Jobbslut och träffafolk-turné, mm

Jobbslut.

Fem veckors heltid på demensavdelningen tog slut förra fredan.
Skönt! Frihetskänslan när jag cyklade därifrån, jag kände mig så lätt!

Men inte för att det varit så värst jobbigt på slutet,
det hade börjat kännas bra att jobba. Fler stunder då jag kände att jag kommit de gamla nära och kunnat göra någon skillnad. De tråkiga och jobbiga sakerna hade börjat gå på rutin.
Vet inte om det berodde mest på att det var länge sedan jag började, eller nära det att jag skulle sluta…

Träffafolk-turné

Småsyskon, mor- och farföräldrar, gamla IB-vänner och sysslingar jag aldrig förut träffat.
Mycket folk på senaste tiden,
men det har känts bra. Kunnat träffas, ses, mötas, det som är viktigt…

Med mera.

Jag kom idag ännu ett steg närmare att ge upp om Uppsala Missionskyrka, eller kanske inte…
Det är ju en missionsförsamling jag vill vara med i, och den här är ju både hemtrevlig, så jag känner att jag bara kan åka dit och sätta mig, och med starka kongokontakter. Men, ett stort men, det är inte så mycket Jesus. Gudstjänsterna känns ganska tomma. Det är många fina ord, men inte så mycket sammanhang.

VARNING: TEOLOGISK/FILOSOFISK UTVIKNING
Så idag var jag där igen, och predikan var sådär, ja, flummig och ytterst tolerant. Väldigt politiskt korrekt och sa inte så mycket, (i varje fall inte som jag förstod, bör jag nog tillägga) Temat var enhet, och utifrån det handlade det enbart om en enhets gräns utåt, enheten utifrån vem som kommer med och inte. Fokus på dem som inte kommit med, utan någon vidare konkretisering om vilka det kan vara.

Min hjärna sparkade bakut, både logiskt och teologiskt. En enhet kan ju inte fokusera på gränsen, då blir ju tänket antingen utestängande eller inkluderande, och båda är lika illa. Fokus måste ju vara på enhetens syfte och centrum, det är ju utifrån grundtanken som sedan gränsen dras (om det över huvud taget behöver dras en gräns). Att vara utestängande eller inkluderande utifrån enheten i sig, tror jag bara blir fel.
Konkretisering:
Enheten i Kristus, eller kyrkans enhet om man så vill, har fokus på Jesus.
- Om man inkluderar alla, flyttar gränsen utåt för att alla ska vara med, så blir den gemensamma nämnaren till slut så liten så att enheten inte har någon mening.
- Om man exkluderar, flyttar gränsen, så vinner man enhet i den meningen att man har mer gemensamt innanför, men taket sänks och enkelspårigheten tilltar för att i värsta fall sluta med en sekt.
Balansen emellan de två dikena är svår att hålla, men jag tror att nyckeln till den balansen är att hålla blicken fäst vid målet, vid centrum, på Jesus. Jag tror inte att vi behöver definiera kristendom, kyrka, kristenhet… utifrån vilka som är med eller inte (då fastnar vi vid gränsfallen) utan utifrån centrum, att vi tror på Jesus som frälsare och vägen till Gud.

För övrigt så tror jag att tolerans stavas ödmjukhet, inte urvattning och avkall.
SLUT PÅ UTVIKNINGEN

Efter gudstjänsten idag så var jag alltså ganska irriterad, jag hade stört mig ganska mycket på pastorn och försökte hitta en ton där jag skulle kunna säga vad jag tyckte och samtidigt vara någorlunda positiv. På kyrkkaffet så kom jag och två kyrkobesökare med klart osvenskt utseende in i samlingssalen först. Vi sätter oss, sedan kommer församlingen. Men de sätter sig inte vid samma bord, utan borden runt omkring fylls istället (klart minus!) Men när så pastorn kom, så gick hon fram till oss och hälsade glatt och intresserat.
Det blev ingen diskussion om predikan.
Jag ville inte göra samma misstag som tanten i kyrkan utanför Västerås.
Farmor och farfars sommarstuga ligger där, men de hade aldrig varit på gudstjänst i den närmaste kyrkan. Men en helg nu i somras gick de och jag dit. Många positiva kommentarer kring oss som nya kyrkobesökare, men så kommer den där tantens lite syrliga ”det är ju synd att ni inte kommit hit under alla år ni bott här”, eller nåt i den stilen.
Jag förstår hur hon tänker, men jag tycker att det bara är dumt att ge uttryck för det. Om hon vill att fler ska komma, så är det ju bättre att uppmuntra de som kommer, utan att kritisera dem för att de inte kommit förr.
På samma sätt så ville jag inte, när nu pastorn kom fram och hälsade, kritisera predikan. Jag tycker ju att de borde bli bättre på att ta hand om nya, så då vill jag ge positiv respons när de gör det.

Oj, vad långt det här blev,
och lite väl mycket utrymme för feltolkning, men om jag ska börja korrigera det så blir det nog bara ännu längre… :-P

Vill ju inte att det ska vara det negativa här i tillvaron som ska ta mest plats, men här i bloggen så känns det som att det blir så, i tid och otid…

Positiv vill jag vara, med solen som skiner och folk att träffa och saker att se fram emot!
Så är det!

kram/sam