090926

Nu känns det bra, och jag är på gott humör.
Nu kan jag skriva.

Lite så har det känts. Är på väg att skriva men: Nej, det blir för mycket självömkan och förvirring. Speciellt den här veckan, varit sjuk, och stressad utan att få något gjort. Den där värdelösa stressen som inte ger något. Då jag hade fått lika mycket gjort även om jag struntat i allt och kunnat slappna av.

Men nu känns det bra. Känslan kom igår kväll nån gång. Febern hade gett med sig, nästäppan också och jag hängde tvätt, dansade runt lite till Mammuth och tittade på Skavlan.

Och lite nöjd kan jag nog vara. Vi, Victoria H, Maria J och jag, fixade tre kongokvällar för scouter i Valsätrakyrkan. De fick sätta upp myggnät, bära på huvudet, skala jordnötter… Ledarna var nöjda, och scouterna också tror jag. Och jag lagade kongolesisk mat och pratade om mat, vägar, mobiltelefoner, handelsvillkor… Det funkade trots febern. Adrenalin är bättre än Alvedon! (Men jag brände mig rätt ordentligt. Jag är barnslig nog att tycka att en brännblåsa stor som en liten vit böna på fingret är rätt rolig. Men innan blåsan, och nu efter, är det lite småjobbigt. Kan dessutom skryta med ett vackert marmorerat mönster i mörkrött på underarmen!)

Men skolan blev det inte mycket med, så ligger ytterligare en bra bit efter nu. Tror jag får börja se det som ett jobb: gå till skolan och plugga där, även om jag inte har några föreläsningar. Göra mina timmar varken mer eller mindre, SEDAN gå hem och vara ledig PÅ RIKTIGT eller göra Diakonia- och Fair trade center-saker. Eller tänka på framtiden…

Känns för tillfället bra på den fronten. Nu känns det objektivt bästa alternativet, att läsa ”vanlig” redovisningsekonom till kandidatnivå, helt okej. Andra dagar känns det helt förskräckligt och omöjligt tråkigt. (Som den där dagen i somras då jag tackade ja till Nek B istället för Fek B.) Handel är det som engagerar mig, men finns det jobb i det? Nationalekonomer som kan handelsavtal, är det något som behövs eller klarar statsvetarna och politikerna det själva? Det är några frågor som jag ska försöka svara på innan 15:e oktober. Eller så behöver jag mer tid… Någon slags paus, folkhögskola/bibelskola…
Vi får se, helt enkelt!

Hmm, mycket navelskådning det här. Uppdämt socialt behov efter en vecka med näsdroppar och mjukisbyxor… Skönt träffa lite folk tidigare idag: hjälpte Sarah och Jonatan att flytta. Håhåjaja, folk gifter sig, får barn och flyttar härifrån…

Dagens citat:
”Planera därför er studiegång väl.” (Nek institutionens studiehandbok)

Jag har tagit en paus från att sätta upp Dagens citat på korridorsdörren varje dag. Och någon annan har tagit vid! Finfint! (Notera dock att denna person inte riktigt har min ambition att vara både roande, oroande och politiskt aktuell. Å andra sidan kanske det inte var det som folk uppskattade…) Men mysteriet är inte löst, frågan lyder: vem är denna nya anonyma citatredaktör?

”Frrrågan lyder, frrrågan lyder: Hurrr många buulltar finns de i Ölannsbrrron?”
”Vem blirr årrrets jorrrdgubbsodlarrre?”
”RRRabbadabb!”

ÖSK slog faktiskt Ka-almarrr EffEff, hi hi!

kram och hej!

Kulturnätter

Ibland kan man bli så där lättat glad!
När jag vaknade för att gå till kyrkan i morse, (jag var riktigt seg, inte ur sängen förrns halv11...) så hittade jag inte min mobil...
Jag var ute på kulturnatten igår... Hum, när höll jag i den sist? En skräckblandad känsla när jag steg för steg kommer ihåg på hur många olika ställen jag suttit ner sedan jag vet att att jag hade mobilen i handen sist. Varför skulle jag ta de där byxorna med dumma fickor som allt ramlar ut ur? På väg till kyrkan försöker jag ändå plocka fram nåt positivt, det är ju lite skönt att inte vara nåbar, inte behöva kolla "har nån ringt?" hela tiden...

Sen när jag kommer tillbaka så ligger den där. Ja, just det, jag satte den ju på laddning det sista jag gjorde innan jag lade mig. Det är nästan värt att tappa bort saker för den underbara känslan av lättnad!

Kulturnatten i Uppsala. Kom på mig själv med att jämföra med Malmöfestivalen. Här händer det mindre saker, på ett sätt. Och mer saker, på ett annat. Inte så många försäljare eller "stora" artister. Men alla små föreningar, dansgrupper, band och körer är ute på stan och visar upp sig, samma natt. Mycket folk och skön stämning! Jag var med Terese från bönegruppen och två av hennes kompisar. Först: stumfilm! Tyst Chaplin med en livepianist i biosalongen, så roligt! Sedan titta på dansuppvisning: Lindy Hop och HasseÅTage-konsert på Östgöta innan fika på storken och till sist kortfilmskavalkad. Skön och lagom lång kväll för stresströtta jag.

Just det, borde lägga upp bilderna från Malmöfestivalen, på de underbart söta reklamaffischerna...

Annars är livet lite mer stabilt nu än vad det var för en dryg vecka sen. Då var jag bara lost, fel kurs som jag inte förstod nåt av, bönegruppen i upplösning, kaos i korridoren där all gammal försummad städning plötsligt är mitt fel... För mycket Fair Trade Center / Diakonia -saker som jag inte klarade av att prioritera...

Nu är Diakoniagruppen igång. Jag ska träffa en Syv på tisdag och tänka framtid. Nu i eftermiddag ska jag försöka planera veckan: hur många timmar varje dag ska jag lägga på plugg och på FTC. När de timmarna är slut ska jag ta det lugnt. Det blir bättre så, när det blir för mycket blir jag så sjukt ineffektiv, hjärnan bara slår av och promenerar iväg åt alla andra håll, så all fri tid slukas eftersom jag inte kan använda den tiden jag egentligen borde göra saker på... Men nu ska jag tänka, planera, ta det lugnt. Självdisciplin, men med morötter!

Lunch till Bengt Johansson. Skön söndagskänsla.

Vänner är bra. Ger moroten att se fram emot och stödet att se något annat.

(Nu kommer tanken att skriva något ursäktande för allt jag inte skrivit. Men nej, jag ska inte ha den pressen. Då blir det ingenting.)

kramar

Argentina m.m. (del 1)

Tre saker jag är konstig nog för att tycka om:

1 Sopsortering. Ofärgad glas dit, med ett plastlock som ska var där och en metallring som ska slängas dit...

2 Excel. Fylla i rad efter rad med siffror, för att till slut kunna skriva något i första rutan så att, vips!, allt ändrar sig automatiskt...

3
Major Messerschmitts väderskola

Annars känner jag nog främst två saker just nu (eller tre, fast några hemligheter måste man ju få ha!)
- lite ångest över hösten. Jag ska läsa Företagsekonomi B. Vill jag det? Nja.. Känns det som att det kommer att bli roligt? Nej.. Behöver jag den kursen? Nja, en tredjedel av den kanske.. Jag vet inte vad jag vill helt enkelt. Handelspolitik vill jag. eller biståndsredovisning. Hur läsa då???
- glad över att vara nere i Linköping en sväng och träffa gamla vänner! :)

men det är Argentina som är grejen!
Det var dit sommarsemestern gick,
till brorsbröllop och vinter i Salta vid Andernas fot, där Argentina börjar sluta vara Argentina och börjar bli Bolivia och Chile.
Vinter förresten, lite februarikänsla när man vaknade upp till någon minusgrad och sisådär 15 grader inomhus med värmefläkt. Men månaderna gick under dagen och lagom till siestan så var det lagom julivarmt, sådär 25 någonting. (i solen höll jag på att skriva.. Hmm, se Messerschmitt ovan!)

Andreas har gift sig med sin Annmari. Och gift in sig i den härliga släkten Jansson/Peña: sköna argentinare som gillar Jesus, fotboll och stooora köttbitar.

Annmaris pappa Göran är svensk, men har bott i Argentina till och från sen han var 15. Nu arbetar han bland små församlingar i bergsbyarna som mentor åt pastorer och med allmänt samordnande. Lite fick vi följa med upp i bergen (Salta ligger ju bara på 1100-1300 meter över havet... :P) och se llamas och vicuñas, saltöken, kaktusar och vackra, vackra berg. Att bara klippor och sten kan vara så vackert! Och byar med lutande gator som klättrade på sluttningarna... Kanske inte lika skönt väder där uppe, utan värmefläkt... Iruya på 2800 meter, Göran hade varit där med jämna mellanrum i 28 år, sett hela förvandlingen från en by utan el och vatten till att det nu ligger ett turisthotell högst upp.

...det kommer mera! Nu ska jag bort till Maria i Vidingsjö en sväng...

glad under ledsen ovanpå

Jag är glad..

Det är nummer ett,
men också, (mindre, men ändå) ledsen, utan att egentligen veta varför..
Kanske för att spänning, oro har släppt på något psykiskt plan.
Oron kom irrationellt, sent... och det som kom nu var kanske den sista dosen tungsinne den förde med sig.
Eller, och det bävar jag mer för, så är det gamla känslor som gör sig påminda, mer eller mindre verkliga. Vet inte vad som är sant, när det som går ur min mun blir sannare genom att jag säger det.

En sak har blivit allt mer klar:
här, när jag inte vet vem som läser,
vet jag inte om vem, eller till vem jag kan skriva...

Glädje bakom, genom...
Andreas svensexa, det är glädje nummer 2. Nu är han i Argentina.
Jag trivs på jobbet, det är en glädje nummer 3.

Ni är viktigast

Jag hade fått för mig nu på sista tiden, att engagemangen, sammanhangen var det viktigaste. Utan Diakonia, Fair Trade Center, Oikos… utan allt det organiserade så skulle jag inte hålla kontakt, inte träffa någon, inte ha ett socialt liv. Att det är organisationen som gör att jag har vänner.
(Och prioriteringarna blir därefter… Möten, mejl, göra det jag ska ha gjort…)

Men det är inte mötena eller mejlen som känns,
som det gör lite ont att skiljas från, för att jag så gärna vill vara mer tillsammans med dem.
Två gånger så påtagligt de senaste dagarna: ”vill så gärna vara mer med henne/honom” skriker en liten del i bröstet.
Att vara där, att vara med, så att det känns.
Jag dör en smula utan det.
Glömmer ändå att stanna och känna: ”du är här, med mig, nu”.

Tack för det jag får, tack för att ni finns

Svensk sjukvård

och visst förväntar du dig klagomål?

Erkänn, en sådan rubrik brukar ju följas av en berättelse om hur förfärligt det är att någon har fått vänta eller fått fel behandling...

Men idag kände jag mig glad över hur bra det fungerar!
Jag låg i en tandläkarstol och kikade upp i lampan och försökte tänka på något annat för att undvika att se arsenalen av skinande stålverktyg som snart skulle användas på min lokalbedövade underkäke.
Och kom att tänka på sjukhusen i Burkina Faso, eller Kongo.
Vad glad man kan vara bara över att tandläkaren kan skicka remiss till käkkirurgen. Att det finns datasystem och digitala röntgenbilder och plasthandskar och rena kompresser. Att kunna få bli opererad och ihopsydd, in och ut på en dryg timme, utan att det en enda gång kändes stressigt, och bara behöva betala 80 kronor.

Vi har det bra här i Sverige!

Vårpromenad

Jag tänkte ett tag gå ända ut till Lunsentorpet,
som någon form av egen mini-retreat.

Men en promenad i Hågadalen i kvällssolen räckte gott.

En fasantupp, kungsängsliljor och söta lamm – tack Gud för föräldrar som lärt mig att uppskatta allt fint i naturen!