Glädje på NIVA

Frank har vaknat!

Min granne i korridoren som legat nedsövd på neurointensiven,
han kom tillbaka!
Vi samlades några stycken, ett gäng burundier och jag, i anhörigrummet utanför avdelningen, så skönt att se Audille, Franks flickvän, le igen! Vi satt där och väntade, skrattade och skämtade. Klar kontrast mot stämningen där annars, stämningen bland de andra som var där...

En familj satt i en soffa; två tittade på film på bärbar i knät, två läste. De var inte glada, de såg ut att för länge sen gått förbi att vara ledsna, i alla fall utåt. De såg vana ut.
Och det var kanske det förskräckligaste.. Vara van vid att livet flyttat in i väntrum..

Men vi var glada, lättade!
Frank ville inte att jag skulle komma in, bara Audille och Aimé. Men jag var lika glad för det, han visar vilja, är inte det ett friskhetstecken?

Fett Halleluja på det här alltså!
(och det lustiga är ju att Frank vaknade på torsdagskvällen. Det var också på torsdagskvällen som en man, som jag avfärdade som en övermodig och småknasig om än trevlig gubbe, sa att Gud hade sagt honom att Han hört min bön.)

Sedan har helgen flutit på: mycket trevlig (och kanske sista? :-S ) kväll hos Calle och Johanna i Gottsunda. Organisationsplansskrivande lör-sön-mån och dagen idag slutade med vinst i Stanley Cup 1993 (denna gång med Pittsburgh) och äppelkaka med Kristina.

Saliou har varit på sjukhuset idag, sa det var svårt se Frank lida..
Ja, det är en lång väg kvar...
men han lever.

Det finns många skäl att tacka för hur man har det,
och många skäl att ta i och jobba där jag står.

PS. Detektivbyrån kommer till Uppsala på tisdag. Någon som vill gå på konsert?