfallare mellan benen också, den låtsades jag inte förstå. Nästa: jag hade köpt kaffe, ”Ça donne la force!” (det ger kraft/ork”), följd av ytterligare obscena skämt. Jag sade att jag i så fall inte borde dricka så mycket kaffe, eftersom min fästmö var kvar i Europa. ”Inga problem, du får våra systrar!” ”Kongolesiska kvinnor, inte alls dyra!” Nej, jag tänkte vänta tills vi gifter oss. Från att ha varit lite nedlåtande, såg de nu på mig uppifrån och ner som om jag vore någon slags utomjording, eller i varje fall helt dum i huvudet. ”Vänta tills bröllopet, det kan inte vara nyttigt!” ”Du får ont i magen!” ”Hur vet du vad hon gör i Europa när du är här?” Den attityden har jag hört förut här nere. Att någon annan har möjlighet att vara oärlig ses som en anledning att vara det själv, tyvärr. ”Nej, jag har förtroende för henne. Jag väntar till den 7:e juli, le mariage.” 7:e juli, de skakade på huvudena… Efter några repliker till i samma rått skämtsamma ton skiljdes vi åt. Jag erkände att jag väntade ”impatiamment”, så som de väntade impatiamment på gryningen då skiftet skulle vara slut.
tisdag 13 september 2011
En vardag på väg mot sitt slut
Det känns som om det inte har hänt så mycket på sista tiden. Jag bor i min stora lägenhet, åker till jobbet, är trött när jag kommer hem, äter, går kanske ut en sväng och handlar något, läser och går och lägger mig tidigt. Och är ganska nöjd med den vardagen.
På ett sätt stör det mig lite att jag blivit så loj, så hemmablind. Jag är ju i Kongo! Men även här så går jag efter ett tag runt i samma banor, i en enformig, trygg och bekväm vardag.
Men det är ju inte så långt kvar nu. Det finns en liten hög som sakta växer längst in i kontorets kassaskåp. Brev och foton som jag blivit ombedd att ta med till vänner, bidragsgivare och andra kontakter i Sverige. Det påminner om hemresan. 7 oktober, nej det är inte så långt kvar.
Eller, det beror på vad man har för perspektiv. När jag tänker på vissa saker som ska göras: boka revision av projektet Formation rurale…, eller saker som jag gör för sista gången: betala el, hyra, så känns det som att det inte är så långt kvar. När jag däremot tänker på Terese, på hennes mjuka varma famn, hennes hår i mitt ansikte, hennes rygg under mina händer…, eller under tystnaden i slutet av varje telefonsamtal, när ingen av oss vill lägga på, då känns de 25 dagarna långa.
Vissa saker har jag tagit tag i nu, innan det är för sent eller inte lönt längre. Jag har låtit rama in ett av våra förlovningsfoton och ställt det på skrivbordet. (Har fått berätta några gånger att det är taget i Tropiska växthuset, alla tror att det är taget här i Kongo, hihi. ”Vi har åkt till värmen”-skämtet har fungerat bra!) Idag var tata Nkaba och jag hos en finskräddare för att hämta min kortärmade kostym (Ja, kortärmad kostym! Det är jättevanligt här. Jag har velat ha en ända sedan första resan 2007.) som jag låtit sy upp. Men den var inte klar än, trots löfte när vi var där för en vecka sedan. Nu var det nya löften: ”på torsdag.” Jaja, ”c’est le Congo” som tata Nkaba sa. Jag köpte tyget för länge sedan; det var nog i början av juli. Men jag ville inte gå till vilken finskräddare som helst, det handlar om lite för mycket pengar för det. Det är skillnad på skräddare och skräddare, (och på slaktare och slaktare, bageri och bageri, elektronikaffär och elektronikaffär…) och det går inte att se på de färgglada målningarna på ytterväggarna vad det är för kvalitet som saluförs, inte heller på hur det ser ut invändigt i butiken. Det gäller att känna någon som vet vilket ställe som är bra. Nu är det tata Nkaba, min vördnadsbjudande 70-årige kollega som följer mig till sin skräddare.
Det är lite annorlunda att gå till den skräddaren. Man går förbi moskén, genom de muslimska kvarteren i nedre Poto-poto. Där ligger män med små virkade mössor och långa vita klädnader på små filtar längs gatan och ser ännu mer loja ut än vanligt. Vissa har en liten rad av varor längst ut på filten, men det är det enda som skvallrar om att det pågår någon slags aktivitet annan än makliga diskussioner. Man ser här och var böcker med arabisk skrift och fler butiker än vanligt heter saker som ”Salim et frères”, ”Bijouterie Sow” eller ”Ets. In-Challah”. Ändå känns det inte som om det är så mycket fler västafrikaner i de kvarteren. Just där vi går till skräddaren kanske är de kongolesiska konvertiternas gator, vad vet jag? Annars anses Poto-poto bland annat vara västafrikanernas stadsdel i Brazzaville.
Nej, jag har faktiskt inte sett någon butik som heter ”Salim et frères”. Norpade namnet från V.S. Naipaul som fick Nobelpriset för några år sedan. Läser hans ”Vid flodens krök” som handlar just om köpmannaklassen, de libaneser, västafrikaner och indier som äger butiker och restauranger. Jag jämför dem lite med judarnas ställning i Europa förr. Inflytelserika på vissa områden, men ändå vid sidan om. Gemene man avundas dem, men man tycker oftast inte om dem. Innan jag började läsa boken så tänkte jag nog mest att det är så synd att de där invandrarna tar arbeten och affärsmöjligheter som kongoleserna borde få. Nu tänker jag mer på den otrygghet som jag kan tänka mig att många av dem känner. De hör inte hemma här, men frågan är om mannen i butiken har något annat hemland?
Två libaneser(?) som bor på min gata har en butik lite längre bort. Det är en container, rödmålad med tre utskurna dörrar. De hälsar alltid, med flera frågor: comment la santé? et la femme, comment? De berättar inget om sig själva, om var de kommer ifrån, hur länge de varit här. Det är snarare den ständiga kommentaren om att det var alldeles för länge sedan jag var och handlade hos dem.
Nej, nu börjar tiden rinna iväg, i ett kortare perspektiv också. Behöver köpa kaffe, och tänkte prova Park’n’Shop, den av Brazzavilles båda stormarknader som jag inte besökt än, innan de stänger kl 19. Kanske ska gå förbi den röda containern på vägen tillbaka, köpa lite yaourt eller något och fråga hur det går med affärerna.
(Uppdatering: Med facit i hand så kommer innehavarna av min närbutik från Mauretanien, har varit här sedan 2002 och har inga större problem att åka hem när de har lust och pengar till det... Så nu har jag fått den fördomen lite mer nyanserad!)
På ett sätt stör det mig lite att jag blivit så loj, så hemmablind. Jag är ju i Kongo! Men även här så går jag efter ett tag runt i samma banor, i en enformig, trygg och bekväm vardag.
Men det är ju inte så långt kvar nu. Det finns en liten hög som sakta växer längst in i kontorets kassaskåp. Brev och foton som jag blivit ombedd att ta med till vänner, bidragsgivare och andra kontakter i Sverige. Det påminner om hemresan. 7 oktober, nej det är inte så långt kvar.
Eller, det beror på vad man har för perspektiv. När jag tänker på vissa saker som ska göras: boka revision av projektet Formation rurale…, eller saker som jag gör för sista gången: betala el, hyra, så känns det som att det inte är så långt kvar. När jag däremot tänker på Terese, på hennes mjuka varma famn, hennes hår i mitt ansikte, hennes rygg under mina händer…, eller under tystnaden i slutet av varje telefonsamtal, när ingen av oss vill lägga på, då känns de 25 dagarna långa.
Vissa saker har jag tagit tag i nu, innan det är för sent eller inte lönt längre. Jag har låtit rama in ett av våra förlovningsfoton och ställt det på skrivbordet. (Har fått berätta några gånger att det är taget i Tropiska växthuset, alla tror att det är taget här i Kongo, hihi. ”Vi har åkt till värmen”-skämtet har fungerat bra!) Idag var tata Nkaba och jag hos en finskräddare för att hämta min kortärmade kostym (Ja, kortärmad kostym! Det är jättevanligt här. Jag har velat ha en ända sedan första resan 2007.) som jag låtit sy upp. Men den var inte klar än, trots löfte när vi var där för en vecka sedan. Nu var det nya löften: ”på torsdag.” Jaja, ”c’est le Congo” som tata Nkaba sa. Jag köpte tyget för länge sedan; det var nog i början av juli. Men jag ville inte gå till vilken finskräddare som helst, det handlar om lite för mycket pengar för det. Det är skillnad på skräddare och skräddare, (och på slaktare och slaktare, bageri och bageri, elektronikaffär och elektronikaffär…) och det går inte att se på de färgglada målningarna på ytterväggarna vad det är för kvalitet som saluförs, inte heller på hur det ser ut invändigt i butiken. Det gäller att känna någon som vet vilket ställe som är bra. Nu är det tata Nkaba, min vördnadsbjudande 70-årige kollega som följer mig till sin skräddare.
Det är lite annorlunda att gå till den skräddaren. Man går förbi moskén, genom de muslimska kvarteren i nedre Poto-poto. Där ligger män med små virkade mössor och långa vita klädnader på små filtar längs gatan och ser ännu mer loja ut än vanligt. Vissa har en liten rad av varor längst ut på filten, men det är det enda som skvallrar om att det pågår någon slags aktivitet annan än makliga diskussioner. Man ser här och var böcker med arabisk skrift och fler butiker än vanligt heter saker som ”Salim et frères”, ”Bijouterie Sow” eller ”Ets. In-Challah”. Ändå känns det inte som om det är så mycket fler västafrikaner i de kvarteren. Just där vi går till skräddaren kanske är de kongolesiska konvertiternas gator, vad vet jag? Annars anses Poto-poto bland annat vara västafrikanernas stadsdel i Brazzaville.
Nej, jag har faktiskt inte sett någon butik som heter ”Salim et frères”. Norpade namnet från V.S. Naipaul som fick Nobelpriset för några år sedan. Läser hans ”Vid flodens krök” som handlar just om köpmannaklassen, de libaneser, västafrikaner och indier som äger butiker och restauranger. Jag jämför dem lite med judarnas ställning i Europa förr. Inflytelserika på vissa områden, men ändå vid sidan om. Gemene man avundas dem, men man tycker oftast inte om dem. Innan jag började läsa boken så tänkte jag nog mest att det är så synd att de där invandrarna tar arbeten och affärsmöjligheter som kongoleserna borde få. Nu tänker jag mer på den otrygghet som jag kan tänka mig att många av dem känner. De hör inte hemma här, men frågan är om mannen i butiken har något annat hemland?
Två libaneser(?) som bor på min gata har en butik lite längre bort. Det är en container, rödmålad med tre utskurna dörrar. De hälsar alltid, med flera frågor: comment la santé? et la femme, comment? De berättar inget om sig själva, om var de kommer ifrån, hur länge de varit här. Det är snarare den ständiga kommentaren om att det var alldeles för länge sedan jag var och handlade hos dem.
Nej, nu börjar tiden rinna iväg, i ett kortare perspektiv också. Behöver köpa kaffe, och tänkte prova Park’n’Shop, den av Brazzavilles båda stormarknader som jag inte besökt än, innan de stänger kl 19. Kanske ska gå förbi den röda containern på vägen tillbaka, köpa lite yaourt eller något och fråga hur det går med affärerna.
(Uppdatering: Med facit i hand så kommer innehavarna av min närbutik från Mauretanien, har varit här sedan 2002 och har inga större problem att åka hem när de har lust och pengar till det... Så nu har jag fått den fördomen lite mer nyanserad!)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)