Ni är viktigast

Jag hade fått för mig nu på sista tiden, att engagemangen, sammanhangen var det viktigaste. Utan Diakonia, Fair Trade Center, Oikos… utan allt det organiserade så skulle jag inte hålla kontakt, inte träffa någon, inte ha ett socialt liv. Att det är organisationen som gör att jag har vänner.
(Och prioriteringarna blir därefter… Möten, mejl, göra det jag ska ha gjort…)

Men det är inte mötena eller mejlen som känns,
som det gör lite ont att skiljas från, för att jag så gärna vill vara mer tillsammans med dem.
Två gånger så påtagligt de senaste dagarna: ”vill så gärna vara mer med henne/honom” skriker en liten del i bröstet.
Att vara där, att vara med, så att det känns.
Jag dör en smula utan det.
Glömmer ändå att stanna och känna: ”du är här, med mig, nu”.

Tack för det jag får, tack för att ni finns