Har varit nere i Stockholm idag på första mötet/återträffen efter Burkina..
Taggande på ett konstigt sätt, det man varit med om blir så mycket mer verkligt, nära och viktigt igen... ...det är så läskigt lätt att fastna i svensk vardag igen...
Men nu är jag på!
Och tänkte skriva något lite om vad vi gjort!
Burkina Faso alltså. Västafrika, sätt antingen fingret på Alger och för det söderut till andra sidan Sahara, eller på Accra och gå uppåt, till staden med det underbara namnet Ouagadougou.
Vi var 20 stycken, mest Diakoniaaktivister, uni-studenter som är ideellt engagerade med bistånd, som hade fått chansen åka ner och se på riktigt hur klimatförändringarna förändrar folks levnadsvillkor. Här i Sverige behöver vi ju inte bry oss så farligt om det blir en grad varmare eller regnar 10 mm mer eller mindre per år.. Men om man lever på det man odlar så kan det vara liv eller död.
Mycket jordbruk sålunda, efter att ha blivit mottagna och briefade av Tidiani, Hawa och andra på lokala Diakoniakontoret och fått lite smak på Ouaga så bar det av ut för att försöka förstå de flesta burkinabéers verklighet. De flesta bor på landet, och 80% av de som gör det kan inte läsa eller skriva.
Landskapet är platt,
och torrt. Savann, fast knappt något gräs.
Träd här och var, några jättelika Baobabs,
hjordar av taniga kor och får, torra flod- och bäckfåror.
Det regnar tre månader om året, konsten i jordbruket är att få ut hela årets mat ur jorden på den tiden. Och det blir betydligt klurigare när regnen blir mer oberäkneliga..
Bussen landade i Gourcy i norr, nära gränsen mot Mali. Vi besökte en borgmästare, en landshövding, en riktig hövding, en trädgårdsodling, två skolor, ett gatubarnsprojekt, en klinik för undernärda barn, en kung, ett diskotek, ett kommunhus, en marknad och en man som i trettio år planterat träd på sin mark efter skörden.
Ett kollage av Burkina Faso,
inklusive
kvinnogruppen som väntat i timmar på att få hälsa oss välkomna,
marken som ser ut som en grusplan med lite trän,
den underbara traditionella dansen,
gamarna på sjukhusets tak och läkaren som visar oss runt bara minuter efter att ha förlorat en patient,
och kvinnorna som lär sig läsa.
Så svårt för oss att förstå livet som analfabet, vad världen måste förändras när man kan läsa och räkna!
Efter 4 dagar i norr så delade vi upp oss. Ingela, Malin, Ellinor, Christine och jag åkte med Irène från Diakoniakontoret och tolken Halidou till Niangoloko, 7 timmars bilfärd sydväst om Ouaga, för att besöka TON, en av Diakonias partnerorganisationer.
TON arbetar bland annat för att förhinda handel med barn över gränsen till Elfenbenskusten. Spontant låter det kanske inte som det mest klimatrelaterade problemet, men det är faktiskt en av följderna av att klimatet försämras. Mindre mat gör att det blir svårare att försörja sina barn och lättare att falla för frestelsen att sälja dem till männen som kommer och säger att de kommer få ett mycket bättre liv i E-kusten där det regnar två gånger om året och alla är rikare och lyckligare. Verkligheten för de barn som säljs är hårt arbete på kakao- och kaffeplantagerna, noll lön (eller lön till deras "ägare"), sexuella övergrepp och droger för att klara arbetet med för lite mat.
TON tar hand om de barn som stoppas av gränspolisen och sänder tillbaka dem till deras hembyar. De får veta vad som egentligen väntar på andra sidan gränsen och stöd för att gå tillbaka till skolan eller få ett jobb hemma. TON informerar också ute i byarna om trafficking-problemet och vikten av att låta barnen gå i skolan.
Oj, får nog fortsätta imorrn.
Ska vara hos Elin o Erik på Majklockan om en halvtimme...
Och Kom Ihåg att om du tar cykeln istället för bilen eller väljer en rättvisemärkt chokladkaka så gör det skillnad! En droppe regn till och ett barn mindre i slaveri.
Let's change the world!
(Ja, jag är pepp! :-D )
(Vill ni läsa mer så ska jag också skriva på aktivistbloggen imorrn. Resan tickar upp där nu, en dag i taget med några veckors fördröjning. Det kan bli så när man ska blogga från ett resmål med skakig tillgång på internet och el... Ca va!)
lördag 21 februari 2009
torsdag 22 januari 2009
På väg mot Burkina
Nej, inte bokstavligen,
men det är dit, till Burkina Faso, till måndag, som alla planer sträcker sig..
Inte där än,
sitter med en kopp kaffe och väntar på att tvätten ska torka.
Kaffe förresten, mitt (miss)bruk tar sig nya uttryck: nu kan bara lukten eller det hemtrevliga kluckandet från bryggaren ge mig de där lustkänslorna som kommer med första klunken...
Undrar om de dricker kaffe i Burkina?
Lite Afrikakänsla har det varit här i korridoren också. Saliou var i Burundi över lovet och kom tillbaka med vackra skjortor, matbananer och maniokblad (Saliou börjar också kalla det för saka-saka [som man säger på kikongo], han tycker väl det låter roligt!)
Nationalekonomi A, första veckan.
Vi har en väldigt bra och pedagogisk föreläsare.
Han tar det hela väldigt grundligt från början,
så jag har skippade senaste och läste mina anteckningar från Economics på IB istället. (Jag visste väl att jag skulle få nytta av dem nån gång!)
Nej, jag ska inte klaga. Det är ju perfekt att den kurs som bara är repetition kommer då jag ska åka iväg, och att det första obligatoriska momentet kommer precis när jag kommit tillbaka! Lite för perfekt för att jag inte ska misstänka lite inblandning uppifrån, tack Herre!
ja, det var nog det jag hade på hjärtat,
lev väl så ses och hörs vi!
kram/sam
men det är dit, till Burkina Faso, till måndag, som alla planer sträcker sig..
Inte där än,
sitter med en kopp kaffe och väntar på att tvätten ska torka.
Kaffe förresten, mitt (miss)bruk tar sig nya uttryck: nu kan bara lukten eller det hemtrevliga kluckandet från bryggaren ge mig de där lustkänslorna som kommer med första klunken...
Undrar om de dricker kaffe i Burkina?
Lite Afrikakänsla har det varit här i korridoren också. Saliou var i Burundi över lovet och kom tillbaka med vackra skjortor, matbananer och maniokblad (Saliou börjar också kalla det för saka-saka [som man säger på kikongo], han tycker väl det låter roligt!)
Nationalekonomi A, första veckan.
Vi har en väldigt bra och pedagogisk föreläsare.
Han tar det hela väldigt grundligt från början,
så jag har skippade senaste och läste mina anteckningar från Economics på IB istället. (Jag visste väl att jag skulle få nytta av dem nån gång!)
Nej, jag ska inte klaga. Det är ju perfekt att den kurs som bara är repetition kommer då jag ska åka iväg, och att det första obligatoriska momentet kommer precis när jag kommit tillbaka! Lite för perfekt för att jag inte ska misstänka lite inblandning uppifrån, tack Herre!
ja, det var nog det jag hade på hjärtat,
lev väl så ses och hörs vi!
kram/sam
tisdag 6 januari 2009
Jul och nyår
Tillbaka i Uppsala,
efter (räknar efter...)
6 tågresor och 3 bildito mellan de 6 olika platser jag sovit på nu under lovet.
Det blev en bra jul,
ingen stress eller ångest över att vara på fel ställe. Lagom doser av kusiner och andra på båda sidorna. Och quality time med brorsor, grand-päron och mamma.
Det stressmoment som ändå fanns var inför min annandagspredikan. Jupp, både kongobilder och en regelrätt predikan skulle det bli, i Harbo utanför Uppsala. Och med Herrens hjälp gick det också, även om det blev ännu en innankväll då jag skrev om det mesta jag tänkt i förväg... Martyrerna, kopplat till att det viktiga inte är hur mycket vi ger, utan att vi ger Gud allt vad vi är.
Julklappar? Ett tema: Spel!!
Så jag ser fram emot mer tärningssvingande här framöver!
Nyårsläger,
med mina "gamla tonåringar" och andra i Åsen, Älvdalen.
Gött,
den där närheten till Gud som jag så väl behöver,
några utmaningar,
härliga ungar! (jag kan bli så impad av vissa 14-15-åringar som redan kommit så långt!),
underbart krispigt kallt vinterväder (stjärtlapp i skoterled i 15 minus, jag var 7 år igen och yngst av allihop),
och bilkörning nerför hala backar med en fullpackad takboxförsedd minibuss,
det är livet!!!
Den där lägerbubblan, det är vi, där, i vintriga Åsen med resten av världen utanför ett skal av varm gemenskap och kall snö.
Små sting av avundsjuka när de finner varandra, det är så mycket lättare då, innan de blir äldre... men vill jag byta tillbaka? Nej, jag är glad att jag inte är 14 igen.
Så mycket att göra, men ändå inte den här vanliga stressen som faller över mig så fort jag är tillbaka i vardagsförnekandet, istället lättnad och tid.
På ett sätt märker man inte hur bra lägret kan kännas förrns sista dagen, och andra och tredje dagen efter att det är slut.
Kånåholsarna, en mindre men mer påtaglig variant av kärleken till ens familj...
Gud är god. och Gud är här.
Både i det lilla träkapellet, i bibelcentret och i det högkyrkliga.
Jag behöver (bara) ta mig tid att söka Honom, låta Honom ta tid och ge mig så mycket mer.
Hoppas de minns att Gud inte är kvar på kvällsandakterna, utan kvar i dem.
Nu ska jag be.
kram och Guds rika välsignelse
/samuel
efter (räknar efter...)
6 tågresor och 3 bildito mellan de 6 olika platser jag sovit på nu under lovet.
Det blev en bra jul,
ingen stress eller ångest över att vara på fel ställe. Lagom doser av kusiner och andra på båda sidorna. Och quality time med brorsor, grand-päron och mamma.
Det stressmoment som ändå fanns var inför min annandagspredikan. Jupp, både kongobilder och en regelrätt predikan skulle det bli, i Harbo utanför Uppsala. Och med Herrens hjälp gick det också, även om det blev ännu en innankväll då jag skrev om det mesta jag tänkt i förväg... Martyrerna, kopplat till att det viktiga inte är hur mycket vi ger, utan att vi ger Gud allt vad vi är.
Julklappar? Ett tema: Spel!!
Så jag ser fram emot mer tärningssvingande här framöver!
Nyårsläger,
med mina "gamla tonåringar" och andra i Åsen, Älvdalen.
Gött,
den där närheten till Gud som jag så väl behöver,
några utmaningar,
härliga ungar! (jag kan bli så impad av vissa 14-15-åringar som redan kommit så långt!),
underbart krispigt kallt vinterväder (stjärtlapp i skoterled i 15 minus, jag var 7 år igen och yngst av allihop),
och bilkörning nerför hala backar med en fullpackad takboxförsedd minibuss,
det är livet!!!
Den där lägerbubblan, det är vi, där, i vintriga Åsen med resten av världen utanför ett skal av varm gemenskap och kall snö.
Små sting av avundsjuka när de finner varandra, det är så mycket lättare då, innan de blir äldre... men vill jag byta tillbaka? Nej, jag är glad att jag inte är 14 igen.
Så mycket att göra, men ändå inte den här vanliga stressen som faller över mig så fort jag är tillbaka i vardagsförnekandet, istället lättnad och tid.
På ett sätt märker man inte hur bra lägret kan kännas förrns sista dagen, och andra och tredje dagen efter att det är slut.
Kånåholsarna, en mindre men mer påtaglig variant av kärleken till ens familj...
Gud är god. och Gud är här.
Både i det lilla träkapellet, i bibelcentret och i det högkyrkliga.
Jag behöver (bara) ta mig tid att söka Honom, låta Honom ta tid och ge mig så mycket mer.
Hoppas de minns att Gud inte är kvar på kvällsandakterna, utan kvar i dem.
Nu ska jag be.
kram och Guds rika välsignelse
/samuel
torsdag 27 november 2008
Granarna kommer!
De har kommit rullande, de flesta på lastbil, några på traktor med flak.
Lastbilschaufförerna har smugit väldigt lugnt och försiktigt genom den lilla rondellen utanför mitt fönster. Det blir nog lätt så när man har nån meter svajande trädtopp utstickande där bak!
Granarna kommer, snart är det advent. Granbarr och palmblad.
Vintern har kommit på besök också. Ett lite trevande dunigt täcke i fredags blev en ljus vintervärld på lördagsmorgonen. Nysnö, sol och några minusgrader, finns det bättre väder? Det är dåligt med barn i snöängelåldern här i studentkvarteret, så jag iklädde mig glatt rollen som femåring och skuttade ut i öronlappsmössa och thermobyxor!
Ligga på rygg i snön, titta upp på vita moln och känna kylan sakta kittla upp i ryggen – femåringar kan det här med att verkligen leva!
Idag har 30cm vitt förvandlats till 30mm blött, eller hur proportionerna nu är. Varje liten cykeltur är ett smått skrämmande äventyr: i johannesbacken kunde man vid lunch praktisera alpin utförscykling, några timmar senare var det snarare forsränning som gällde.
I helgen så blir det Diakonia för hela slanten: Sri lanka tidigare ikväll, klimatinformatörskurs fre-lör, träff inför Burkina Faso-resan söndag, folkrätt: fallstudier Kosovo och Georgien på måndag. På måndag skulle jag också åkt ner och varit med på överlämnandet av namninsamlingen* till Anders Borg. Det blev inställt, den delen av finansdepartementet har visst fullt upp med finanskrisen.. (och det känns ju rätt naturligt!) Nu blir det tisdag och Mats Odell istället (som jag precis lärt mig är kommunikations- och finansmarknadsminister, eller nåt sånt…) Och när det gäller argument om allmän medmänsklighet så känns det kanske lättare att ha att göra med en kristdemokrat än en moderat, vi får se hur det går! (Jag kommer nog i varje fall hålla mig i bakgrunden, finns folk på huvudkontoret som kan det här, bara se och lära!)
ojoj, och så ska det in en liten tenta där också: 3h och 7,5hp av ”Verksamhetens ekonomi”. Vi får se hur det går med det också!
Fullt upp igen, och det känns bra! Varit för mycket slött på sista tiden. Nu ska jag diska färdigt, äta och sova. God natt och god morgondag!
kram/sam
* namninsamlingen: det finns en organisation som heter IMF som lånar ut pengar till länder i finansiell kris. Island och Lettland tror jag till exempel har fått hjälp på sista tiden, men IMF lånar mest ut till fattiga länder. IMF ställer hårda krav på länderna för att de ska få lån. De kraven kan styra väldigt noga vilken politik ett land kan föra. Ett exempel är att ett land inte får utvidga statsbudgeten hur som helst. Det är oftast bra, men om landet till exempel är svårt drabbat av HIV/AIDS så hindrar det regeringen från att satsa på sjukvård. Miljoner smittade kan inte få den vård de behöver när IMF säger att regeringen inte får betala för den. Sverige lånar också ut pengar genom IMF. Diakonias kampanj: ”Hellre inflation än infektion” ska förmå Anders Borg (eller Mats Odell, eller nån anonym statssekreterare som gör jobbet…) att använda Sveriges röst i IMF och rösta för lindrade krav.
(kort och förenklad version, hejarop eller motargument - det är bara att kommentera!)
Lastbilschaufförerna har smugit väldigt lugnt och försiktigt genom den lilla rondellen utanför mitt fönster. Det blir nog lätt så när man har nån meter svajande trädtopp utstickande där bak!
Granarna kommer, snart är det advent. Granbarr och palmblad.
Vintern har kommit på besök också. Ett lite trevande dunigt täcke i fredags blev en ljus vintervärld på lördagsmorgonen. Nysnö, sol och några minusgrader, finns det bättre väder? Det är dåligt med barn i snöängelåldern här i studentkvarteret, så jag iklädde mig glatt rollen som femåring och skuttade ut i öronlappsmössa och thermobyxor!
Ligga på rygg i snön, titta upp på vita moln och känna kylan sakta kittla upp i ryggen – femåringar kan det här med att verkligen leva!
Idag har 30cm vitt förvandlats till 30mm blött, eller hur proportionerna nu är. Varje liten cykeltur är ett smått skrämmande äventyr: i johannesbacken kunde man vid lunch praktisera alpin utförscykling, några timmar senare var det snarare forsränning som gällde.
I helgen så blir det Diakonia för hela slanten: Sri lanka tidigare ikväll, klimatinformatörskurs fre-lör, träff inför Burkina Faso-resan söndag, folkrätt: fallstudier Kosovo och Georgien på måndag. På måndag skulle jag också åkt ner och varit med på överlämnandet av namninsamlingen* till Anders Borg. Det blev inställt, den delen av finansdepartementet har visst fullt upp med finanskrisen.. (och det känns ju rätt naturligt!) Nu blir det tisdag och Mats Odell istället (som jag precis lärt mig är kommunikations- och finansmarknadsminister, eller nåt sånt…) Och när det gäller argument om allmän medmänsklighet så känns det kanske lättare att ha att göra med en kristdemokrat än en moderat, vi får se hur det går! (Jag kommer nog i varje fall hålla mig i bakgrunden, finns folk på huvudkontoret som kan det här, bara se och lära!)
ojoj, och så ska det in en liten tenta där också: 3h och 7,5hp av ”Verksamhetens ekonomi”. Vi får se hur det går med det också!
Fullt upp igen, och det känns bra! Varit för mycket slött på sista tiden. Nu ska jag diska färdigt, äta och sova. God natt och god morgondag!
kram/sam
* namninsamlingen: det finns en organisation som heter IMF som lånar ut pengar till länder i finansiell kris. Island och Lettland tror jag till exempel har fått hjälp på sista tiden, men IMF lånar mest ut till fattiga länder. IMF ställer hårda krav på länderna för att de ska få lån. De kraven kan styra väldigt noga vilken politik ett land kan föra. Ett exempel är att ett land inte får utvidga statsbudgeten hur som helst. Det är oftast bra, men om landet till exempel är svårt drabbat av HIV/AIDS så hindrar det regeringen från att satsa på sjukvård. Miljoner smittade kan inte få den vård de behöver när IMF säger att regeringen inte får betala för den. Sverige lånar också ut pengar genom IMF. Diakonias kampanj: ”Hellre inflation än infektion” ska förmå Anders Borg (eller Mats Odell, eller nån anonym statssekreterare som gör jobbet…) att använda Sveriges röst i IMF och rösta för lindrade krav.
(kort och förenklad version, hejarop eller motargument - det är bara att kommentera!)
söndag 2 november 2008
Allhelgonaljus
Jag var på kyrkogården för en stund sedan.
Igår såg jag genom fönstret hur det blev fler och fler bilar parkerade utanför kyrkogårdshäcken på andra sidan rondellen. Gick dit nu efter att jag slutade jobba vid nio.
Gick runt mellan raderna av ljus, tusentals ljus i mörkret. Gick dit bara för att det var fint, men väl där tänkte jag att varje ljus var ett minne av någon, en tanke eller en bön.
Tusentals tankar av kärlek, saknad och längtan.
Jag tror inte de döda är där.
Men värmen är det, värmen från de som fortfarande älskar dem.
Många som hälsade på på demensboendet också. Kunde inte låta bli att dra paralleller för mig själv. Och en av de anhöriga hade faktiskt sagt det rakt ut: ”Mamma är som död för mig”. Men han var där, ändå.
Och man vet aldrig, jag tror aldrig man kan veta om det inte finns någon där. Något av den personen kvar. Kvar bakom det som blivit bortglömt eller förvridet. Någon kvar där inne som ser och hör som förut.
Tankar och böner.
Det är nog det Allhelgona handlar om: att känna hur mycket man tycker om de man har omkring sig, genom att känna hur mycket man tycker om de som inte är kvar.
god natt, och kram
Igår såg jag genom fönstret hur det blev fler och fler bilar parkerade utanför kyrkogårdshäcken på andra sidan rondellen. Gick dit nu efter att jag slutade jobba vid nio.
Gick runt mellan raderna av ljus, tusentals ljus i mörkret. Gick dit bara för att det var fint, men väl där tänkte jag att varje ljus var ett minne av någon, en tanke eller en bön.
Tusentals tankar av kärlek, saknad och längtan.
Jag tror inte de döda är där.
Men värmen är det, värmen från de som fortfarande älskar dem.
Många som hälsade på på demensboendet också. Kunde inte låta bli att dra paralleller för mig själv. Och en av de anhöriga hade faktiskt sagt det rakt ut: ”Mamma är som död för mig”. Men han var där, ändå.
Och man vet aldrig, jag tror aldrig man kan veta om det inte finns någon där. Något av den personen kvar. Kvar bakom det som blivit bortglömt eller förvridet. Någon kvar där inne som ser och hör som förut.
Tankar och böner.
Det är nog det Allhelgona handlar om: att känna hur mycket man tycker om de man har omkring sig, genom att känna hur mycket man tycker om de som inte är kvar.
god natt, och kram
måndag 27 oktober 2008
Glädje på NIVA
Frank har vaknat!
Min granne i korridoren som legat nedsövd på neurointensiven,
han kom tillbaka!
Vi samlades några stycken, ett gäng burundier och jag, i anhörigrummet utanför avdelningen, så skönt att se Audille, Franks flickvän, le igen! Vi satt där och väntade, skrattade och skämtade. Klar kontrast mot stämningen där annars, stämningen bland de andra som var där...
En familj satt i en soffa; två tittade på film på bärbar i knät, två läste. De var inte glada, de såg ut att för länge sen gått förbi att vara ledsna, i alla fall utåt. De såg vana ut.
Och det var kanske det förskräckligaste.. Vara van vid att livet flyttat in i väntrum..
Men vi var glada, lättade!
Frank ville inte att jag skulle komma in, bara Audille och Aimé. Men jag var lika glad för det, han visar vilja, är inte det ett friskhetstecken?
Fett Halleluja på det här alltså!
(och det lustiga är ju att Frank vaknade på torsdagskvällen. Det var också på torsdagskvällen som en man, som jag avfärdade som en övermodig och småknasig om än trevlig gubbe, sa att Gud hade sagt honom att Han hört min bön.)
Sedan har helgen flutit på: mycket trevlig (och kanske sista? :-S ) kväll hos Calle och Johanna i Gottsunda. Organisationsplansskrivande lör-sön-mån och dagen idag slutade med vinst i Stanley Cup 1993 (denna gång med Pittsburgh) och äppelkaka med Kristina.
Saliou har varit på sjukhuset idag, sa det var svårt se Frank lida..
Ja, det är en lång väg kvar...
men han lever.
Det finns många skäl att tacka för hur man har det,
och många skäl att ta i och jobba där jag står.
PS. Detektivbyrån kommer till Uppsala på tisdag. Någon som vill gå på konsert?
Min granne i korridoren som legat nedsövd på neurointensiven,
han kom tillbaka!
Vi samlades några stycken, ett gäng burundier och jag, i anhörigrummet utanför avdelningen, så skönt att se Audille, Franks flickvän, le igen! Vi satt där och väntade, skrattade och skämtade. Klar kontrast mot stämningen där annars, stämningen bland de andra som var där...
En familj satt i en soffa; två tittade på film på bärbar i knät, två läste. De var inte glada, de såg ut att för länge sen gått förbi att vara ledsna, i alla fall utåt. De såg vana ut.
Och det var kanske det förskräckligaste.. Vara van vid att livet flyttat in i väntrum..
Men vi var glada, lättade!
Frank ville inte att jag skulle komma in, bara Audille och Aimé. Men jag var lika glad för det, han visar vilja, är inte det ett friskhetstecken?
Fett Halleluja på det här alltså!
(och det lustiga är ju att Frank vaknade på torsdagskvällen. Det var också på torsdagskvällen som en man, som jag avfärdade som en övermodig och småknasig om än trevlig gubbe, sa att Gud hade sagt honom att Han hört min bön.)
Sedan har helgen flutit på: mycket trevlig (och kanske sista? :-S ) kväll hos Calle och Johanna i Gottsunda. Organisationsplansskrivande lör-sön-mån och dagen idag slutade med vinst i Stanley Cup 1993 (denna gång med Pittsburgh) och äppelkaka med Kristina.
Saliou har varit på sjukhuset idag, sa det var svårt se Frank lida..
Ja, det är en lång väg kvar...
men han lever.
Det finns många skäl att tacka för hur man har det,
och många skäl att ta i och jobba där jag står.
PS. Detektivbyrån kommer till Uppsala på tisdag. Någon som vill gå på konsert?
måndag 13 oktober 2008
UR, plugg och gula löv
Det är lustigt vilka tv-program man blir fäst vid,
jag blir alltid förvånad...
Kanske beror det på någon pavlovsk betingning,
med slöa stunder framför tvn efter frukost med en god kopp kaffe,
men nu har jag i alla fall fastnat för en UR-serie i tyska!
Den handlar om en turkisk man och en tysk kvinna som flyttar ihop, och deras barn. Fokus ligger på ett litet triangeldrama mellan den tyska tonårsdottern, hennes turkiske machostyvbror och hennes mer pacifistiskt lagde pojkvän, som dessutom går i terapi hos mamman som är psykolog.
Det låter ju inte helt hundra, men jag är konstigt nog helsåld!
För övrigt så har Snacka om Nyheter, Parlamentets lite mer seriösa föregångare, dragit igång igen. Lite lågbudgetkänsla, dessutom på kanal 9, men dom har haft både Lars Leijonborg och Göran Hägglund där! En riktig politiker slår en dussinkomiker alla gånger! (Även om man ofta skrattar mer åt dem än med dem.)
Nog av tv-bloggande...
Frank, min granne i korridoren, ligger fortfarande på sjukhuset, nedsövd på neurointensiven. Be och hoppas... Be om helande och om ledning för läkarna!
De kommer antagligen att försöka väcka honom igen nån gång nu i början av veckan.
Det har varit det som varit främst i huvudet den senaste veckan, förstås..
Annars mycket Diakonia, taggande kurshelg i Göteborg och i övermorrn så får vi veta vilka som får åka med till Burkina Faso i februari.
Tre allt barare lönnar utanför fönstret, gula löv och mjukt gult ljus, mer myskänsla än höstdepp för min del. Har till slut hittat lite självdisciplin också, plugga i skolan på kvällen kanske är receptet för att få nåt gjort.
Det om det, nu ska jag skriva klart ett brev som ska med Mukimbunguresenärerna till Kongo på onsdag.
kram/sam
jag blir alltid förvånad...
Kanske beror det på någon pavlovsk betingning,
med slöa stunder framför tvn efter frukost med en god kopp kaffe,
men nu har jag i alla fall fastnat för en UR-serie i tyska!
Den handlar om en turkisk man och en tysk kvinna som flyttar ihop, och deras barn. Fokus ligger på ett litet triangeldrama mellan den tyska tonårsdottern, hennes turkiske machostyvbror och hennes mer pacifistiskt lagde pojkvän, som dessutom går i terapi hos mamman som är psykolog.
Det låter ju inte helt hundra, men jag är konstigt nog helsåld!
För övrigt så har Snacka om Nyheter, Parlamentets lite mer seriösa föregångare, dragit igång igen. Lite lågbudgetkänsla, dessutom på kanal 9, men dom har haft både Lars Leijonborg och Göran Hägglund där! En riktig politiker slår en dussinkomiker alla gånger! (Även om man ofta skrattar mer åt dem än med dem.)
Nog av tv-bloggande...
Frank, min granne i korridoren, ligger fortfarande på sjukhuset, nedsövd på neurointensiven. Be och hoppas... Be om helande och om ledning för läkarna!
De kommer antagligen att försöka väcka honom igen nån gång nu i början av veckan.
Det har varit det som varit främst i huvudet den senaste veckan, förstås..
Annars mycket Diakonia, taggande kurshelg i Göteborg och i övermorrn så får vi veta vilka som får åka med till Burkina Faso i februari.
Tre allt barare lönnar utanför fönstret, gula löv och mjukt gult ljus, mer myskänsla än höstdepp för min del. Har till slut hittat lite självdisciplin också, plugga i skolan på kvällen kanske är receptet för att få nåt gjort.
Det om det, nu ska jag skriva klart ett brev som ska med Mukimbunguresenärerna till Kongo på onsdag.
kram/sam
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)