kris

Ibland tror jag att min hjärna har två lägen:
"helt lugnt" och "kris"

Vid "helt lugnt", alltså när man har god tid på sig att göra något, så är jag sjukt ineffektiv och får ingenting gjort. Sedan blir jag besviken på mig själv för att jag inte får något gjort.

När det är "kris" är det något som gör att jag inte kan göra saker så bra som jag skulle kunna, utan jag måste göra dem så bra som möjligt utifrån förutsättningarna. Då funkar jag som bäst! Jag är nog världsbäst på udda grenar som "högskoleprov utan förberedelse med alldeles för lite sömn"... När det är kris så måste sakerna göras, och med tanke på omständigheterna så blir jag nöjd oavsett hur jag får dem gjorda.

Ibland har det gått så långt så att jag hoppats att jag ska skada mig eller att något utanför min kontroll ska gå fruktansvärt fel. För om det jag just då gör ses som ett kris-läge, så är det jag gör bra nog! I så fall skulle jag vara duktig!


TILL SAKEN:

Nu har jag kommit i rejäl kris. Jag märker eftersom att jag halvt medvetet börjar räkna det närmaste dygnets vakna timmar och vad jag hinner... En kursare sa idag att "man jobbar bäst med kniven mot strupen". Nu känner jag 3 knivar, varav en har två blad...

- Jag har omprov på Makroteorin från Nek B på lördag kl 9-12.
- På Fek-kursen jag läser nu består en stor del av examinationen av att i grupp göra en utredning om ett företag. I måndags hoppade vårt företag av. Nu ska vi i princip planera en ny utredning, med nya företagskontakter, tills på fredag.
- I styrelsen jag sitter i har vi fått jobba en hel del på sista tiden. (Kan inte skriva mer än så.) Idag har jag dessutom fått veta att vi (jag som ansvarig + anställda) har lyckats missa 90 000 i kostnader och 70 000 i intäkter för förra året. (Det har "fallit mellan budgetarna".) Jag har alltså lyckats tappa bort 20 000 kronor. Tjugo tusen kronor.

Ibland kan jag bli gråtfärdig och vilja slå sönder saker av mycket mindre anledningar. Konstigt nog så känner jag mig nu helt kall. Jag reagerar inte känslomässigt. Det är bra, jag ska se till att sova ordentligt inatt så kanske jag kan fortsätta så här... (Hoppas jag kan somna i det här tillståndet, kanske måste släppa in känslorna en stund för att kunna det....)

Efter tentan på lördag så ska jag sätta mig på ett tåg till Mora.
Om jag hade vetat för två veckor sedan att allt det här skulle hända så skulle jag inte ha åkt till Mora. Nu tror jag att jag måste göra det för att orka fortsätta så här en vecka till efter att jag kommer tillbaka till Uppsala på tisdag kväll nästa vecka.

Be gärna för mig!
Jag har väldigt ofta glömt att be på sista tiden, även innan "krisen".

kram
(även om det känns främmande att kramas i det robotliknande tillstånd jag är i nu)