Jag har sett det vackra,
och jag har sett det onda.
Det vackra ser jag varje dag.
Genom fönstret lyser vårsolen in och ljuset bryts i fönstret, färger. Och ute smälter snön. Livet föds, i skönhet.
Det onda ser jag på tv.
Folkmord i Rwanda.
Gruppvåldtäkter i franska förorter.
Jag ser det på tv. "Då vet du egentligen inte" kan ni säga. Och ni kanske har rätt. Men jag var bara i Afrika i tre veckor, jag hann inte se allt, (kan aldrig hinna se allt) och minnena från Auschwitz-Birkenau bleknar. (Men namnet ligger beskt, svart, motbjudande i munnen, med ett mörker som inte bjuder någon glömska eller något skydd. Namnet är onaturligt, omänskligt, äckligt...)
Och ändå var där gräs. Det var som om björkarna inte visste om det onda och bar löv i lycklig ovetskap.
Civilisation. Vi och dom. Därborta... Dom gör så...
Är vi då inte medskyldiga om vi utestänger?
Så rädda för att smittas stänger vi ute sjukdomarna,
med medecinen på insidan.
Tror vi att det försvinner om vi alla glömmer? Vi kan slå på tv6 istället, och vinna 10 000 kronor så vi aldrig mer behöver se eländet. FÖRSVINNER DET DÅ?
Va? Svara!
Nej, det gör det inte! Och det beror inte bara på att det inte går att stänga ute, att det då bara jäser, muterar, hatar utanför murarna. Det beror också på att det redan finns här inne. Mitt i våren, skönheten, i rikedomens land finns också ondskan.
Men det är tyst. Man fruktar dånet när fasaden faller och lider i tysthet, eller tittar bort, letar distraktion att skylla på för att man inte ser, inte hjälper.
Behoven är tydliga, men om jag tittar åt ett annat håll ett tag till så ser jag att min Mercedes inte har med saken att göra, att jag inte har med saken att göra, innanför murarna.
Därför tittar jag,
på döden
på det sjuka
på det förstörda
på det sårade
och försöker förstå
Ett varför,
eller ännu hellre ett hur eller vad jag kan göra. Något, för att undvika min egen lathet, slöhet, synd.
Jag har sett skönheten
och jag har sett det onda
och jag kan inte sitta still och se på!
en nöd för de lidande,
en vilja att hjälpa.
men hur,
men hur?
jag försöker i alla fall...
söndag 25 mars 2007
söndag 18 mars 2007
VB: Kongo
Hej Inga-Maj!
Skickar en kopia på den korta redovisning jag skickat
till Linda Wallberg på SMU för Internationella
utskottet. Jag träffade henne på THS i helgen och jag
fick lite backning för att de inte fått något sedan
dess (sedan kommer jag skicka SMR-rapprten dit också).
Hon nämnde också att de gärna såg att jag skickar in
en ansökan om att bli SMU-volontär i Luozi.
Smickrande, men det känns läskigt, ska nog skicka in
ansökan i alla fall...
Allt gott!
/samuel
Bakgrund
Resan till Kongo-Kinshasa 8-26/1-07 var en del av ett utbyte (med utbytesbidrag från SMR) vilket också innefattar ett besök av två kongoleser, Nicole Benontedi och Alexis Lusisamo, i maj (då de bland annat ska besöka Riksmötet i Örebro). Utbytet är i sin tur ett led i vänförsamlingsrelationen mellan Mukimbungu och Rimforsa.
Kinshasa
Med på resan var förutom jag, Samuel Öhlin, också Inga-Maj H Gustafsson, Larz Netz och Anne-Louise Gustavsson från Rimforsa mf.
Vid ankomsten till N’Djili blev vi mötta av en man vid namn Matthieu som hjälpte oss med att få ut väskor och komma igenom kontroller. Skönt att få någon att lita på i oredan! (Även om Larz och I-M intygade att det var mycket bättre än när de kom dit förra gången, 2003.)
De närmaste dagarna åkte vi på studiebesök på olika håll i Kinshasa med gästhemmet Nzo Binati som bas. Några dygn för att landa… Vi besökte det protestantiska universitetet, UPC, och dess nya bibliotek byggt med pengar från SIDA, den stora katedralen ”centenaire” och kyrkbygget i CEC Matete. I Matete träffade vi kyrkbyggets arkitekt som också ritat kyrkan i Mukimbungu som Rimforsa stödjer bygget av. I Matete blev vi också inbjudna till tata Norbert Lomba, som satt med i den kommitté, CORESEM, som i mitten på 1900-talet jobbade för att åter få en missionsförsamling i Mukimbungu. Vi såg hans arbete med att försöka starta upp små rörelser som sedan hans familjemedlemmar kunde livnära sig av, också en bild av familjens betydelse i det kongolesiska samhället.
I Kinshasa träffade vi också den ”officiella” SMK-delegationen, middag med dem, president CEC Fidèle Muanda Mikiama och Kimy Konde. Väldigt roligt att Muanda då inför de andra lyfte fram Mukimbungu-Rimforsa som en lyckad vänförsamlingrelation.
Annat i Kinshasa: information från Åsa Konde om Diakonias arbete, besök på Diakonias partnerorganisation UNAF för presentation av mikrokreditprojekt och besök i församling CEC Delvaux.
I Delvaux så fick vi för första gången känna vilken betydelse det hade för kongoleserna att det kom svenskar. Ett otroligt mottagande, allé av sjungande kvinnor, palmblad…
Matadi
På vägen från Kinshasa till 125-årsjubiléet i Matadi stannade vi i Kimpese för lunch och guidad tur på evangeliska sjukhuset IME. Vi träffade där också pastor Alphonse Madiadia Makanda från Mukimbungu som vi senare skulle bo hos.
Kul att i Matadi få bo ihop med Johan Thörnow, SMU-volontär i Brazza som jag träffat förut på kurser på Lidingö. Jubiléet, ja vad ska man säga? Sanslöst långa sittningar med tal vars mening gick oss ganska mycket förbi. Men mycket härlig musik och dans, den kongolesiska glädjen! Också häftigt att få sitta på samma hedersläktare som de fyra missionsföreståndarna och alla andra ”stora”.
Intressant att träffa folk: Magnus Carlquist från SIDA (vi grabbar satt andäktigt och lyssnade på hans historier) scoutledare från CEC Ozone, gästarbetare från Nigeria, framgångsrik mobiltelefonförsäljare som drömmer om att resa till Sverige, ungar på gatan som trodde jag var fransman… (en självförtroendeboost för franskan som inte kom igång riktigt förrän sista veckan.)
Till sist en liten turisttur: besök vid kraftverken vid Inga. Mäktigt! Också en lektion i hur det fungerar i Kongo, man kommer ingenstans utan kontakter och mutor, å andra sidan så kan folk om man har båda två vara väldigt hjälpsamma, även om vissa papper fattas…
Mukimbungu
Skumpig resa i pansarvagn till jeep på sanslösa vägar ut till Mukimbungu. Under tiden fick jag lära mig några ord och fraser på kikongo av pastorsfrun i Mukimbungu.
Jag förstod att det är svårt med transporterna när naturen ser ut som den gör, och vilka otroliga infrastruktursatsningar som behövs… Ännu ett otroligt mottagande när vi kom fram till Mukimbungu. Under den vecka vi bodde där förstod vi vilken skillnad en kontakt med omvärlden gjorde för människorna där, vi var ”deras mindele” som de var stolta över att ha kontakt med.
I Mukimbungu bodde vi med pastorsfamiljen. Svårt att anpassa sig till standarden de första dagarna, allt kändes fruktansvärt krångligt och äckligt. Men man vande sig oväntat snabbt! Så mycket mer intressant att kunna stanna på en plats och lära känna personerna där mer. Spännande att höra lärarna, de som har utbildning, och deras syn på Kongos problem. Också skrämmande, till exempel hur många som ser emigration som den enda stora drömmen. Optimism trots ständig besvikelse, det blir inte bättre, man får ingen lön, korruption och sjukdom som tar allt man sparat… Som bortskämd europé så förstår jag inte hur man orkar kämpa vidare.
I Mukimbungu inspekterade vi kyrkbygget och besökte primär- och sekundärskola. Vi fick vara med om dop (57 dopkandidater!) och gudstjänster. Vi besökte byar och den gamla missionsstationen och en katolsk kommunitet med sjukhus. Också mycket möten, förhandlingar med styrelsen om nytt vänförsamlingsavtal, inför de två kongolesernas resa till Sverige, med arkitekt, rektorer…
Jag inriktade mig också på att försöka få en bild av ungdomsarbetet och hur man arbetar med barn på olika sätt (frågeställningar från utbytesansökan till SMR).
Luozi och hem
Efter tiden i Mukimbungu åkte vi vidare norrut, över floden till Luozi. Missionärsbostäderna där var helt underbara efter veckan ute i broussen! I Luozi besökte vi CEC Mawandas kyrkbygge och skola. En bitter erfarenhet att resurserna fördelas väldigt olika, skolorna här, som ingick i samma kyrkans utvecklingsprojekt som Mukimbungus, är betydligt bättre än de ute på landet (där det var hål i väggar, inget golv…). Det som utlovas och står på pappret att det gjorts är inte detsamma som verkligheten… Detta och andra tecken på korruption också inom kyrkan gör oss nedslagna, det är så mycket som hindrar arbetet för att det ska bli bättre!
Också guidad tur på CEC’s huvudkontor och området runtomkring, besök på de olika departementen och samtal om olika projekt, särskilt skolprojekt, kvinnogrupper och AIDS-information. Vi träffade också president Muanda igen och diskuterade samfundets roll i vänförsamlingsrelationer.
Från Luozi fick vi flyga med MAF till Kinshasa. Häftigt! Sista dygnet i Kongo blev det lite shopping (även om bilfärd in och ut ur inhägnade butiksgårdar är lite annorlunda än tittande i skyltfönster.)
Intryck
Det var så mycket som var annorlunda som jag inte innan hade tänkt kunde vara annorlunda, tankesätt, hur mycket samhällets funktion påverkar människor… Jag som läst en del ekonomi försökte analysera mycket. Och det känns som om det är med ekonomin som med samhället i stort, så mycket i spillror, rivaliserande intressen och missbruk, men flera glimtar av goda exempel. Inga enkla lösningar, problemen sitter ihop, komplicerade samband… Men också en glädje, en lycka över det man har och en tacksamhet och förtröstan på Gud. På det planet finns det mycket vi svenskar har att lära av Kongo!
Skickar en kopia på den korta redovisning jag skickat
till Linda Wallberg på SMU för Internationella
utskottet. Jag träffade henne på THS i helgen och jag
fick lite backning för att de inte fått något sedan
dess (sedan kommer jag skicka SMR-rapprten dit också).
Hon nämnde också att de gärna såg att jag skickar in
en ansökan om att bli SMU-volontär i Luozi.
Smickrande, men det känns läskigt, ska nog skicka in
ansökan i alla fall...
Allt gott!
/samuel
Bakgrund
Resan till Kongo-Kinshasa 8-26/1-07 var en del av ett utbyte (med utbytesbidrag från SMR) vilket också innefattar ett besök av två kongoleser, Nicole Benontedi och Alexis Lusisamo, i maj (då de bland annat ska besöka Riksmötet i Örebro). Utbytet är i sin tur ett led i vänförsamlingsrelationen mellan Mukimbungu och Rimforsa.
Kinshasa
Med på resan var förutom jag, Samuel Öhlin, också Inga-Maj H Gustafsson, Larz Netz och Anne-Louise Gustavsson från Rimforsa mf.
Vid ankomsten till N’Djili blev vi mötta av en man vid namn Matthieu som hjälpte oss med att få ut väskor och komma igenom kontroller. Skönt att få någon att lita på i oredan! (Även om Larz och I-M intygade att det var mycket bättre än när de kom dit förra gången, 2003.)
De närmaste dagarna åkte vi på studiebesök på olika håll i Kinshasa med gästhemmet Nzo Binati som bas. Några dygn för att landa… Vi besökte det protestantiska universitetet, UPC, och dess nya bibliotek byggt med pengar från SIDA, den stora katedralen ”centenaire” och kyrkbygget i CEC Matete. I Matete träffade vi kyrkbyggets arkitekt som också ritat kyrkan i Mukimbungu som Rimforsa stödjer bygget av. I Matete blev vi också inbjudna till tata Norbert Lomba, som satt med i den kommitté, CORESEM, som i mitten på 1900-talet jobbade för att åter få en missionsförsamling i Mukimbungu. Vi såg hans arbete med att försöka starta upp små rörelser som sedan hans familjemedlemmar kunde livnära sig av, också en bild av familjens betydelse i det kongolesiska samhället.
I Kinshasa träffade vi också den ”officiella” SMK-delegationen, middag med dem, president CEC Fidèle Muanda Mikiama och Kimy Konde. Väldigt roligt att Muanda då inför de andra lyfte fram Mukimbungu-Rimforsa som en lyckad vänförsamlingrelation.
Annat i Kinshasa: information från Åsa Konde om Diakonias arbete, besök på Diakonias partnerorganisation UNAF för presentation av mikrokreditprojekt och besök i församling CEC Delvaux.
I Delvaux så fick vi för första gången känna vilken betydelse det hade för kongoleserna att det kom svenskar. Ett otroligt mottagande, allé av sjungande kvinnor, palmblad…
Matadi
På vägen från Kinshasa till 125-årsjubiléet i Matadi stannade vi i Kimpese för lunch och guidad tur på evangeliska sjukhuset IME. Vi träffade där också pastor Alphonse Madiadia Makanda från Mukimbungu som vi senare skulle bo hos.
Kul att i Matadi få bo ihop med Johan Thörnow, SMU-volontär i Brazza som jag träffat förut på kurser på Lidingö. Jubiléet, ja vad ska man säga? Sanslöst långa sittningar med tal vars mening gick oss ganska mycket förbi. Men mycket härlig musik och dans, den kongolesiska glädjen! Också häftigt att få sitta på samma hedersläktare som de fyra missionsföreståndarna och alla andra ”stora”.
Intressant att träffa folk: Magnus Carlquist från SIDA (vi grabbar satt andäktigt och lyssnade på hans historier) scoutledare från CEC Ozone, gästarbetare från Nigeria, framgångsrik mobiltelefonförsäljare som drömmer om att resa till Sverige, ungar på gatan som trodde jag var fransman… (en självförtroendeboost för franskan som inte kom igång riktigt förrän sista veckan.)
Till sist en liten turisttur: besök vid kraftverken vid Inga. Mäktigt! Också en lektion i hur det fungerar i Kongo, man kommer ingenstans utan kontakter och mutor, å andra sidan så kan folk om man har båda två vara väldigt hjälpsamma, även om vissa papper fattas…
Mukimbungu
Skumpig resa i pansarvagn till jeep på sanslösa vägar ut till Mukimbungu. Under tiden fick jag lära mig några ord och fraser på kikongo av pastorsfrun i Mukimbungu.
Jag förstod att det är svårt med transporterna när naturen ser ut som den gör, och vilka otroliga infrastruktursatsningar som behövs… Ännu ett otroligt mottagande när vi kom fram till Mukimbungu. Under den vecka vi bodde där förstod vi vilken skillnad en kontakt med omvärlden gjorde för människorna där, vi var ”deras mindele” som de var stolta över att ha kontakt med.
I Mukimbungu bodde vi med pastorsfamiljen. Svårt att anpassa sig till standarden de första dagarna, allt kändes fruktansvärt krångligt och äckligt. Men man vande sig oväntat snabbt! Så mycket mer intressant att kunna stanna på en plats och lära känna personerna där mer. Spännande att höra lärarna, de som har utbildning, och deras syn på Kongos problem. Också skrämmande, till exempel hur många som ser emigration som den enda stora drömmen. Optimism trots ständig besvikelse, det blir inte bättre, man får ingen lön, korruption och sjukdom som tar allt man sparat… Som bortskämd europé så förstår jag inte hur man orkar kämpa vidare.
I Mukimbungu inspekterade vi kyrkbygget och besökte primär- och sekundärskola. Vi fick vara med om dop (57 dopkandidater!) och gudstjänster. Vi besökte byar och den gamla missionsstationen och en katolsk kommunitet med sjukhus. Också mycket möten, förhandlingar med styrelsen om nytt vänförsamlingsavtal, inför de två kongolesernas resa till Sverige, med arkitekt, rektorer…
Jag inriktade mig också på att försöka få en bild av ungdomsarbetet och hur man arbetar med barn på olika sätt (frågeställningar från utbytesansökan till SMR).
Luozi och hem
Efter tiden i Mukimbungu åkte vi vidare norrut, över floden till Luozi. Missionärsbostäderna där var helt underbara efter veckan ute i broussen! I Luozi besökte vi CEC Mawandas kyrkbygge och skola. En bitter erfarenhet att resurserna fördelas väldigt olika, skolorna här, som ingick i samma kyrkans utvecklingsprojekt som Mukimbungus, är betydligt bättre än de ute på landet (där det var hål i väggar, inget golv…). Det som utlovas och står på pappret att det gjorts är inte detsamma som verkligheten… Detta och andra tecken på korruption också inom kyrkan gör oss nedslagna, det är så mycket som hindrar arbetet för att det ska bli bättre!
Också guidad tur på CEC’s huvudkontor och området runtomkring, besök på de olika departementen och samtal om olika projekt, särskilt skolprojekt, kvinnogrupper och AIDS-information. Vi träffade också president Muanda igen och diskuterade samfundets roll i vänförsamlingsrelationer.
Från Luozi fick vi flyga med MAF till Kinshasa. Häftigt! Sista dygnet i Kongo blev det lite shopping (även om bilfärd in och ut ur inhägnade butiksgårdar är lite annorlunda än tittande i skyltfönster.)
Intryck
Det var så mycket som var annorlunda som jag inte innan hade tänkt kunde vara annorlunda, tankesätt, hur mycket samhällets funktion påverkar människor… Jag som läst en del ekonomi försökte analysera mycket. Och det känns som om det är med ekonomin som med samhället i stort, så mycket i spillror, rivaliserande intressen och missbruk, men flera glimtar av goda exempel. Inga enkla lösningar, problemen sitter ihop, komplicerade samband… Men också en glädje, en lycka över det man har och en tacksamhet och förtröstan på Gud. På det planet finns det mycket vi svenskar har att lära av Kongo!
tisdag 13 mars 2007
Våren och framtiden och det som varit
I förrgår var den första vårdagen.
Kanske inte direkt klimatmässigt, men det var första jag kände den, vårvärmen.Jag gick ut ur en dörr på Betelseminariet i Bromma och blev bara stående, kände solen.Dahnson som gick lite längre fram (gammal teamare som nu är ungdomsledare på 50% i Skellefte) vände sig om och undrade vad jag gjorde.
"jag blev bara slagen av våren" sa jag.
"Då ska du vända andra kinden till"
Jag tyckte det var ett mycket bra svar.
Var alltså i Stockholm i helgen, ettåringskurs i samband med öppet hus på Lidingö (folkhögskolan alltså) och kallelsedagar på Teologiska Högskolan/Betel.
Så undrbart skönt att var med de andra, bo med dem och känna ett "vi". Vi känner varann så bra nu. Älska är ett starkt ord, men jag tror att jag kan säga att jag älskar de stunderna, den tiden, då vi är tillsammans. Magin och kraften, Gud.
Bönegemenskap, är det något som behövs i Mora så är det det.
träffa folk i allmänhet, man blir lite knäpp annars.
många tankar om framtiden, det var ju liksom grejen med det hela.MUL med 5 veckor i Kongo? Volontär med 7 månader i Kongo? (Linda Wallberg, intl. sek. på SMU vill skicka mig dit, smickrande men läskigt!) Börja plugga på "riktigt", och isf var; Uppsala eller nån annan stans? eller kanske kvar i Mora? den sista tanken kom ffg på möte med ledare från Centrumkyrkan, dom berättade om deras arbete och om det som hände männiksor där. Jag kände "det här vill jag vara med i, vara med att bygga vidare på". varför hade jag inte gjort så mycket som jag tänkt att jag ska, att jag skulle kunna... ...tidigare? Men AnnKi har nog rätt, "glöm oktober". Jag är här nu, och nu har jag ork, energi, idéer, engagemang. Det är bara att köra - halleluja! Sala-Sambila, be och arbeta! Gud är med!
Många tänkvärda saker från helgen.
Ett så viktigt samtal med AnnKi och Gun ikväll,
människor som betyder något (stort) för mig.
Det finns flera,,,
och Evelina hade rätt, vi säger det alldeles för sällan, ger varandra för lite positiv feedback i allmänhet. Så då sa jag det till henne, ;~P vet inte hur hon tog det,
jag har varit alldeles för pretentiös (stavning?) förut,inte velat skriva för att jag inte trott att det skulle bli speciellt sammanhängande, långt eller intressant.
Det ska jag skita i, och bara skriva istället!
Ciderhusreglerna gick på 4an igår (förrgår, hon är visst över tolv, hmm, då blir övanvarande datumbestämning av våren också fel, ska juag ändra? ne. ) Den är bra, tror jag, såg bara lite. Kom inte ihåg mycket från när jag såg den på bio förutom att jag nog inte förstod allt. Men minns Fuzzy, Erik Sullivan, son till mammas gamla klasskompis som flyttade till USA. (Han hade ett "hemligt språk" med regissören. Han och Lasse Hallström var de enda på inspelningen som kunde svenska.)
Vet inte om jag borde sluta nu.
Jag mår bra i alla fall.
Känns skönt att skriva det, att ni får läsa det.
Det blir alltför ofta att man skriver motsatsen, befogat eller inte.
Nu mår jag bra, som sagt. Och tackar Gud och mina kollegor för det.
"Livet är förunderligt" sjunger Ung Kör, och jag kan bara hålla med, och le mot vårsolen...
kramar
/samuel
Kanske inte direkt klimatmässigt, men det var första jag kände den, vårvärmen.Jag gick ut ur en dörr på Betelseminariet i Bromma och blev bara stående, kände solen.Dahnson som gick lite längre fram (gammal teamare som nu är ungdomsledare på 50% i Skellefte) vände sig om och undrade vad jag gjorde.
"jag blev bara slagen av våren" sa jag.
"Då ska du vända andra kinden till"
Jag tyckte det var ett mycket bra svar.
Var alltså i Stockholm i helgen, ettåringskurs i samband med öppet hus på Lidingö (folkhögskolan alltså) och kallelsedagar på Teologiska Högskolan/Betel.
Så undrbart skönt att var med de andra, bo med dem och känna ett "vi". Vi känner varann så bra nu. Älska är ett starkt ord, men jag tror att jag kan säga att jag älskar de stunderna, den tiden, då vi är tillsammans. Magin och kraften, Gud.
Bönegemenskap, är det något som behövs i Mora så är det det.
träffa folk i allmänhet, man blir lite knäpp annars.
många tankar om framtiden, det var ju liksom grejen med det hela.MUL med 5 veckor i Kongo? Volontär med 7 månader i Kongo? (Linda Wallberg, intl. sek. på SMU vill skicka mig dit, smickrande men läskigt!) Börja plugga på "riktigt", och isf var; Uppsala eller nån annan stans? eller kanske kvar i Mora? den sista tanken kom ffg på möte med ledare från Centrumkyrkan, dom berättade om deras arbete och om det som hände männiksor där. Jag kände "det här vill jag vara med i, vara med att bygga vidare på". varför hade jag inte gjort så mycket som jag tänkt att jag ska, att jag skulle kunna... ...tidigare? Men AnnKi har nog rätt, "glöm oktober". Jag är här nu, och nu har jag ork, energi, idéer, engagemang. Det är bara att köra - halleluja! Sala-Sambila, be och arbeta! Gud är med!
Många tänkvärda saker från helgen.
Ett så viktigt samtal med AnnKi och Gun ikväll,
människor som betyder något (stort) för mig.
Det finns flera,,,
och Evelina hade rätt, vi säger det alldeles för sällan, ger varandra för lite positiv feedback i allmänhet. Så då sa jag det till henne, ;~P vet inte hur hon tog det,
jag har varit alldeles för pretentiös (stavning?) förut,inte velat skriva för att jag inte trott att det skulle bli speciellt sammanhängande, långt eller intressant.
Det ska jag skita i, och bara skriva istället!
Ciderhusreglerna gick på 4an igår (förrgår, hon är visst över tolv, hmm, då blir övanvarande datumbestämning av våren också fel, ska juag ändra? ne. ) Den är bra, tror jag, såg bara lite. Kom inte ihåg mycket från när jag såg den på bio förutom att jag nog inte förstod allt. Men minns Fuzzy, Erik Sullivan, son till mammas gamla klasskompis som flyttade till USA. (Han hade ett "hemligt språk" med regissören. Han och Lasse Hallström var de enda på inspelningen som kunde svenska.)
Vet inte om jag borde sluta nu.
Jag mår bra i alla fall.
Känns skönt att skriva det, att ni får läsa det.
Det blir alltför ofta att man skriver motsatsen, befogat eller inte.
Nu mår jag bra, som sagt. Och tackar Gud och mina kollegor för det.
"Livet är förunderligt" sjunger Ung Kör, och jag kan bara hålla med, och le mot vårsolen...
kramar
/samuel
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)