Glädje på NIVA

Frank har vaknat!

Min granne i korridoren som legat nedsövd på neurointensiven,
han kom tillbaka!
Vi samlades några stycken, ett gäng burundier och jag, i anhörigrummet utanför avdelningen, så skönt att se Audille, Franks flickvän, le igen! Vi satt där och väntade, skrattade och skämtade. Klar kontrast mot stämningen där annars, stämningen bland de andra som var där...

En familj satt i en soffa; två tittade på film på bärbar i knät, två läste. De var inte glada, de såg ut att för länge sen gått förbi att vara ledsna, i alla fall utåt. De såg vana ut.
Och det var kanske det förskräckligaste.. Vara van vid att livet flyttat in i väntrum..

Men vi var glada, lättade!
Frank ville inte att jag skulle komma in, bara Audille och Aimé. Men jag var lika glad för det, han visar vilja, är inte det ett friskhetstecken?

Fett Halleluja på det här alltså!
(och det lustiga är ju att Frank vaknade på torsdagskvällen. Det var också på torsdagskvällen som en man, som jag avfärdade som en övermodig och småknasig om än trevlig gubbe, sa att Gud hade sagt honom att Han hört min bön.)

Sedan har helgen flutit på: mycket trevlig (och kanske sista? :-S ) kväll hos Calle och Johanna i Gottsunda. Organisationsplansskrivande lör-sön-mån och dagen idag slutade med vinst i Stanley Cup 1993 (denna gång med Pittsburgh) och äppelkaka med Kristina.

Saliou har varit på sjukhuset idag, sa det var svårt se Frank lida..
Ja, det är en lång väg kvar...
men han lever.

Det finns många skäl att tacka för hur man har det,
och många skäl att ta i och jobba där jag står.

PS. Detektivbyrån kommer till Uppsala på tisdag. Någon som vill gå på konsert?

UR, plugg och gula löv

Det är lustigt vilka tv-program man blir fäst vid,
jag blir alltid förvånad...
Kanske beror det på någon pavlovsk betingning,
med slöa stunder framför tvn efter frukost med en god kopp kaffe,
men nu har jag i alla fall fastnat för en UR-serie i tyska!
Den handlar om en turkisk man och en tysk kvinna som flyttar ihop, och deras barn. Fokus ligger på ett litet triangeldrama mellan den tyska tonårsdottern, hennes turkiske machostyvbror och hennes mer pacifistiskt lagde pojkvän, som dessutom går i terapi hos mamman som är psykolog.
Det låter ju inte helt hundra, men jag är konstigt nog helsåld!

För övrigt så har Snacka om Nyheter, Parlamentets lite mer seriösa föregångare, dragit igång igen. Lite lågbudgetkänsla, dessutom på kanal 9, men dom har haft både Lars Leijonborg och Göran Hägglund där! En riktig politiker slår en dussinkomiker alla gånger! (Även om man ofta skrattar mer åt dem än med dem.)

Nog av tv-bloggande...

Frank, min granne i korridoren, ligger fortfarande på sjukhuset, nedsövd på neurointensiven. Be och hoppas... Be om helande och om ledning för läkarna!
De kommer antagligen att försöka väcka honom igen nån gång nu i början av veckan.

Det har varit det som varit främst i huvudet den senaste veckan, förstås..

Annars mycket Diakonia, taggande kurshelg i Göteborg och i övermorrn så får vi veta vilka som får åka med till Burkina Faso i februari.

Tre allt barare lönnar utanför fönstret, gula löv och mjukt gult ljus, mer myskänsla än höstdepp för min del. Har till slut hittat lite självdisciplin också, plugga i skolan på kvällen kanske är receptet för att få nåt gjort.

Det om det, nu ska jag skriva klart ett brev som ska med Mukimbunguresenärerna till Kongo på onsdag.
kram/sam