söndag 25 mars 2007

Jag har sett det vackra, och jag har sett det onda

Jag har sett det vackra,
och jag har sett det onda.

Det vackra ser jag varje dag.
Genom fönstret lyser vårsolen in och ljuset bryts i fönstret, färger. Och ute smälter snön. Livet föds, i skönhet.

Det onda ser jag på tv.
Folkmord i Rwanda.
Gruppvåldtäkter i franska förorter.
Jag ser det på tv. "Då vet du egentligen inte" kan ni säga. Och ni kanske har rätt. Men jag var bara i Afrika i tre veckor, jag hann inte se allt, (kan aldrig hinna se allt) och minnena från Auschwitz-Birkenau bleknar. (Men namnet ligger beskt, svart, motbjudande i munnen, med ett mörker som inte bjuder någon glömska eller något skydd. Namnet är onaturligt, omänskligt, äckligt...)

Och ändå var där gräs. Det var som om björkarna inte visste om det onda och bar löv i lycklig ovetskap.

Civilisation. Vi och dom. Därborta... Dom gör så...
Är vi då inte medskyldiga om vi utestänger?
Så rädda för att smittas stänger vi ute sjukdomarna,
med medecinen på insidan.
Tror vi att det försvinner om vi alla glömmer? Vi kan slå på tv6 istället, och vinna 10 000 kronor så vi aldrig mer behöver se eländet. FÖRSVINNER DET DÅ?

Va? Svara!

Nej, det gör det inte! Och det beror inte bara på att det inte går att stänga ute, att det då bara jäser, muterar, hatar utanför murarna. Det beror också på att det redan finns här inne. Mitt i våren, skönheten, i rikedomens land finns också ondskan.
Men det är tyst. Man fruktar dånet när fasaden faller och lider i tysthet, eller tittar bort, letar distraktion att skylla på för att man inte ser, inte hjälper.

Behoven är tydliga, men om jag tittar åt ett annat håll ett tag till så ser jag att min Mercedes inte har med saken att göra, att jag inte har med saken att göra, innanför murarna.

Därför tittar jag,
på döden
på det sjuka
på det förstörda
på det sårade
och försöker förstå

Ett varför,
eller ännu hellre ett hur eller vad jag kan göra. Något, för att undvika min egen lathet, slöhet, synd.

Jag har sett skönheten
och jag har sett det onda

och jag kan inte sitta still och se på!
en nöd för de lidande,
en vilja att hjälpa.

men hur,
men hur?

jag försöker i alla fall...

3 kommentarer:

//k. sa...

Sam.. the old you. Now I remember... ;)

I know. I kinda have the same problem, but I don't. I DON"T want to see all of those terrible things. I just choose not to. It is nearly unbearable and for sure overwhelming to be seeing it. (siq!)

My recipy is to spread as much good (ekhem, ekhem) as possble here, around me. To the common folks. To the tired businessman, to the unsatisfied mother to the forgotten elderly.. that is the reason why I want to be a doctor. To help them and at the same time bring them up, to proove them their worth by a single smile, try to trensffer a little bit of "good" to them... sounds stupid? Is it nearly unacnowledgable? Maybe.. but that's my idea of helping..

xox

//k. sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
//k. sa...

P.S. can I put your blog on my links?