glad under ledsen ovanpå

Jag är glad..

Det är nummer ett,
men också, (mindre, men ändå) ledsen, utan att egentligen veta varför..
Kanske för att spänning, oro har släppt på något psykiskt plan.
Oron kom irrationellt, sent... och det som kom nu var kanske den sista dosen tungsinne den förde med sig.
Eller, och det bävar jag mer för, så är det gamla känslor som gör sig påminda, mer eller mindre verkliga. Vet inte vad som är sant, när det som går ur min mun blir sannare genom att jag säger det.

En sak har blivit allt mer klar:
här, när jag inte vet vem som läser,
vet jag inte om vem, eller till vem jag kan skriva...

Glädje bakom, genom...
Andreas svensexa, det är glädje nummer 2. Nu är han i Argentina.
Jag trivs på jobbet, det är en glädje nummer 3.

Ni är viktigast

Jag hade fått för mig nu på sista tiden, att engagemangen, sammanhangen var det viktigaste. Utan Diakonia, Fair Trade Center, Oikos… utan allt det organiserade så skulle jag inte hålla kontakt, inte träffa någon, inte ha ett socialt liv. Att det är organisationen som gör att jag har vänner.
(Och prioriteringarna blir därefter… Möten, mejl, göra det jag ska ha gjort…)

Men det är inte mötena eller mejlen som känns,
som det gör lite ont att skiljas från, för att jag så gärna vill vara mer tillsammans med dem.
Två gånger så påtagligt de senaste dagarna: ”vill så gärna vara mer med henne/honom” skriker en liten del i bröstet.
Att vara där, att vara med, så att det känns.
Jag dör en smula utan det.
Glömmer ändå att stanna och känna: ”du är här, med mig, nu”.

Tack för det jag får, tack för att ni finns

Svensk sjukvård

och visst förväntar du dig klagomål?

Erkänn, en sådan rubrik brukar ju följas av en berättelse om hur förfärligt det är att någon har fått vänta eller fått fel behandling...

Men idag kände jag mig glad över hur bra det fungerar!
Jag låg i en tandläkarstol och kikade upp i lampan och försökte tänka på något annat för att undvika att se arsenalen av skinande stålverktyg som snart skulle användas på min lokalbedövade underkäke.
Och kom att tänka på sjukhusen i Burkina Faso, eller Kongo.
Vad glad man kan vara bara över att tandläkaren kan skicka remiss till käkkirurgen. Att det finns datasystem och digitala röntgenbilder och plasthandskar och rena kompresser. Att kunna få bli opererad och ihopsydd, in och ut på en dryg timme, utan att det en enda gång kändes stressigt, och bara behöva betala 80 kronor.

Vi har det bra här i Sverige!

Vårpromenad

Jag tänkte ett tag gå ända ut till Lunsentorpet,
som någon form av egen mini-retreat.

Men en promenad i Hågadalen i kvällssolen räckte gott.

En fasantupp, kungsängsliljor och söta lamm – tack Gud för föräldrar som lärt mig att uppskatta allt fint i naturen!

Såg just The Breakfast Club

Såg just The Breakfast Club,
sista lovefilm-filmen för det här gratiserbjudandet.

Och ni kanske ska ta det här med en nypa salt; när jag betygsatt filmer (facebook-applikationer, visst finns det alltid för många?) alldeles efter att jag sett dem så brukar en eller en halv stjärna försvinna när jag ser det betyget nästa gång…

I varje fall så blev jag glad, tänkte att den här filmen borde de flesta högstadieelever se. Tittade tillbaka på Morkarlbyhöjdens skola i Mora, önskade några ögonblick att jag var tillbaka där. (Och tänker nu när jag skriver det på Värgårdsskolan i Kisa, och är glad att jag inte är kvar där…) Frågan är om dom skulle kunna, eller vilja, se igenom åttiotalsrekvisitan och hitta sig själva, eller någon annan på skolan, där i filmen?

Ylva var det som tyckte den var bra. En stor poster på hennes vägg.
Hon är i Sydafrika. Jag kom på att jag inte läst hennes blogg på länge, inte heller mejlat. ”Hej, såg Breakfast Club och kom att tänka på dig, hur är läget på barnhemmet?” Låter det ytligt?
Å andra sidan är det sant.

Filmer/böcker som betyder något. Eller, i alla fall känns som att de betyder något eller ger en något när man läser och ser. Mma Ramotswe, läste klart den tredje boken på tåget ner till Linköping till påsk. Det afrikanska lugnet sprider sig, även i en tågkupé. Borde skrivas ut på recept till stressade affärsmänniskor, en liten gul lapp med ett hyllnummer på, och bibliotekets adress på baksidan för de som aldrig varit där.

Några citat till korridorsdörren bidrar han med också, Alexander McCall Smith som skriver böckerna om Mma och Rra och Botswana. Helt otroligt, till och med jobbet dyker det upp någon som vet om citaten på en korridors dörr på Ansgar. Det blir nog några månader till!

Nu ska jag nog sluta,
med en kort liten summering:

Biljetterna till Argentina är bokade! Den 6 juli flyger mamma, Johannes och jag till Salta och Andreas bröllop. Wikipedia kan vara farligt det också (nästan samma klass som facebook eller youtube), jag blir fast av att titta på flygplansmodellerna…
Påsk i Lambohov, träffa mamma, och Andreas, och hans Ann-marie och hennes moster Maria ordentligt för första gången. En kväll hos Maria Av, och en dag i Örebro med släkt från när och fjärran.
Studera.nu fungerade när jag sista-minuten-valde. Det blir Företagsekonomi, efter lite övervägande och lite mindre planering. Det blir nog bra. Jag har en liten mind-map framför mig på bordet: ”Här är jag nu” skrivet i ringen i mitten och ett gäng kurser runtomkring. Det blir nog en ny sådan om ett halvår. Jag får tänka mer till dess.

Hoppas ni har det bra,
kan krypa upp i soffan eller sängen, ta ett djupt andetag och känna er nöjda.

Rooiboste, sen får motivationen bestämma lektyrvalet.

kram

Tempo, tempo! ett livligt liv

Veckan innan tenta har vi ekonomer
chansen att i lugn och ro få plugga
utan att störas av schemalagda aktiviteter.

och det är nog tur det, för jag har nog lyckats få till den mest hektiska veckan sen mellandagarna:
I lördags bröllop, Franck & Odile blev ett, med efterföljande bröllopsfest, som jag dock smet ifrån för att gå på bio.
Söndag: klimatdag i Missionskyrkan där vi var med några stycken från Diakoniagruppen
Tisdag: Klubb på Kalmars, ståupptemat hade den här gången blandats upp med några av Sveriges bästa magiker, och dom var grymma!
Igår: Diakoniaaktion, regeringen skulle presentera sin klimatpolitik, och vi stod utanför med väckarklockor och namninsamling för att visa att det är viktigt och att det behövs göras mer. (Fina bilder på aktivistbloggen)
Idag: jobb 7-13 men det körde ihop sig och jag var tvungen vara kvar till halv4, missade tvättiden hemma men kunde ta en senare. Var tvungen tvätta idag eftersom jag ska...
Imorrn: ...åka till Mora för att vara ledare på nyårslägeråterträff och hålla ett pass om Burkina Faso och klimat.
Tillbaka söndag kväll, måndag förmiddag tenta 5 timmar, på kvällen ska Diakoniagruppen planera inför sommaren och det ska jag nog mer eller mindre hålla i, på onsdag börjar nya kursen och då ska det reviderade PMet vara inne...

"Det är kul att du har ett liv" sa mamma, med det där tonfallet som är lika mycket ironi, omtanke och allvar.
Ja, och ett livligt ett är det också, i alla fall för tillfället!

Lite (eller mycket) för mycket,
och jag vet om det,
men jag tänker inte sluta njuta av det för det!

U2 och framtiden

är tvungen att dra ner "where the streets have no name" lite grann för att kunna samla tankarna... gått irländskt flera timmar här nu, först Cranberries, och nu U2.
De har visst kommit ut med en ny skiva nu, jag får väl upptäcka den nån gång...

Men för en gångs skull har jag hängt med, och sett filmen det talas om medans det fortfarande talas om den: Slumdog Millionaire.
Och den var bra! Mycket färg, mycket liv... "De fattiga blir människor" som en man sa i kön på vägen ut.
Spännande som film också,
nästan läge att rekommendera för mamma!
(men kanske lite mycket våld för det)

Karin satt och såg långt, lååångt bort...
Hon ville tillbaka till Indien. Erik och Elin också.

(Det är lite dåligt med filmer om Kongo, by the way..)

Om en månad är det dags att välja kurs till hösten.
Nationalekonomi med inriktning på världshandeln
eller
Biståndsredovisning,
(eller nåt annat)
vad är det jag ska syssla med?
Mycket såna tankar nu. Nationalekonomi, det stora, de stora orättvisorna och den stora dubbelmoralen. Det är det som är mest engagerande, mest intressant...
Men det är jag inte ensam om att tycka.
Och risken är att man blir fast på ett kontor nånstans med inflationssiffror som enda sällskap.
Biståndsredovisning. Biståndscontroller kan nog passa mig väldigt bra.
Redovisning, är inte det tråkigt?
Jo, det är ju det, att plugga redovisning i alla fall.
Risken att hamna i kontorsfällan är kanske ännu högre i redovisningssvängen, men det är till slut Kongo som ändå drar mig åt det hållet.

ASUdh i Brazzaville, är det meningen, min syssla?
Mer bön, fler frågor att fråga, kanske...

Kongo mot drömmen om det Stora,
eller
kontorsjobb mot arbetslöshet, om det vill sig illa.

Men med Gud vill det sig gott.

Söka Gud, lyssna mening.


Blev mycket stream-of-consciousness det här, och inget Burkina.
Hoppas ni läser ändå.
Kladdkaka med gott sällskap är gott och på fredag ska jag åka till Mora.

God natt
kram