Senaste utvisningsdebaclet:(länk) (och en länk till, till en tidningsartikel) Jag kan väl kommentera det på två sätt, dels som ekonom och dels som människa:
- Invandringen kostar pengar säger vissa. Ja, om de används på det här sättet... Om det är så här det brukar gå till så är det väl billigare att helt enkelt låta folk stanna? Att inte ha kollat upp landningstillstånd är ju i alla fall bättre än att flyga till fel land, vilket ju har hänt vid två uppmärksammade tillfällen på sista tiden (Irak/Iran och Kenya/Tanzania). Migrationsverket (och/eller UD) framstår som totalt inkompetenta.
- Vad är det för människosyn svenska myndigheter har börjat visa? Mänskliga rättigheter blir alltför ofta istället medborgerliga rättigheter. Får du inte stanna i Sverige är du inte värd något. Då har du inga rättigheter, för du kan ändå inte anmäla eller stämma någon om du redan är utvisad. Det är fruktansvärt att en människa, som efter ett avvisningsbeslut redan har all anledning att vara helt förtvivlad, förnedras ytterligare.
Det finns en tänkbar anledning till att det blir så här: när migrationspolitiken blir omänsklig, så orkar inte längre vettiga och medkännande människor arbeta med utvisningar och behöva stå för de fruktansvärda beslut som tagits. Antingen slutar man, eller så stänger man av känslorna helt. Kvar på Migrationsverket och på förvaren blir personal som består av rötägg och personer som slår av all empati för att orka med sitt jobb. Jag skulle aldrig vilja jobba på Migrationsverket, men det kanske är det som krävs för att det ska bli bättre? Att vettiga och medkännande människor vågar och orkar jobba där?
söndag 20 november 2011
torsdag 22 september 2011
Värme och hemlängtan
Nu är regntiden på väg. Det har blivit varmare och varmare. Två nätter har det regnat. Morgonen efter det första regnet var det som att vakna i ett nytt land. Allt luktade annorlunda! Luften var klar och bar med sig en massa nya lukter; mangoträdet luktade, leran luktade, oljefaten med sopor luktade helt annorlunda än dagen före. Jag vet inte om det var vattnet som löst ut en uppsjö av doftämnen, eller om det helt enkelt var näsan som vaknat efter tre månaders dvala under ett tjockt lager torrtidsdamm.
För bara några veckor sedan var det ovanligt att kläderna klibbade mot kroppen, och på Mansimou sov jag till och med med en filt över mig. Nu vill jag byta t-shirt så fort jag kommer hem, och idag gick jag ut i kortbyxor. (Det är väl inget speciellt, tänker ni. Jo, för mig ska det mycket till för att jag ska ta på mig shorts här i Kongo. Jag tror det har att göra med att jag vill smälta in. Genom att gå klädd i skjorta och ordentliga grå långbyxor så visar jag att jag arbetar här. Det här är min vardag. En vardag där jag går till kontoret, som så många andra gör. Jag visar också att jag vill vara en del av Kongo. Jag har utanpåskjortor i pagne-tyg och min kostym har korta ärmar. Sedan är förstås frågan om det går hem; vissa kan nog se det som att jag apar efter, att jag försöker efterlikna en stil men inte kan lyckas. Men jag tror att de flesta är positiva, jag får en del berömmande kommentarer om kostymen och andra afrikanska kläder.) Hur som helst, var var jag? Jo, just det, idag gick jag ut i kortbyxor. Det var varmt, och nu har jag ett par culottes, typ trekvartsbyxor, i ett blå-brunt mönster. Trots enbart en blå t-shirt kände jag att turist-stämpeln var långt borta!
Värmen ja, idag mitt på dagen var första gången som värmen verkligen slog till. Som ett slag i ansiktet, som att gå in i en vägg… ja, välj liknelse själv. Jag gick snabbt ut från kontoret för att hinna säga en sak till volontärerna som var på väg iväg, och ouf, där var solen. Nästan i zenit, utan något skyddande dis. Som att råka ta i varm aluminiumfolie. (Hmm, den var kanske väl långsökt.)
Hittade en märklig blandskiva ute på Mansimou. En sådan där cd som säljs 3 för 99 på mackar eller på Maxi, ni vet. ”Legends”, med Elvis, Sinatra, Johnny Cash… Lite spretigt men jo, ändå hyfsat sammanhållet, men sen, vad gör han här?? Marvin Gaye, ”Sexual healing”! I tolvminutersversion! Galet… I alla fall... (Det blir visst väldigt mycket sidospår den här gången.) Lyssnat en del på de mer lindy-vänliga låtarna, och funderat en del över ”On the sunny side of the street”. Här i Kongo är det ingen som vill vara on the sunny side of the street. Istället går man över gatan för att gå i skuggan. Alla positiva associationer till solen fungerar liksom inte här.
En annan värme man känner av är kroppsvärme. Att köa i Kongo innebär ofta kroppskontakt. På väg in i bageriet i närheten (där de säljer mörka fullkornsbullar, underbart efter en tid med bara vitt franskbröd!) så känner man ofta närhet både framåt och bakåt. Det privata utrymmet är helt enkelt väldigt litet. Men avståndet mellan människor är också litet. Det är lätt att känna samhörighet med de andra i kön, man kan gemensamt sucka över hur lång tid det tar, eller över att en viss sorts bröd är slut, eller gemensamt beskåda något som är nytt eller intressant. Som tur är är det ganska vanligt att vita kommer och köper bröd där, så det är sällan jag som är det nya och intressanta.
Det här att stanna upp och betrakta saker är något jag börjat tycka om. Kongoleser tittar på saker. Om man ser något intressant så tittar man gärna lite till. Det är inte fråga om något hotfullt blängande, utan ohöljt intresse och nyfikenhet. Jag har tagit efter det. Det är skönt att det är helt okej att stanna till på trottoaren och exempelvis se efter hur långt man kommit med vägarbetet sedan jag sist gick förbi.
Hemlängtan skrev jag i rubriken. Ja, jag tror att jag drabbats av det. Jag är liksom inställd på att snart var tillbaka i Uppsala igen. Terese har jag längtat efter hela tiden, men det här är något annat. Jag kan börja tänka på hur det blir att till exempel gå till Heidenstams torg och handla, eller att ta en promenad i Gränbyparken… Hmm, det geografiska läget för de här fantasierna pekar nog på att tankar och minnen av Terese ändå är inblandade…
Därmed inte sagt att jag inte kommer att längta tillbaka till Kongo. Det kommer jag definitivt att göra. Efter tre veckor hemma kommer jag säkert att vara urless på oktoberregn och önska mig tillbaka till solljuset, lukterna och oljuden här nere. Längta efter värme, efter Kongoflodens brus, papaya.. Skönt att det då kommer att finnas en varm famn att bli kramad av och få krama tillbaka! Terese, elle me manque! (hon fattas mig)
[skrivet igår kväll]
För bara några veckor sedan var det ovanligt att kläderna klibbade mot kroppen, och på Mansimou sov jag till och med med en filt över mig. Nu vill jag byta t-shirt så fort jag kommer hem, och idag gick jag ut i kortbyxor. (Det är väl inget speciellt, tänker ni. Jo, för mig ska det mycket till för att jag ska ta på mig shorts här i Kongo. Jag tror det har att göra med att jag vill smälta in. Genom att gå klädd i skjorta och ordentliga grå långbyxor så visar jag att jag arbetar här. Det här är min vardag. En vardag där jag går till kontoret, som så många andra gör. Jag visar också att jag vill vara en del av Kongo. Jag har utanpåskjortor i pagne-tyg och min kostym har korta ärmar. Sedan är förstås frågan om det går hem; vissa kan nog se det som att jag apar efter, att jag försöker efterlikna en stil men inte kan lyckas. Men jag tror att de flesta är positiva, jag får en del berömmande kommentarer om kostymen och andra afrikanska kläder.) Hur som helst, var var jag? Jo, just det, idag gick jag ut i kortbyxor. Det var varmt, och nu har jag ett par culottes, typ trekvartsbyxor, i ett blå-brunt mönster. Trots enbart en blå t-shirt kände jag att turist-stämpeln var långt borta!
Värmen ja, idag mitt på dagen var första gången som värmen verkligen slog till. Som ett slag i ansiktet, som att gå in i en vägg… ja, välj liknelse själv. Jag gick snabbt ut från kontoret för att hinna säga en sak till volontärerna som var på väg iväg, och ouf, där var solen. Nästan i zenit, utan något skyddande dis. Som att råka ta i varm aluminiumfolie. (Hmm, den var kanske väl långsökt.)
Hittade en märklig blandskiva ute på Mansimou. En sådan där cd som säljs 3 för 99 på mackar eller på Maxi, ni vet. ”Legends”, med Elvis, Sinatra, Johnny Cash… Lite spretigt men jo, ändå hyfsat sammanhållet, men sen, vad gör han här?? Marvin Gaye, ”Sexual healing”! I tolvminutersversion! Galet… I alla fall... (Det blir visst väldigt mycket sidospår den här gången.) Lyssnat en del på de mer lindy-vänliga låtarna, och funderat en del över ”On the sunny side of the street”. Här i Kongo är det ingen som vill vara on the sunny side of the street. Istället går man över gatan för att gå i skuggan. Alla positiva associationer till solen fungerar liksom inte här.
En annan värme man känner av är kroppsvärme. Att köa i Kongo innebär ofta kroppskontakt. På väg in i bageriet i närheten (där de säljer mörka fullkornsbullar, underbart efter en tid med bara vitt franskbröd!) så känner man ofta närhet både framåt och bakåt. Det privata utrymmet är helt enkelt väldigt litet. Men avståndet mellan människor är också litet. Det är lätt att känna samhörighet med de andra i kön, man kan gemensamt sucka över hur lång tid det tar, eller över att en viss sorts bröd är slut, eller gemensamt beskåda något som är nytt eller intressant. Som tur är är det ganska vanligt att vita kommer och köper bröd där, så det är sällan jag som är det nya och intressanta.
Det här att stanna upp och betrakta saker är något jag börjat tycka om. Kongoleser tittar på saker. Om man ser något intressant så tittar man gärna lite till. Det är inte fråga om något hotfullt blängande, utan ohöljt intresse och nyfikenhet. Jag har tagit efter det. Det är skönt att det är helt okej att stanna till på trottoaren och exempelvis se efter hur långt man kommit med vägarbetet sedan jag sist gick förbi.
Hemlängtan skrev jag i rubriken. Ja, jag tror att jag drabbats av det. Jag är liksom inställd på att snart var tillbaka i Uppsala igen. Terese har jag längtat efter hela tiden, men det här är något annat. Jag kan börja tänka på hur det blir att till exempel gå till Heidenstams torg och handla, eller att ta en promenad i Gränbyparken… Hmm, det geografiska läget för de här fantasierna pekar nog på att tankar och minnen av Terese ändå är inblandade…
Därmed inte sagt att jag inte kommer att längta tillbaka till Kongo. Det kommer jag definitivt att göra. Efter tre veckor hemma kommer jag säkert att vara urless på oktoberregn och önska mig tillbaka till solljuset, lukterna och oljuden här nere. Längta efter värme, efter Kongoflodens brus, papaya.. Skönt att det då kommer att finnas en varm famn att bli kramad av och få krama tillbaka! Terese, elle me manque! (hon fattas mig)
[skrivet igår kväll]
lördag 17 september 2011
Kaffe och militärer
Hmm, kommer kanske ångra att jag köpte kaffe på Park’n’Shop i måndags kväll. Kändes som ett fjärdedels Maxi plus en systembutik, men inget vidare utbud på just kaffefronten. Köpte något franskt lågprismärke, eftersom jag inte vill köpa Néstlé, och såg sedan på baksidan att Arabicabönorna var blandade med Robusta. Får se om det går att dricka… Men jag hittade laktosfri glass!!! eller, päronsorbet, men ändå, det var första glassen jag åt sedan mitten av juni! :)
På vägen dit och hem gick jag förbi ett välbeväpnat gäng utanför en bank. Poliser, militärer eller säkerhetsvakter, svårt att veta, de kanske är alla tre på en gång. Kamouflageuniformer hade de i alla fall. De ropade något skämtsamt, och för en gångs skull stannade jag och pratade lite. Nån hette Abdoulaye, jag heter Samuel.”Ah, som Samuel Eto’o!!!” Ja, fast jag har spelat back, inte anfallare. Jag vet inte riktigt vad som händer med mäns hjärnor när de umgås mer med vapen än med kvinnor; i varje fall behövde det här gänget bara dessa fyra repliker för att leda in samtalet på sexuella aktiviteter. Frågan om huruvida jag spelade anfallare mellan benen också, den låtsades jag inte förstå. Nästa: jag hade köpt kaffe, ”Ça donne la force!” (det ger kraft/ork”), följd av ytterligare obscena skämt. Jag sade att jag i så fall inte borde dricka så mycket kaffe, eftersom min fästmö var kvar i Europa. ”Inga problem, du får våra systrar!” ”Kongolesiska kvinnor, inte alls dyra!” Nej, jag tänkte vänta tills vi gifter oss. Från att ha varit lite nedlåtande, såg de nu på mig uppifrån och ner som om jag vore någon slags utomjording, eller i varje fall helt dum i huvudet. ”Vänta tills bröllopet, det kan inte vara nyttigt!” ”Du får ont i magen!” ”Hur vet du vad hon gör i Europa när du är här?” Den attityden har jag hört förut här nere. Att någon annan har möjlighet att vara oärlig ses som en anledning att vara det själv, tyvärr. ”Nej, jag har förtroende för henne. Jag väntar till den 7:e juli, le mariage.” 7:e juli, de skakade på huvudena… Efter några repliker till i samma rått skämtsamma ton skiljdes vi åt. Jag erkände att jag väntade ”impatiamment”, så som de väntade impatiamment på gryningen då skiftet skulle vara slut.
På vägen dit och hem gick jag förbi ett välbeväpnat gäng utanför en bank. Poliser, militärer eller säkerhetsvakter, svårt att veta, de kanske är alla tre på en gång. Kamouflageuniformer hade de i alla fall. De ropade något skämtsamt, och för en gångs skull stannade jag och pratade lite. Nån hette Abdoulaye, jag heter Samuel.”Ah, som Samuel Eto’o!!!” Ja, fast jag har spelat back, inte anfallare. Jag vet inte riktigt vad som händer med mäns hjärnor när de umgås mer med vapen än med kvinnor; i varje fall behövde det här gänget bara dessa fyra repliker för att leda in samtalet på sexuella aktiviteter. Frågan om huruvida jag spelade anfallare mellan benen också, den låtsades jag inte förstå. Nästa: jag hade köpt kaffe, ”Ça donne la force!” (det ger kraft/ork”), följd av ytterligare obscena skämt. Jag sade att jag i så fall inte borde dricka så mycket kaffe, eftersom min fästmö var kvar i Europa. ”Inga problem, du får våra systrar!” ”Kongolesiska kvinnor, inte alls dyra!” Nej, jag tänkte vänta tills vi gifter oss. Från att ha varit lite nedlåtande, såg de nu på mig uppifrån och ner som om jag vore någon slags utomjording, eller i varje fall helt dum i huvudet. ”Vänta tills bröllopet, det kan inte vara nyttigt!” ”Du får ont i magen!” ”Hur vet du vad hon gör i Europa när du är här?” Den attityden har jag hört förut här nere. Att någon annan har möjlighet att vara oärlig ses som en anledning att vara det själv, tyvärr. ”Nej, jag har förtroende för henne. Jag väntar till den 7:e juli, le mariage.” 7:e juli, de skakade på huvudena… Efter några repliker till i samma rått skämtsamma ton skiljdes vi åt. Jag erkände att jag väntade ”impatiamment”, så som de väntade impatiamment på gryningen då skiftet skulle vara slut.
tisdag 13 september 2011
En vardag på väg mot sitt slut
Det känns som om det inte har hänt så mycket på sista tiden. Jag bor i min stora lägenhet, åker till jobbet, är trött när jag kommer hem, äter, går kanske ut en sväng och handlar något, läser och går och lägger mig tidigt. Och är ganska nöjd med den vardagen.
På ett sätt stör det mig lite att jag blivit så loj, så hemmablind. Jag är ju i Kongo! Men även här så går jag efter ett tag runt i samma banor, i en enformig, trygg och bekväm vardag.
Men det är ju inte så långt kvar nu. Det finns en liten hög som sakta växer längst in i kontorets kassaskåp. Brev och foton som jag blivit ombedd att ta med till vänner, bidragsgivare och andra kontakter i Sverige. Det påminner om hemresan. 7 oktober, nej det är inte så långt kvar.
Eller, det beror på vad man har för perspektiv. När jag tänker på vissa saker som ska göras: boka revision av projektet Formation rurale…, eller saker som jag gör för sista gången: betala el, hyra, så känns det som att det inte är så långt kvar. När jag däremot tänker på Terese, på hennes mjuka varma famn, hennes hår i mitt ansikte, hennes rygg under mina händer…, eller under tystnaden i slutet av varje telefonsamtal, när ingen av oss vill lägga på, då känns de 25 dagarna långa.
Vissa saker har jag tagit tag i nu, innan det är för sent eller inte lönt längre. Jag har låtit rama in ett av våra förlovningsfoton och ställt det på skrivbordet. (Har fått berätta några gånger att det är taget i Tropiska växthuset, alla tror att det är taget här i Kongo, hihi. ”Vi har åkt till värmen”-skämtet har fungerat bra!) Idag var tata Nkaba och jag hos en finskräddare för att hämta min kortärmade kostym (Ja, kortärmad kostym! Det är jättevanligt här. Jag har velat ha en ända sedan första resan 2007.) som jag låtit sy upp. Men den var inte klar än, trots löfte när vi var där för en vecka sedan. Nu var det nya löften: ”på torsdag.” Jaja, ”c’est le Congo” som tata Nkaba sa. Jag köpte tyget för länge sedan; det var nog i början av juli. Men jag ville inte gå till vilken finskräddare som helst, det handlar om lite för mycket pengar för det. Det är skillnad på skräddare och skräddare, (och på slaktare och slaktare, bageri och bageri, elektronikaffär och elektronikaffär…) och det går inte att se på de färgglada målningarna på ytterväggarna vad det är för kvalitet som saluförs, inte heller på hur det ser ut invändigt i butiken. Det gäller att känna någon som vet vilket ställe som är bra. Nu är det tata Nkaba, min vördnadsbjudande 70-årige kollega som följer mig till sin skräddare.
Det är lite annorlunda att gå till den skräddaren. Man går förbi moskén, genom de muslimska kvarteren i nedre Poto-poto. Där ligger män med små virkade mössor och långa vita klädnader på små filtar längs gatan och ser ännu mer loja ut än vanligt. Vissa har en liten rad av varor längst ut på filten, men det är det enda som skvallrar om att det pågår någon slags aktivitet annan än makliga diskussioner. Man ser här och var böcker med arabisk skrift och fler butiker än vanligt heter saker som ”Salim et frères”, ”Bijouterie Sow” eller ”Ets. In-Challah”. Ändå känns det inte som om det är så mycket fler västafrikaner i de kvarteren. Just där vi går till skräddaren kanske är de kongolesiska konvertiternas gator, vad vet jag? Annars anses Poto-poto bland annat vara västafrikanernas stadsdel i Brazzaville.
Nej, jag har faktiskt inte sett någon butik som heter ”Salim et frères”. Norpade namnet från V.S. Naipaul som fick Nobelpriset för några år sedan. Läser hans ”Vid flodens krök” som handlar just om köpmannaklassen, de libaneser, västafrikaner och indier som äger butiker och restauranger. Jag jämför dem lite med judarnas ställning i Europa förr. Inflytelserika på vissa områden, men ändå vid sidan om. Gemene man avundas dem, men man tycker oftast inte om dem. Innan jag började läsa boken så tänkte jag nog mest att det är så synd att de där invandrarna tar arbeten och affärsmöjligheter som kongoleserna borde få. Nu tänker jag mer på den otrygghet som jag kan tänka mig att många av dem känner. De hör inte hemma här, men frågan är om mannen i butiken har något annat hemland?
Två libaneser(?) som bor på min gata har en butik lite längre bort. Det är en container, rödmålad med tre utskurna dörrar. De hälsar alltid, med flera frågor: comment la santé? et la femme, comment? De berättar inget om sig själva, om var de kommer ifrån, hur länge de varit här. Det är snarare den ständiga kommentaren om att det var alldeles för länge sedan jag var och handlade hos dem.
Nej, nu börjar tiden rinna iväg, i ett kortare perspektiv också. Behöver köpa kaffe, och tänkte prova Park’n’Shop, den av Brazzavilles båda stormarknader som jag inte besökt än, innan de stänger kl 19. Kanske ska gå förbi den röda containern på vägen tillbaka, köpa lite yaourt eller något och fråga hur det går med affärerna.
(Uppdatering: Med facit i hand så kommer innehavarna av min närbutik från Mauretanien, har varit här sedan 2002 och har inga större problem att åka hem när de har lust och pengar till det... Så nu har jag fått den fördomen lite mer nyanserad!)
På ett sätt stör det mig lite att jag blivit så loj, så hemmablind. Jag är ju i Kongo! Men även här så går jag efter ett tag runt i samma banor, i en enformig, trygg och bekväm vardag.
Men det är ju inte så långt kvar nu. Det finns en liten hög som sakta växer längst in i kontorets kassaskåp. Brev och foton som jag blivit ombedd att ta med till vänner, bidragsgivare och andra kontakter i Sverige. Det påminner om hemresan. 7 oktober, nej det är inte så långt kvar.
Eller, det beror på vad man har för perspektiv. När jag tänker på vissa saker som ska göras: boka revision av projektet Formation rurale…, eller saker som jag gör för sista gången: betala el, hyra, så känns det som att det inte är så långt kvar. När jag däremot tänker på Terese, på hennes mjuka varma famn, hennes hår i mitt ansikte, hennes rygg under mina händer…, eller under tystnaden i slutet av varje telefonsamtal, när ingen av oss vill lägga på, då känns de 25 dagarna långa.
Vissa saker har jag tagit tag i nu, innan det är för sent eller inte lönt längre. Jag har låtit rama in ett av våra förlovningsfoton och ställt det på skrivbordet. (Har fått berätta några gånger att det är taget i Tropiska växthuset, alla tror att det är taget här i Kongo, hihi. ”Vi har åkt till värmen”-skämtet har fungerat bra!) Idag var tata Nkaba och jag hos en finskräddare för att hämta min kortärmade kostym (Ja, kortärmad kostym! Det är jättevanligt här. Jag har velat ha en ända sedan första resan 2007.) som jag låtit sy upp. Men den var inte klar än, trots löfte när vi var där för en vecka sedan. Nu var det nya löften: ”på torsdag.” Jaja, ”c’est le Congo” som tata Nkaba sa. Jag köpte tyget för länge sedan; det var nog i början av juli. Men jag ville inte gå till vilken finskräddare som helst, det handlar om lite för mycket pengar för det. Det är skillnad på skräddare och skräddare, (och på slaktare och slaktare, bageri och bageri, elektronikaffär och elektronikaffär…) och det går inte att se på de färgglada målningarna på ytterväggarna vad det är för kvalitet som saluförs, inte heller på hur det ser ut invändigt i butiken. Det gäller att känna någon som vet vilket ställe som är bra. Nu är det tata Nkaba, min vördnadsbjudande 70-årige kollega som följer mig till sin skräddare.
Det är lite annorlunda att gå till den skräddaren. Man går förbi moskén, genom de muslimska kvarteren i nedre Poto-poto. Där ligger män med små virkade mössor och långa vita klädnader på små filtar längs gatan och ser ännu mer loja ut än vanligt. Vissa har en liten rad av varor längst ut på filten, men det är det enda som skvallrar om att det pågår någon slags aktivitet annan än makliga diskussioner. Man ser här och var böcker med arabisk skrift och fler butiker än vanligt heter saker som ”Salim et frères”, ”Bijouterie Sow” eller ”Ets. In-Challah”. Ändå känns det inte som om det är så mycket fler västafrikaner i de kvarteren. Just där vi går till skräddaren kanske är de kongolesiska konvertiternas gator, vad vet jag? Annars anses Poto-poto bland annat vara västafrikanernas stadsdel i Brazzaville.
Nej, jag har faktiskt inte sett någon butik som heter ”Salim et frères”. Norpade namnet från V.S. Naipaul som fick Nobelpriset för några år sedan. Läser hans ”Vid flodens krök” som handlar just om köpmannaklassen, de libaneser, västafrikaner och indier som äger butiker och restauranger. Jag jämför dem lite med judarnas ställning i Europa förr. Inflytelserika på vissa områden, men ändå vid sidan om. Gemene man avundas dem, men man tycker oftast inte om dem. Innan jag började läsa boken så tänkte jag nog mest att det är så synd att de där invandrarna tar arbeten och affärsmöjligheter som kongoleserna borde få. Nu tänker jag mer på den otrygghet som jag kan tänka mig att många av dem känner. De hör inte hemma här, men frågan är om mannen i butiken har något annat hemland?
Två libaneser(?) som bor på min gata har en butik lite längre bort. Det är en container, rödmålad med tre utskurna dörrar. De hälsar alltid, med flera frågor: comment la santé? et la femme, comment? De berättar inget om sig själva, om var de kommer ifrån, hur länge de varit här. Det är snarare den ständiga kommentaren om att det var alldeles för länge sedan jag var och handlade hos dem.
Nej, nu börjar tiden rinna iväg, i ett kortare perspektiv också. Behöver köpa kaffe, och tänkte prova Park’n’Shop, den av Brazzavilles båda stormarknader som jag inte besökt än, innan de stänger kl 19. Kanske ska gå förbi den röda containern på vägen tillbaka, köpa lite yaourt eller något och fråga hur det går med affärerna.
(Uppdatering: Med facit i hand så kommer innehavarna av min närbutik från Mauretanien, har varit här sedan 2002 och har inga större problem att åka hem när de har lust och pengar till det... Så nu har jag fått den fördomen lite mer nyanserad!)
torsdag 25 augusti 2011
Utlandssvenskens lycka
...eller i varje fall barnslig förtjusning!
Bor nu i Mamy och Ruths lägenhet inne i stan.
Mamy hade förbetald kabeltv, och det var kvar någon vecka när jag flyttade in. I lördags var det andra omgången i engelska Premier League och på den enda sportkanalen sänds Arsenal-Liverpool live!!! Det blev två härliga timmar med matchtröjan på, 2-0 till Liverpool. På söndagsmorgonen var krediten slut. Ibland har man tur! :)
I förrgår letade jag igenom en bokhylla och hittar en trave videokassetter. Några infofilmer om Kongo, "Tillsammans", Notting Hill och.... ...PÅ SPÅRET!!! Inspelat 2001! Wow!!!
Igår kväll grävde jag bland sladdarna bakom tvn, bytte batterier i fjärrkontrollen och fick igång den gamla videon. Vilken lycka! Ingvar Oldsberg och Björn Hellberg, i första klass Allan Svensson och My nånting, i dressinen Jesper Aspegren och Anette Kullenberg(?)
Första resan gick till San Francisco. Nu ransonerar jag: en resa per kväll. Den här karamellen vill jag suga på länge! :) :) :)
Bor nu i Mamy och Ruths lägenhet inne i stan.
Mamy hade förbetald kabeltv, och det var kvar någon vecka när jag flyttade in. I lördags var det andra omgången i engelska Premier League och på den enda sportkanalen sänds Arsenal-Liverpool live!!! Det blev två härliga timmar med matchtröjan på, 2-0 till Liverpool. På söndagsmorgonen var krediten slut. Ibland har man tur! :)
I förrgår letade jag igenom en bokhylla och hittar en trave videokassetter. Några infofilmer om Kongo, "Tillsammans", Notting Hill och.... ...PÅ SPÅRET!!! Inspelat 2001! Wow!!!
Igår kväll grävde jag bland sladdarna bakom tvn, bytte batterier i fjärrkontrollen och fick igång den gamla videon. Vilken lycka! Ingvar Oldsberg och Björn Hellberg, i första klass Allan Svensson och My nånting, i dressinen Jesper Aspegren och Anette Kullenberg(?)
Första resan gick till San Francisco. Nu ransonerar jag: en resa per kväll. Den här karamellen vill jag suga på länge! :) :) :)
fredag 12 augusti 2011
Långhelg och polisproblem
Ouf, jag känner mig rätt omtumlad när jag ramlar ner i min (trasiga) kontorsstol. Ja, för ovanlighetens skull så är jag på kontoret nu på fredagskvällen. Det är ovanligt lugnt ute på boulevarden utanför kontoret. Långhelgen har börjat. Nationaldagen ska firas, i dagarna tre: lördag, söndag och måndag. Vanligtvis är alla tre dagarna lediga, så i år när två av dem råkar hamna på en helg, så känner ganska många sig bestulna på en jour ferié, så det kommer nog inte vara så mycket som är öppet på tisdag heller.
Nej, det är inte så ofta som jag tagit mig tid att sitta framför datorn på kvällarna. Dels beror det på att Terese varit här. :) I två veckor var hon här, och förgyllde min tillvaro! Så var det verkligen! Det kändes så bra att bo ihop, vara tillsammans så mycket, känna att vi hör ihop. Terese blev till och med officiellt hälsad välkommen som "Madame Samuel, la cinquième missionaire" på en storgudstjänst. (Det var gemensam gudstjänst på en fotbollsarena för alla evangeliska kyrkans församling i Brazzaville, för att fira 50-årsjubiléet av kyrkans självständighet. Men det var bara 5000 personer som kom, varför är en annan historia... Det där med den femte missionären är också en definitionsfråga, eller två: både hur många vi är och vem som är missionär och inte.)
Ja, så Terese har varit här, så jag har tänkt på annat än att höra av mig till Sverige. Ringde inte hem till någon i familjen på två veckor tror jag.
Några dagar efter att Terese kom hit så kom också min chef Peter som varit hemma på semester. Så då flyttade jag och Terese från Peters lägenhet i stadsdelen Bacongo till en av de gamla missionärsbostäderna på Mansimou lite utanför stan. Där är det stort och rymligt, fyra sovrum och lika många toaletter, stor gräsmatta och en vidunderlig utsikt över forsarna i Kongofloden långt nedanför. Men utan vatten nu under torrtiden och med el bara någon timme om dagen... Kontakt med historien på flera sätt!
Nu efter två veckor har jag vant mig. Man kommer in i rutinerna: sätta solcellslampan på laddning, köra vattendunkar från jobbet, koka vatten på gasspisen och sedan spara diskvattnet för att hälla i toaletten... Vardagen flyter på utan problem, allt tar bara längre tid.
Men nu i helgen så ska jag flytta in till centrum, till en lägenhet som svensk-malgashiske(??.. från Madagaskar i alla fall) pastor Mamy och hans engelska fru Ruth just lämnat. Det ska bli trevligt att få tvättmaskin och varmvattenberedare, men känns synd på lugnet och atmosfären ute på Mansimou. Men jag får väl ha det som lantställe, åka ut på helgerna och sätta mig på den stora altanen och dricka kaffe. Så där som de vita gör på gamla foton från kolonialtiden.
Polisen ja. Jo, igår körde jag i de norra delarna av stan tillsammans med en kollega, Blaise, från kontoret. Några kvarter från där han bor finns nämligen en bra skräddare som han skulle visa mig till. Ja, här köper man i allmänhet inte färdiga kläder. Man går istället till marknaden och väljer ut några fina tyger man tycker om, köper dem och lämnar dem till en skräddare. 4000 cfa ska det kosta för mig att sy upp skjorta och byxor, ungefär 60 kronor! Tyget tror jag att jag fick för 5000.
I varje fall så körde jag i tjänstebilen, en liten jeepliknande variant: Toyota rav4, med Blaise bredvid. Efter en rondell kliver det ut en polis framför mig och vinkar in mig till kanten och frågar efter körkort och försäkringsbevis. Det visar sig att jag brutit mot två trafikregler när jag körde genom rondellen. Dels körde jag in bredvid en annan bil (men vägen jag kom på var ju dubbelfilig, tänker jag) och dels så blinkade jag utan att svänga. Men jag blinkade ju ut ur rondellen, försöker jag förklara när jag till slut får klart för sig vad han menar. Nej, nej, det var fel. Om jag blinkar höger så måste jag svänga ut ur rondellen till höger om där jag åkte in. Att jag började blinka efter att jag åkte förbi den avfarten gjorde ingen skillnad. Polisen tog min körkort och stoppade det i bröstfickan, det skulle bli 24000 i böter och jag skulle få hämta körkortet på polisstationen. Men jag blinkade ju ut ur rondellen, försöker jag förklara när jag till slut får klart för sig vad han menar. Nej, nej, det var fel. Om jag blinkar höger så måste jag svänga ut ur rondellen till höger om där jag åkte in. Att jag började blinka efter att jag åkte förbi den avfarten gjorde ingen skillnad. Ur min förklaring fiskade polisen dessutom upp en tredje förseelse. Då tog Blaise över, med motsatt taktik, stora ursäkter, jag hade nyligen anlänt, arbetade för en biståndsorganisation, och hade dessutom ett späckat program som skulle spricka om jag förlorade körkortet och var tvungen att åka till polisstationen. Tror ni att ni kan göra vad ni vill bara för att ni har biståndsorganisationsmärken på bilen? sa polisens blick. Men sen kom det en ljusning, han var ju en resonabel man och han ville göra det bästa för oss båda. Om jag betalade 12000 på plats så skulle jag få tillbaka körkortet och vi skulle glömma alltsammans. Jag tvekade. Nå, hur skulle det bli? 12000 nu, eller så tar jag körkortet! Hellre 24000 imorgon sa jag. Det finns regler mot korruption, fortsatte jag, jag betalar aldrig "sur site", inget ont mot er, jag är mycket tacksam för ert förslag, men jag måste göra så här. Polisen blev besviken, det var nog de 12000 i egen ficka han varit ute efter hela tiden. Surmulet gnällde han lite efter Blaises körkort (som han lyckligtvis hade med sig i original, han brukade ha med sig en kopia, men den blev han av med i en poliskontroll några dagar tidigare) men vi fick med oss en korrekt ifylld kallelse till polisstationen som kvitto. Sedan fick Blaise ha bilen hos sig över natten, sådan tur att det hände när han var med!
Idag så åkte vi två tillsammans till polisstationen. Vi skulle inte diskutera själva förseelsen, tyckte Blaise, men snarare försöka sänka bötesbeloppet. Väl framme mötes vi av en ung man bakom ett skrivbord, välfyllt med pärmar och färgglada formulär. Jo, körkortet fanns där (puh!) och det var allt 24000 det skulle kosta. Då smorde Blaise munlädret. Jag var ju missionär som kommit till Kongo ända från Sverige. Då blev det ändring! Polisen var visst också med i evangeliska kyrkan, i en bibelstudiegrupp till och med, och det visade sig att han var släkt med en av de kvinnor som kommer till mig och kvitterar ut pengar från vänner i Sverige. Bötesbeloppet försvann i all hast. Blaise tackade hjärtligt och sade att det inte var från mig eller honom själv, utan från Gud och att belöningen skulle komma i himlen (det där sista tyckte väl jag var lite väl..) När vi kom ut tackade jag Blaise, men kände mig samtidigt lite kluven. Det här var väl också korruption, men "bra" korruption?
I vilket fall som helst så gick ju nu dålig och bra korruption jämnt ut. Rättvist på något sätt.
Nu på eftermiddagen hände det igen, samma situation: jag blinkade ut ur en rondell. Ensam i bilen, hungrig, på väg från jobbet för att äta med Lillemor, Peter och några till. Då var det inte mycket tålamod kvar. Jag försökte först med förklaringen: jag kör inte så ofta här, så jag vet inte vad som gäller i den här rondellen, men i rondellen vid CCF, där jag kör varje morgon, där blinkar man ut ur rondellen. Nej, det är fel! Se i backspegeln, är det någon annan som kör så i den här korsningen? Ironiskt nog var det en som gjorde det precis när jag tittade, men det var ingen mening att låtsas om det. Polisen tröttnade, "Det är varmt!" hoppade in bredvid mig i passagerarsätet. Nå, det här skulle kosta 24000 (hmm, det var väl bara en förseelse?) jag skulle betala på polisstationen, om det inte var så att vi kunde hitta på något, han var ju trots allt en man, och vi kunde reglera det här män emellan. Då försökte jag något nytt, tog fram mitt kongolesiska ID-kort, utfärdat av utrikesministeriet. Jag har diplomatstatus, sade jag. Polisen läste tveksamt på kortet, men.., det här är väl inget diplomatpass... Vad menar du med att visa det egentligen? (Okej, då får jag spela nästa kort..) Jag är här som en diplomat, jag är här för en biståndsorganisation. Det finns regler, det är för att motverka korruption eller något, vad vet jag, men det finns i alla fall regler mot att jag betalar "sur site". Det verkade som om luften gick ur polisen. Okej, vad har bilen för immatrikulation?, sade han och började skriva på böteslappen. Va, immatrikulation?, sa jag och gav honom försäkringsbeviset. Ja, immatrikulation, sa han och pekade på registreringsnumret "numéro d'immatriculation" på myndighetsfranska. Jahaja, då lärde man sig ett nytt franskt ord idag, sade jag lite lättsamt. Och se, så startade ett litet samtal om franska och engelska och om när och hur man lär sig språk i olika länder. Böteslappen revs, "on a causé ensemble", han önskade/förmanade mig "bon conduite". Jag önskade honom en trevlig dag och så fick jag köra iväg, tre kvart försenad till middagen. Puh!
Så kan det gå... Nu har jag skrivit långt och jag ska köra väldigt lugnt hem till Mansimou i mörkret. Den tropiska rullgardinen gick ner för en knapp timme sedan.
Ha det fint där hemma i sommaren!
Nej, det är inte så ofta som jag tagit mig tid att sitta framför datorn på kvällarna. Dels beror det på att Terese varit här. :) I två veckor var hon här, och förgyllde min tillvaro! Så var det verkligen! Det kändes så bra att bo ihop, vara tillsammans så mycket, känna att vi hör ihop. Terese blev till och med officiellt hälsad välkommen som "Madame Samuel, la cinquième missionaire" på en storgudstjänst. (Det var gemensam gudstjänst på en fotbollsarena för alla evangeliska kyrkans församling i Brazzaville, för att fira 50-årsjubiléet av kyrkans självständighet. Men det var bara 5000 personer som kom, varför är en annan historia... Det där med den femte missionären är också en definitionsfråga, eller två: både hur många vi är och vem som är missionär och inte.)
Ja, så Terese har varit här, så jag har tänkt på annat än att höra av mig till Sverige. Ringde inte hem till någon i familjen på två veckor tror jag.
Några dagar efter att Terese kom hit så kom också min chef Peter som varit hemma på semester. Så då flyttade jag och Terese från Peters lägenhet i stadsdelen Bacongo till en av de gamla missionärsbostäderna på Mansimou lite utanför stan. Där är det stort och rymligt, fyra sovrum och lika många toaletter, stor gräsmatta och en vidunderlig utsikt över forsarna i Kongofloden långt nedanför. Men utan vatten nu under torrtiden och med el bara någon timme om dagen... Kontakt med historien på flera sätt!
Nu efter två veckor har jag vant mig. Man kommer in i rutinerna: sätta solcellslampan på laddning, köra vattendunkar från jobbet, koka vatten på gasspisen och sedan spara diskvattnet för att hälla i toaletten... Vardagen flyter på utan problem, allt tar bara längre tid.
Men nu i helgen så ska jag flytta in till centrum, till en lägenhet som svensk-malgashiske(??.. från Madagaskar i alla fall) pastor Mamy och hans engelska fru Ruth just lämnat. Det ska bli trevligt att få tvättmaskin och varmvattenberedare, men känns synd på lugnet och atmosfären ute på Mansimou. Men jag får väl ha det som lantställe, åka ut på helgerna och sätta mig på den stora altanen och dricka kaffe. Så där som de vita gör på gamla foton från kolonialtiden.
Polisen ja. Jo, igår körde jag i de norra delarna av stan tillsammans med en kollega, Blaise, från kontoret. Några kvarter från där han bor finns nämligen en bra skräddare som han skulle visa mig till. Ja, här köper man i allmänhet inte färdiga kläder. Man går istället till marknaden och väljer ut några fina tyger man tycker om, köper dem och lämnar dem till en skräddare. 4000 cfa ska det kosta för mig att sy upp skjorta och byxor, ungefär 60 kronor! Tyget tror jag att jag fick för 5000.
I varje fall så körde jag i tjänstebilen, en liten jeepliknande variant: Toyota rav4, med Blaise bredvid. Efter en rondell kliver det ut en polis framför mig och vinkar in mig till kanten och frågar efter körkort och försäkringsbevis. Det visar sig att jag brutit mot två trafikregler när jag körde genom rondellen. Dels körde jag in bredvid en annan bil (men vägen jag kom på var ju dubbelfilig, tänker jag) och dels så blinkade jag utan att svänga. Men jag blinkade ju ut ur rondellen, försöker jag förklara när jag till slut får klart för sig vad han menar. Nej, nej, det var fel. Om jag blinkar höger så måste jag svänga ut ur rondellen till höger om där jag åkte in. Att jag började blinka efter att jag åkte förbi den avfarten gjorde ingen skillnad. Polisen tog min körkort och stoppade det i bröstfickan, det skulle bli 24000 i böter och jag skulle få hämta körkortet på polisstationen. Men jag blinkade ju ut ur rondellen, försöker jag förklara när jag till slut får klart för sig vad han menar. Nej, nej, det var fel. Om jag blinkar höger så måste jag svänga ut ur rondellen till höger om där jag åkte in. Att jag började blinka efter att jag åkte förbi den avfarten gjorde ingen skillnad. Ur min förklaring fiskade polisen dessutom upp en tredje förseelse. Då tog Blaise över, med motsatt taktik, stora ursäkter, jag hade nyligen anlänt, arbetade för en biståndsorganisation, och hade dessutom ett späckat program som skulle spricka om jag förlorade körkortet och var tvungen att åka till polisstationen. Tror ni att ni kan göra vad ni vill bara för att ni har biståndsorganisationsmärken på bilen? sa polisens blick. Men sen kom det en ljusning, han var ju en resonabel man och han ville göra det bästa för oss båda. Om jag betalade 12000 på plats så skulle jag få tillbaka körkortet och vi skulle glömma alltsammans. Jag tvekade. Nå, hur skulle det bli? 12000 nu, eller så tar jag körkortet! Hellre 24000 imorgon sa jag. Det finns regler mot korruption, fortsatte jag, jag betalar aldrig "sur site", inget ont mot er, jag är mycket tacksam för ert förslag, men jag måste göra så här. Polisen blev besviken, det var nog de 12000 i egen ficka han varit ute efter hela tiden. Surmulet gnällde han lite efter Blaises körkort (som han lyckligtvis hade med sig i original, han brukade ha med sig en kopia, men den blev han av med i en poliskontroll några dagar tidigare) men vi fick med oss en korrekt ifylld kallelse till polisstationen som kvitto. Sedan fick Blaise ha bilen hos sig över natten, sådan tur att det hände när han var med!
Idag så åkte vi två tillsammans till polisstationen. Vi skulle inte diskutera själva förseelsen, tyckte Blaise, men snarare försöka sänka bötesbeloppet. Väl framme mötes vi av en ung man bakom ett skrivbord, välfyllt med pärmar och färgglada formulär. Jo, körkortet fanns där (puh!) och det var allt 24000 det skulle kosta. Då smorde Blaise munlädret. Jag var ju missionär som kommit till Kongo ända från Sverige. Då blev det ändring! Polisen var visst också med i evangeliska kyrkan, i en bibelstudiegrupp till och med, och det visade sig att han var släkt med en av de kvinnor som kommer till mig och kvitterar ut pengar från vänner i Sverige. Bötesbeloppet försvann i all hast. Blaise tackade hjärtligt och sade att det inte var från mig eller honom själv, utan från Gud och att belöningen skulle komma i himlen (det där sista tyckte väl jag var lite väl..) När vi kom ut tackade jag Blaise, men kände mig samtidigt lite kluven. Det här var väl också korruption, men "bra" korruption?
I vilket fall som helst så gick ju nu dålig och bra korruption jämnt ut. Rättvist på något sätt.
Nu på eftermiddagen hände det igen, samma situation: jag blinkade ut ur en rondell. Ensam i bilen, hungrig, på väg från jobbet för att äta med Lillemor, Peter och några till. Då var det inte mycket tålamod kvar. Jag försökte först med förklaringen: jag kör inte så ofta här, så jag vet inte vad som gäller i den här rondellen, men i rondellen vid CCF, där jag kör varje morgon, där blinkar man ut ur rondellen. Nej, det är fel! Se i backspegeln, är det någon annan som kör så i den här korsningen? Ironiskt nog var det en som gjorde det precis när jag tittade, men det var ingen mening att låtsas om det. Polisen tröttnade, "Det är varmt!" hoppade in bredvid mig i passagerarsätet. Nå, det här skulle kosta 24000 (hmm, det var väl bara en förseelse?) jag skulle betala på polisstationen, om det inte var så att vi kunde hitta på något, han var ju trots allt en man, och vi kunde reglera det här män emellan. Då försökte jag något nytt, tog fram mitt kongolesiska ID-kort, utfärdat av utrikesministeriet. Jag har diplomatstatus, sade jag. Polisen läste tveksamt på kortet, men.., det här är väl inget diplomatpass... Vad menar du med att visa det egentligen? (Okej, då får jag spela nästa kort..) Jag är här som en diplomat, jag är här för en biståndsorganisation. Det finns regler, det är för att motverka korruption eller något, vad vet jag, men det finns i alla fall regler mot att jag betalar "sur site". Det verkade som om luften gick ur polisen. Okej, vad har bilen för immatrikulation?, sade han och började skriva på böteslappen. Va, immatrikulation?, sa jag och gav honom försäkringsbeviset. Ja, immatrikulation, sa han och pekade på registreringsnumret "numéro d'immatriculation" på myndighetsfranska. Jahaja, då lärde man sig ett nytt franskt ord idag, sade jag lite lättsamt. Och se, så startade ett litet samtal om franska och engelska och om när och hur man lär sig språk i olika länder. Böteslappen revs, "on a causé ensemble", han önskade/förmanade mig "bon conduite". Jag önskade honom en trevlig dag och så fick jag köra iväg, tre kvart försenad till middagen. Puh!
Så kan det gå... Nu har jag skrivit långt och jag ska köra väldigt lugnt hem till Mansimou i mörkret. Den tropiska rullgardinen gick ner för en knapp timme sedan.
Ha det fint där hemma i sommaren!
tisdag 19 juli 2011
Vattenavbrott
Avbrott är det ganska ofta här i Brazzaville.
Strömavbrott, internetavbrott, eller som nu, vattenavbrott. Folk här är ganska uppgivna inför sådant. Jag förstår att man känner så när man bor i ett land med ett antal stora vattenkraftverk och världens näst största flod och det ändå inte finns el och rent vatten.
De flesta finare hus har en underjordisk tank så att man klarar
sig ett tag. Men i huset jag bor har le surpresseur, som "trycker"
upp vattnet ur reservoaren, gått sönder. Så nu är det till att köra vatten
från kontoret i gula plastdunkar. De innehåller 25 liter, och är nog lite
för tunga för att att bara bära runt hur som helst, märkte jag imorse.
Präktigt ont i ryggen!
Nu har jag varit utan vatten sedan i lördags. En av ledarna för fotbollsprojektet bor i min ände av stan. Han sa att det var ett planerat avbrott som ska vara till torsdag. Det visste inte jag och inte min hushållerska heller. Det hade meddelats via kongolesiska radion. Radion är det främsta nyhetsmediet här. Men det är lätt att missa något. Lillemor berättade att det hade utlysts en nationell helgdag en måndag en gång. Detta hade meddelats på radion på söndagskvällen. Lillemor hade lyckligtvis radion på då, så hon hade fått ringa runt till de andra på kontoret och meddela att de inte behövde komma till jobbet dagen därpå. Jag börjar förstå hur mycket kaos det måste ha varit under inbördeskriget, när det är gatustrider och medierna inte fungerar. Vilken rädsla när ingen om var trupperna befinner sig och vem som slåss mot vem!
Apropå vattenbrist: värsta svältkatastrofen på 20 år pågår nu på Afrikas horn. Vi västerlänningar har ett ansvar, det är inte vi som dör först av våra koldioxidutsläpp. De som dör först gör det i tysthet i de avlägsna hörn av världen där det ändå brukar dö folk med jämna mellanrum... Diakonia (och många andra organisationer) har startat en insamling. Micael har samlat bra länkar här.
Och om du tänker "de där pengarna jag ger, de kommer ändå inte fram". Det är du som bestämmer! Vid en sådan här katastrof finns det flera insamlingar. Läs på om de olika organisationerna och välj en med en filosofi du tror fungerar. Det är ett bättre sätt än att ge lite snabbt när medlidandet faller på och sedan bli besviken.
Nu ska prova att baka i ugnen här. Ha det fint där hemma i sommaren!
Strömavbrott, internetavbrott, eller som nu, vattenavbrott. Folk här är ganska uppgivna inför sådant. Jag förstår att man känner så när man bor i ett land med ett antal stora vattenkraftverk och världens näst största flod och det ändå inte finns el och rent vatten.
De flesta finare hus har en underjordisk tank så att man klarar
sig ett tag. Men i huset jag bor har le surpresseur, som "trycker"
upp vattnet ur reservoaren, gått sönder. Så nu är det till att köra vatten
från kontoret i gula plastdunkar. De innehåller 25 liter, och är nog lite
för tunga för att att bara bära runt hur som helst, märkte jag imorse.
Präktigt ont i ryggen!
Nu har jag varit utan vatten sedan i lördags. En av ledarna för fotbollsprojektet bor i min ände av stan. Han sa att det var ett planerat avbrott som ska vara till torsdag. Det visste inte jag och inte min hushållerska heller. Det hade meddelats via kongolesiska radion. Radion är det främsta nyhetsmediet här. Men det är lätt att missa något. Lillemor berättade att det hade utlysts en nationell helgdag en måndag en gång. Detta hade meddelats på radion på söndagskvällen. Lillemor hade lyckligtvis radion på då, så hon hade fått ringa runt till de andra på kontoret och meddela att de inte behövde komma till jobbet dagen därpå. Jag börjar förstå hur mycket kaos det måste ha varit under inbördeskriget, när det är gatustrider och medierna inte fungerar. Vilken rädsla när ingen om var trupperna befinner sig och vem som slåss mot vem!
Apropå vattenbrist: värsta svältkatastrofen på 20 år pågår nu på Afrikas horn. Vi västerlänningar har ett ansvar, det är inte vi som dör först av våra koldioxidutsläpp. De som dör först gör det i tysthet i de avlägsna hörn av världen där det ändå brukar dö folk med jämna mellanrum... Diakonia (och många andra organisationer) har startat en insamling. Micael har samlat bra länkar här.
Och om du tänker "de där pengarna jag ger, de kommer ändå inte fram". Det är du som bestämmer! Vid en sådan här katastrof finns det flera insamlingar. Läs på om de olika organisationerna och välj en med en filosofi du tror fungerar. Det är ett bättre sätt än att ge lite snabbt när medlidandet faller på och sedan bli besviken.
Nu ska prova att baka i ugnen här. Ha det fint där hemma i sommaren!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)