U2 och framtiden

är tvungen att dra ner "where the streets have no name" lite grann för att kunna samla tankarna... gått irländskt flera timmar här nu, först Cranberries, och nu U2.
De har visst kommit ut med en ny skiva nu, jag får väl upptäcka den nån gång...

Men för en gångs skull har jag hängt med, och sett filmen det talas om medans det fortfarande talas om den: Slumdog Millionaire.
Och den var bra! Mycket färg, mycket liv... "De fattiga blir människor" som en man sa i kön på vägen ut.
Spännande som film också,
nästan läge att rekommendera för mamma!
(men kanske lite mycket våld för det)

Karin satt och såg långt, lååångt bort...
Hon ville tillbaka till Indien. Erik och Elin också.

(Det är lite dåligt med filmer om Kongo, by the way..)

Om en månad är det dags att välja kurs till hösten.
Nationalekonomi med inriktning på världshandeln
eller
Biståndsredovisning,
(eller nåt annat)
vad är det jag ska syssla med?
Mycket såna tankar nu. Nationalekonomi, det stora, de stora orättvisorna och den stora dubbelmoralen. Det är det som är mest engagerande, mest intressant...
Men det är jag inte ensam om att tycka.
Och risken är att man blir fast på ett kontor nånstans med inflationssiffror som enda sällskap.
Biståndsredovisning. Biståndscontroller kan nog passa mig väldigt bra.
Redovisning, är inte det tråkigt?
Jo, det är ju det, att plugga redovisning i alla fall.
Risken att hamna i kontorsfällan är kanske ännu högre i redovisningssvängen, men det är till slut Kongo som ändå drar mig åt det hållet.

ASUdh i Brazzaville, är det meningen, min syssla?
Mer bön, fler frågor att fråga, kanske...

Kongo mot drömmen om det Stora,
eller
kontorsjobb mot arbetslöshet, om det vill sig illa.

Men med Gud vill det sig gott.

Söka Gud, lyssna mening.


Blev mycket stream-of-consciousness det här, och inget Burkina.
Hoppas ni läser ändå.
Kladdkaka med gott sällskap är gott och på fredag ska jag åka till Mora.

God natt
kram