Det finns nog egentligen inga fattiga länder

Det finns nog egentligen inga fattiga länder. Det finns länder med fler eller färre fattiga, med större eller mindre skillnader. I morse vaknade vi pa vart vanliga gasthem, utan rinnande vatten men turligt nog med el (strömavbrott flera ganger om dan). Nu sitter jag i lobbyn pa hotel Meridien, en absurd europeisk ö av elegans mitt i Brazzavilles livliga oordning.

Idag skulle vi egentligen ha flugit till Ouesso I norr pa gransen mot Kamerun (Sorry, orkar inte fixa prickarna langre). Men det har varit en allvarlig flygkrasch I Kinshasa sa nu har manga flygningar med alder ryska plan stallts in ocksa har pa Brazzasidan. Trakigt att missa regnskogen. Nu kommer vi istallet att aka till Musana, en gammal missionsstation sydvast om Brazzaville, over helgen. ASUdh, kongolesiska missionskyrkans hjalporganisation, har projekt dar som vi ska besoka.

Nu har vi inte foraldrafritt langre. Igar kom Torbjorn ner som larare efter Lotta som akte hem i sondags. Under tiden har Niklas och Mikaela Bjernhagen tagit hand om oss. Han jobbar pa ASUdh som ekonom, ett jobb jag nastan borjat snegla mot! Han ar 26 o hon 22 sa de kandes mer som kompisar an larare, speciellt som Niklas fixar fram en pick-up som vi kan aka pa flaket pa istallet for I jeep. Skitkul! Och da far man dessutom verkligen se stan, inte sitta instangd och titta ut.

Se stan ja, fragan ar om nagon av de som ar har pa hotellet nansin gjort det. Nar vi kom hit kande jag mig helt felplacerad. Efter en knapp vecka pa gasthemmet med ganska tight schema med besok pa olika stallen pa dagarna borjar vi bli ganska… medtagna ar nog ratt ord. Sariga fotter med smutsiga bandage (mitt varar igenom pa nagra timmar) och magsjuka lite har och var. Sa vi fick tipset o matt de finare hotellen har simbassanger som man kan betala for att bada i, och da far man ju ocksa tillgang till duscharna. Sa hit kom vi, jag sitter I en ren skjorta och nyss at vi pa restaurangen har med sakert en halv kypare per person. Inte fqrligt dyrt, pris som I Sverige, men det laskiga ar hur mycket de pengarna racker till I verkligheten utanfor hotellmurarna. Tanken “om jag istallet tar det dar som ar billigare kan jag lagga sa mycket mer I kollekten till kyrkan eller till det och det projektet” sved I samvetet. Det var underbart skont det var att duscha igen, kanna sig ren, tvatta saret pa foten riktigt ordentligt. Men direkt tanker man “a, om vi anda hade en badboll, ett parasol har, lite svensk lakrits.
De tar svarare att vara rik I ett fattigt land an att vara “rik” I ett rikt land. Skillnaderna sticker I ogonen hela tiden. Och man blundar for att orka.

Jaja, tiden slut, far se nar jag kan skriva nasta gang… det har blir nan slags standardtext, mejl till nan, facebook och kanske nan annan stans ocksa om jag hinner.

Kongolesiska halsninigar fran samuel

Jag ar i Kongo

Hejsan!
En liten halsning fran Afrika, skrivet pa franskt tangentbord (det gar sakta att skriva!). Nu ar jag i Pointe-Noire pa Kongo-Brazzavilles atlantkust tillsammans med mina klasskompisar fran MUL.
Det ar *hittar inget ord* obeskrivligt att vara i Kongo igen... Kande det redan nar vi bytte plan i Brazza, jag gick ut genom kabindorren och poff! vaggen av fukt i luften, lukterna, surret av franska och kikongo, folk overallt. Jag ar tillbaka i Kongo - och jag tycker om det!

Forst, det kommer att finnas en blog for resan nanstans pa missionskyrkan.se (om det funkar att fora over fran laptopen till nan internetdator har nere), jag skrev i forrgar, da vi var ute vid ett jordbruksprojekt. Annars har vi varit pa ett barnhem, ett sjukhus och pa gudstjanst ute i kvarterskyrkor. Pa vagen hit till Kongo stannade vi ett dygn i Etiopien, en svenska som jobbar dar for SvK/EFS visade oss runt i Addis Abeba. Haftigt att vara i en storstad pa 2300m hojd! En oforglomlig kvall med spontangudstanst i kyrka av pressenning och plat och sen middag med etiopisk musik och dans.

Idag ska vi aka ut i byar runt Pointe-Noire (som ar lite kolonialstad, 800 tusen inv bla fransman och italienare som jobbar for oljebolagen som har plattformar som syns fran stranden. Varken oljan eller pengarna nar kusten, oljefartygen fylls pa till havs och ynka 17% av oljepengarna gar till Brazzaville och presidenten) sorry blev lite carried away dar, orattvisorna ar sa konkreta har, man skams over att vara vit! Vi ska iaf ut och bo i kongolesiska familjer pa landsbygden nagra dar, spannande!

Nu ar tiden har snart slut!
Ha de sa bra hemma i Sverige et ailleurs!
kram fran kongo
/samuel

Tjuvlyssnande på franska och rasgenans på tåg

[skrivet igår kväll]

Det här hänt mycket...

jag har slutat i Mora
jag har börjat på Lidingö
jag har insett att det är en stor skam att vara europé

...för att bara nämna något!

Tillfällena att utöva och uppleva franska haglar, i tid och otid!
Allt från en giftaskrank togoles(?) som ville ha en guide och äktenskapsmäklare i Stockholms nattliv till tre franska liftare som kom inramlande i Fridhemskyrkan en regnig augustitorsdag. Och nu en fransk mamma med kinkig son på andra sidan gången i vagn 7, tåg 50, på väg mot Mora medan kvällen blir till natt. Man behöver sannerligen inte betala 89kr för fransk cider och crèpe på ett av Tegnérgatans små fickor till kaféer, men pannkakan var i alla fall laktosfri och det var florsocker vackert pudrat över jordgubbssylten.

Den begynnande febern och förkylningen gjorde nog också mycket för att sänka mitt allmäntillstånd idag. Men det var förvirringen och tröttheten (som upphävde lättnaden och lyckan över vattenskadesaneringsbrummets upphörande i studentrummet mittemot) över att byta liv, fram och tillbaka i tiden, som jag berättade om som anledning för Victoria [H]. Jag antog att hon visste vad jag pratade om - hon som varit på North Park i Chicago med SVF - i vilket fall som helst värmde hennes kram, och värmer fortfarande!

Närhet att längta efter.

Nej, jag är inte på väg upp till Mora för att tala om Kongo. Det gjorde jag förra veckan inför en någorlunda välfylld Centrumkyrka. Skönt när tekniken är med och än bättre med beröm efteråt och då särskilt Evas utlåtande och jämförelse med i februari.

Jag utvecklas, blir äldre, förändras...

En kväll i Hjulsbro, full av minnen.
Samling från världens alla hörn, eller åtminstone från Philadelphia till Warszawa. Grabbarna kom också, kul! (Och ytterligare lite teologi/ateism-prat med Neil, som fortfarande undrar om jag inte ska bli präst.)
Stunder - runt Bergets soffbord, polskordstävling och middag hos Rzepecki, med Therese på väg ut och med Ala på väg hem till Lambohov i natten. Stunderna är viktiga - kort kan vara bäst. Rosie och Anna, IOU för a great evening! och Cecilia, God bless!

Och en sommarpåminnelse från Arholma om en annan vänskap att måna om.

Kommunikation, över avstånd, efter tid. Att ta sig den tiden, så lätt, så svårt.

Norr om Borlänge nu, det är mörkt.
Vad jag ska göra i Mora? Max Vikström ska döpas imorgon. Halleluja! Och om undertecknad kommer att stå förkylt huttrande utanför Önastugan imorgon så är det nog mångfalt värre för dopkandidaten och pastor Åberg!

Nae, kanske dags att avrunda nu.
Den europeiska kollektiva skulden? Läs Sven Lindqvists "Utrota varenda jävel". Rasismens idéhistoria, serverad i små bitar inblandad i en reseskildring genom ett Sahara (och en tänkandets och humanismens öken) som jag aldrig förut kommit i kontakt med.

"Humanismens öken", nä nu är det definitivt dags att lägga ner!
men läs boken,
den är inte bara för slentrianhailande högstadiekillar eller den globala ekonomins upplysta despoter i slips. Även en vänstervriden hobbyvärldsförbättrare får sin världsbild omskakad.

Och nej, jag ska inte glömma att nämna Gud i det här dagboksinlägget heller. SMU-volontärernas andakter har hållit igång den flämtande låga mitt böneliv varit.

Nog.

Godnatt och kram
/en resenär på väg dit han varit

Teoriprov, oreda och disk

så har man tagit ett steg närmare det hägrande körkortet,
efter tre dagars råplugg (vaddå lära för livet?) så

klarade jag teorin i måndags!!!

61/65 trots osäkerhet på 12,13 stycken, tur ska man ha!

annars har livet den sista tiden bestått av efterplock och disk sedan lägret, det är verkligen mycket när man gör det själv!

ska predika i övermorrn, ute i Önastugan på en gudstjänst som inte verkar bli så välbesökt att döma av problemen att hitta musiker och mötesledare... nu satt Torsten, Jörgen och jag och drog ihop en mötesordning tidigare ikväll på sisådär 35 minuter... känns inte helt bra!
min predikan är än så länge 8-10 tankespår, och upplägg och sånt tänker jag ta imorrn...
det var en knölig text, Luk 12:42-48 om goda och dåliga förvaltare. Och Goda förvaltare är också temat, vilket på ett sätt bara skriker "miljöansvar och att värna naturen" men jag känner verkligen inte för det... det blir nog mer om att förvalta gåvor och relationer.
mer bön om detta tarvas!

gåvor och relationer, det behöver jag nog själv tänka en hel del på
är inget vidare på att ta hand om mig själv, uppmuntra mig själv och få mig att må bra.
går ofta runt och känner mig tjurig och dålig utan egentlig anledning...

sedan var det det där med relation
trodde det var över, att det var han som gällde,
och jag accepterade det, accepterade det som det antagligen bästa för oss båda.
sen,var det inte så.
samma mittemellan nu, vad kan jag göra? vad bör jag göra? vad ska jag inte göra?
trött på det på ett sätt
trött överhuvudtaget

men ledig fredagskväll nu, när hände det senast?
ska till Max och Tove och titta på film,och muntras upp

Goder Afton!

(en varm och lång kram skulle sitta fint)

Mora igen, post camp

Jiingijamborii
Mycket bättre än väntat faktskt.
Scouterna är en sån bra grupp som funkar ihop (även om dom går varann på nerverna ibland) och tillsammans med Arkhyttan så funkade mat och sånt helt okej. (Även om slöheten tog över så till den milda grad att vi inte ens kokade kaffe!) Bra med rutinerade urscouter från Leksand och Älvdalen i köken bredvid också, comes in handy när tält rasar och surrgarn ideligen går av...

Träffade lite folk också: Dahnson, Linnéa, Gustaf, Sara Stina och Evelina, inte minst. Satt och pratade med henne en kväll utanför funkiscaféet. Återigen slog det mig hur mycket jag har att vara tacksam för här i Mora, det är inte självklart att allt funkar...

Tacksam är jag också för att så mycket gick så smidigt med lägret. Lägret och allt runtomkring har varit en huvudvärk hela våren, så skönt att ha gjort det, och att allt gick bra, och att jag faktiskt stundtals hade riktigt kul in the process! Jeriko tex! i kortbyxor och sandaler, blodig, sönderriven och brännässlebränd, men det var det värt!

Det om det...
Nästa projekt är teorin.
Prov i Falun på måndag. Studying needed!!!

Känslomässigt, tja, distans är bra för att tänka. Närhet ger sena nätter.
Svårt, underbart men samtidigt frustrerande.

Framtiden, vi blir bara 10 stycken på MUL. Hoppas det inte går ut över kvalitet och engagemang. eller, kvalitén går ju ner helt klart, när dom får leta efter folk för att fylla platserna... Ska bli kul iaf!

Är för trött för att göra något vettigt. Sent inatt blev det, och borde egentligen vara i evas lägenhet (där jag bor nu medan hon är på semester) och diska, eller plocka ner tvätt...

Tonåringar där uppe, men flimen dom ville se var japansk skräck, så jag skippade.

trött, får räcka nu...

Dire Straits är sköna att lyssna på

God natt, eller nåt.../samuel

btw, eller egentligen viktigare än så,
en sak som var så skön på lägret: gudstjänster varje dag om man ville, lovsång, tillbedjan, närhet till Gud, tillsammans...
Saknat det

Gud är bäst!

kram

Känslor, semester och banankartonger

Är i Rimforsa nu, sitter i mitt rum hos pappa och trängs med åtta banankartonger, två ryggsäckar, en dammsugare och min mikro. Flyttade från Mora i förra veckan, lite lagom kaotiskt: var klar med städningen 35 minuter innan tåget skulle gå… Räddad av en Kånåhols-pojkvän med bil, men 5 minuters ompackning i kyrkan har gjort att jag har noll koll på om vissa saker befinner sig i Rimforsa, Linköping eller Mora nu för tillfället….

Visshet, eller inte… Hoppet kom, och gick, och kom igen… Kort sagt så finns det något som drar upp mot Mora igen… :P För att vara lite poetisk så känns det som om jag har ett litet hål i bröstet. En bit någonstans i hjärttrakten är kvar där uppe hos…

Så jag tror den senaste veckan är den i mitt liv jag varit mest ute på msn…

Semester har jag nu… men jag känner mig inte ledig, har så svårt att vila, släppa, slappna av…. Beror visserligen på ovanstående, men också att jag har så svårt att göra det jag ska (läs: Kongorapport) för att känna mig ledig sen, utan slöar istället med en klump i magen och måsten i bakhuvudet… Inte så nyttigt i längden!

Sen är det ju massa jobbsaker som det rings och mejlas om ändå… Jiiingi och sommarfredagarna, ansvar som ligger på mig att samordna fast jag är ledig, inte så bra det där…

Njuta av sommaren, jodå lite regelrätt semestrande med mamma och bröderna har det blivit: safariparken och tropicarium på Kolmården, chokladfabriken i Ljungsbro och picknick vid Nykvarns sluss. Dessutom lite volleyboll i Lambohov med Andreas kompisar

Men Midsommar blev lugn, lagomt vad jag orkade. Matlagning, prat och baldvd hos Anna L i Hjulsbro. Skönt!

Annars har jag inte träffat nåt folk… Lite illa faktiskt, men har känt mig för stressad av allt och ingenting för att känna behovet… men får se till att ta tag i det nu, skicka iväg några mejl och sms och höra vad folk har för sig!

Lite trött… eller mycket.

Ska nog försöka lägga mig nu.

Savage Garden eller Mark Knopfler?

Inte mycket hårt nu för tiden, är för trött kanske, eller för…
ska jag våga skriva ordet? kär

Gräset är grönare i andra änden av 5½ timme på tåg,
borde kanske se till att njuta av att vara här istället.

Och av att jag faktiskt är ledig, mer tid till Johannes, Anna, Gud, läsa, be, sova…

God natt!
/kramsjuk samuel

If I said ”voff”, what would you reply? :P

En Tom stuga

”I’ve got nothing to say today,I used my words up yesterday.”

Beredningsutskottsmöte i Stockholm fre-lör,lite hektiskt men ett skönt avbrott.
Lite vägledning om framtiden efter nyår också.


Mamma kom idag, och en kärra, och Lasse och Andreas.
Nu är stugan nästan tom.
Mycket packande är slut, städning kvar.


Det känns att det närmar sig slutet.
Jag är trött.
Finns inte mycket av den där glädjen och viljan som driver framåt.
Ansvar och Jiingi känns inte kul, bara tröttande.
Det kanske inte beror så mycket på ansvaret i sig, som på att jag inte har tagit vara på tillfällena att vila ut.


Att se fram emot…
Det kan vara den känslan jag saknar.


Jo, jag ser fram emot.
Men till något på ett sätt mindre,och hur värdefullt det är, det är så svårt att säga.


Jag måste, och vill, få till allt som behövs till Jiingi, helst imorrn.
Vill bara släppa, slippa det sen…


”Life is life, na-na na na na”

“Tomorrow will come, nighttime will go away and a new day will help you to smile again”

“When we all give the power, we all give the best”
Jo, det är kanske där skon klämt. Att jag inte gjort det. Och om jag inte gjort det jag ska på jobbet, så har jag fått göra det senare…

”Everyone has gone bananas” – de sista orden på samma låttext som inledde.

Djupt lila bananer, jo, det är ju ganska galet.


Men om jag tar mig i kragen, ber och diskar så känner jag mig nog bättre.

Gud är ju god och jag är frisk.
Och klagan gör mig ju knappast gladare!

Livet är ju egentligen ganska bra om man tittar lite närmare på det!


Lovsång.
En kram skulle också sitta fint.

Halleluja och slut på flummet.
God kväll!