Allhelgonaljus

Jag var på kyrkogården för en stund sedan.

Igår såg jag genom fönstret hur det blev fler och fler bilar parkerade utanför kyrkogårdshäcken på andra sidan rondellen. Gick dit nu efter att jag slutade jobba vid nio.

Gick runt mellan raderna av ljus, tusentals ljus i mörkret. Gick dit bara för att det var fint, men väl där tänkte jag att varje ljus var ett minne av någon, en tanke eller en bön.
Tusentals tankar av kärlek, saknad och längtan.

Jag tror inte de döda är där.
Men värmen är det, värmen från de som fortfarande älskar dem.


Många som hälsade på på demensboendet också. Kunde inte låta bli att dra paralleller för mig själv. Och en av de anhöriga hade faktiskt sagt det rakt ut: ”Mamma är som död för mig”. Men han var där, ändå.
Och man vet aldrig, jag tror aldrig man kan veta om det inte finns någon där. Något av den personen kvar. Kvar bakom det som blivit bortglömt eller förvridet. Någon kvar där inne som ser och hör som förut.


Tankar och böner.


Det är nog det Allhelgona handlar om: att känna hur mycket man tycker om de man har omkring sig, genom att känna hur mycket man tycker om de som inte är kvar.


god natt, och kram