"Kärlek: närvarhur?" eller "3e punkten"

Puh!
kommer in genom dörren. Hemma!

Tänker lite snabbt: vad göra nu?
numero uno: ringa pappa
numero dos: äta och sova
numero tres: hitta en trevlig flicka och leva lyckliga tillsammans i resten av…

HALLÅ!!! knäppgök.

men så har det varit,
det har varit i huvudet så ofta sista tiden:
hitta en tjej.
hitta den tjejen.
hitta hon.
och sen göra något av det hela.

Men (i alla fall i mina egna ögon) är jag värdelös på moment 1: hittandet.
och av det bristfälliga empiriska underlag som finns så kan man dra samma slutsats om moment 2: att göra något av det hela och få det till att bli något bra.

Det har till och med gått så långt så att jag för några dagar sedan stannade upp i zappandet och tittade nån kvart på en ”dejtingskolaförvärdelösamän”-dokusåpa på typ MTV, och inte för att skratta åt vare sig de värdelösa männen eller den idiot som producerar skiten, utan för att jag hoppades att de skulle säga något vettigt.

Okej,
(i ett försök till analys)
som jag fattat det så kan man antingen se det som ett spel, där det gäller att vara duktig på hittande och göranågotavande, skills som man tränar upp (vilket iof innebär tough luck för oss som inte tränade så mycket i de grenarna på högstadiet och gymnasiet)

eller så kan man se det som att kärleken flödar här och var och har man tur och är på rätt plats vid rätt tillfälle så träffar man den rätta, de rätta känslorna kommer direkt. Och i väntan på det så driver känslorna runt en till andra som också är rätt bra. Go with the flow och älska på så löser det sig.

Ja,
och både sidorna är fel, (eller båda sidorna är rätt)
och så ska man hitta nån sketans medelväg…

vad är det för en väg då?
- älska på avstånd, check, fel (högstadiet, läs: bli kär i någon, gå sen fram och säg hur det är)
- vara vän, check, fel (gymnasiet, läs: bli vän med alla tjejerna, bli sen kär i någon av dem, gå sen fram och säg hur det är)

och sen kan man i det första fallet roa sig med att pussla ihop ett självförtroende, i det andra fallet en vänskap.
och ”säga hur det är”-momentet kan ju också med fördel varieras för att man ska verka hemlighetsfullt intressant och inte bedjande desperat.

Nej,
nu är det mest destruktivt bakåttittande här…
Jag behöver hjälp,
eller i varje fall göra något för att hitta någon, så att jag i varje fall inte sitter som nu och är frustrerad över att jag inte ens gör något, (eller inte gör något seriösare i alla fall..)

det är ju ingen idé att jag sitter och kikar på tolvtaggare och tjejer med pojkvän,
dels är det dödfött och
dels visar det faktum att jag tycker lika mycket om flera stycken att jag egentligen inte tycker om någon av dem särskilt mycket (i alla fall inte på pojke-flicka-sättet.)

jag tror jag har fattat en sak: att jag inte kommer att bli lycklig förrns jag kan sätta henne i centrum, att vara med henne blir viktigast, inte att bli ihop med någon.

(eller kunna glömma hela behovet, med kärlek, sex och allt. troligt…)

tre små punkter satte igång en hel del, nu är det för sent att ringa pappa.
Äta, sova och ta resten imorgon.

Kram (och ni som är ihop ska bara veta hur lyckliga ni är! hum! :-P)