Kulturnätter

Ibland kan man bli så där lättat glad!
När jag vaknade för att gå till kyrkan i morse, (jag var riktigt seg, inte ur sängen förrns halv11...) så hittade jag inte min mobil...
Jag var ute på kulturnatten igår... Hum, när höll jag i den sist? En skräckblandad känsla när jag steg för steg kommer ihåg på hur många olika ställen jag suttit ner sedan jag vet att att jag hade mobilen i handen sist. Varför skulle jag ta de där byxorna med dumma fickor som allt ramlar ut ur? På väg till kyrkan försöker jag ändå plocka fram nåt positivt, det är ju lite skönt att inte vara nåbar, inte behöva kolla "har nån ringt?" hela tiden...

Sen när jag kommer tillbaka så ligger den där. Ja, just det, jag satte den ju på laddning det sista jag gjorde innan jag lade mig. Det är nästan värt att tappa bort saker för den underbara känslan av lättnad!

Kulturnatten i Uppsala. Kom på mig själv med att jämföra med Malmöfestivalen. Här händer det mindre saker, på ett sätt. Och mer saker, på ett annat. Inte så många försäljare eller "stora" artister. Men alla små föreningar, dansgrupper, band och körer är ute på stan och visar upp sig, samma natt. Mycket folk och skön stämning! Jag var med Terese från bönegruppen och två av hennes kompisar. Först: stumfilm! Tyst Chaplin med en livepianist i biosalongen, så roligt! Sedan titta på dansuppvisning: Lindy Hop och HasseÅTage-konsert på Östgöta innan fika på storken och till sist kortfilmskavalkad. Skön och lagom lång kväll för stresströtta jag.

Just det, borde lägga upp bilderna från Malmöfestivalen, på de underbart söta reklamaffischerna...

Annars är livet lite mer stabilt nu än vad det var för en dryg vecka sen. Då var jag bara lost, fel kurs som jag inte förstod nåt av, bönegruppen i upplösning, kaos i korridoren där all gammal försummad städning plötsligt är mitt fel... För mycket Fair Trade Center / Diakonia -saker som jag inte klarade av att prioritera...

Nu är Diakoniagruppen igång. Jag ska träffa en Syv på tisdag och tänka framtid. Nu i eftermiddag ska jag försöka planera veckan: hur många timmar varje dag ska jag lägga på plugg och på FTC. När de timmarna är slut ska jag ta det lugnt. Det blir bättre så, när det blir för mycket blir jag så sjukt ineffektiv, hjärnan bara slår av och promenerar iväg åt alla andra håll, så all fri tid slukas eftersom jag inte kan använda den tiden jag egentligen borde göra saker på... Men nu ska jag tänka, planera, ta det lugnt. Självdisciplin, men med morötter!

Lunch till Bengt Johansson. Skön söndagskänsla.

Vänner är bra. Ger moroten att se fram emot och stödet att se något annat.

(Nu kommer tanken att skriva något ursäktande för allt jag inte skrivit. Men nej, jag ska inte ha den pressen. Då blir det ingenting.)

kramar

Argentina m.m. (del 1)

Tre saker jag är konstig nog för att tycka om:

1 Sopsortering. Ofärgad glas dit, med ett plastlock som ska var där och en metallring som ska slängas dit...

2 Excel. Fylla i rad efter rad med siffror, för att till slut kunna skriva något i första rutan så att, vips!, allt ändrar sig automatiskt...

3
Major Messerschmitts väderskola

Annars känner jag nog främst två saker just nu (eller tre, fast några hemligheter måste man ju få ha!)
- lite ångest över hösten. Jag ska läsa Företagsekonomi B. Vill jag det? Nja.. Känns det som att det kommer att bli roligt? Nej.. Behöver jag den kursen? Nja, en tredjedel av den kanske.. Jag vet inte vad jag vill helt enkelt. Handelspolitik vill jag. eller biståndsredovisning. Hur läsa då???
- glad över att vara nere i Linköping en sväng och träffa gamla vänner! :)

men det är Argentina som är grejen!
Det var dit sommarsemestern gick,
till brorsbröllop och vinter i Salta vid Andernas fot, där Argentina börjar sluta vara Argentina och börjar bli Bolivia och Chile.
Vinter förresten, lite februarikänsla när man vaknade upp till någon minusgrad och sisådär 15 grader inomhus med värmefläkt. Men månaderna gick under dagen och lagom till siestan så var det lagom julivarmt, sådär 25 någonting. (i solen höll jag på att skriva.. Hmm, se Messerschmitt ovan!)

Andreas har gift sig med sin Annmari. Och gift in sig i den härliga släkten Jansson/Peña: sköna argentinare som gillar Jesus, fotboll och stooora köttbitar.

Annmaris pappa Göran är svensk, men har bott i Argentina till och från sen han var 15. Nu arbetar han bland små församlingar i bergsbyarna som mentor åt pastorer och med allmänt samordnande. Lite fick vi följa med upp i bergen (Salta ligger ju bara på 1100-1300 meter över havet... :P) och se llamas och vicuñas, saltöken, kaktusar och vackra, vackra berg. Att bara klippor och sten kan vara så vackert! Och byar med lutande gator som klättrade på sluttningarna... Kanske inte lika skönt väder där uppe, utan värmefläkt... Iruya på 2800 meter, Göran hade varit där med jämna mellanrum i 28 år, sett hela förvandlingen från en by utan el och vatten till att det nu ligger ett turisthotell högst upp.

...det kommer mera! Nu ska jag bort till Maria i Vidingsjö en sväng...

glad under ledsen ovanpå

Jag är glad..

Det är nummer ett,
men också, (mindre, men ändå) ledsen, utan att egentligen veta varför..
Kanske för att spänning, oro har släppt på något psykiskt plan.
Oron kom irrationellt, sent... och det som kom nu var kanske den sista dosen tungsinne den förde med sig.
Eller, och det bävar jag mer för, så är det gamla känslor som gör sig påminda, mer eller mindre verkliga. Vet inte vad som är sant, när det som går ur min mun blir sannare genom att jag säger det.

En sak har blivit allt mer klar:
här, när jag inte vet vem som läser,
vet jag inte om vem, eller till vem jag kan skriva...

Glädje bakom, genom...
Andreas svensexa, det är glädje nummer 2. Nu är han i Argentina.
Jag trivs på jobbet, det är en glädje nummer 3.

Ni är viktigast

Jag hade fått för mig nu på sista tiden, att engagemangen, sammanhangen var det viktigaste. Utan Diakonia, Fair Trade Center, Oikos… utan allt det organiserade så skulle jag inte hålla kontakt, inte träffa någon, inte ha ett socialt liv. Att det är organisationen som gör att jag har vänner.
(Och prioriteringarna blir därefter… Möten, mejl, göra det jag ska ha gjort…)

Men det är inte mötena eller mejlen som känns,
som det gör lite ont att skiljas från, för att jag så gärna vill vara mer tillsammans med dem.
Två gånger så påtagligt de senaste dagarna: ”vill så gärna vara mer med henne/honom” skriker en liten del i bröstet.
Att vara där, att vara med, så att det känns.
Jag dör en smula utan det.
Glömmer ändå att stanna och känna: ”du är här, med mig, nu”.

Tack för det jag får, tack för att ni finns

Svensk sjukvård

och visst förväntar du dig klagomål?

Erkänn, en sådan rubrik brukar ju följas av en berättelse om hur förfärligt det är att någon har fått vänta eller fått fel behandling...

Men idag kände jag mig glad över hur bra det fungerar!
Jag låg i en tandläkarstol och kikade upp i lampan och försökte tänka på något annat för att undvika att se arsenalen av skinande stålverktyg som snart skulle användas på min lokalbedövade underkäke.
Och kom att tänka på sjukhusen i Burkina Faso, eller Kongo.
Vad glad man kan vara bara över att tandläkaren kan skicka remiss till käkkirurgen. Att det finns datasystem och digitala röntgenbilder och plasthandskar och rena kompresser. Att kunna få bli opererad och ihopsydd, in och ut på en dryg timme, utan att det en enda gång kändes stressigt, och bara behöva betala 80 kronor.

Vi har det bra här i Sverige!

Vårpromenad

Jag tänkte ett tag gå ända ut till Lunsentorpet,
som någon form av egen mini-retreat.

Men en promenad i Hågadalen i kvällssolen räckte gott.

En fasantupp, kungsängsliljor och söta lamm – tack Gud för föräldrar som lärt mig att uppskatta allt fint i naturen!

Såg just The Breakfast Club

Såg just The Breakfast Club,
sista lovefilm-filmen för det här gratiserbjudandet.

Och ni kanske ska ta det här med en nypa salt; när jag betygsatt filmer (facebook-applikationer, visst finns det alltid för många?) alldeles efter att jag sett dem så brukar en eller en halv stjärna försvinna när jag ser det betyget nästa gång…

I varje fall så blev jag glad, tänkte att den här filmen borde de flesta högstadieelever se. Tittade tillbaka på Morkarlbyhöjdens skola i Mora, önskade några ögonblick att jag var tillbaka där. (Och tänker nu när jag skriver det på Värgårdsskolan i Kisa, och är glad att jag inte är kvar där…) Frågan är om dom skulle kunna, eller vilja, se igenom åttiotalsrekvisitan och hitta sig själva, eller någon annan på skolan, där i filmen?

Ylva var det som tyckte den var bra. En stor poster på hennes vägg.
Hon är i Sydafrika. Jag kom på att jag inte läst hennes blogg på länge, inte heller mejlat. ”Hej, såg Breakfast Club och kom att tänka på dig, hur är läget på barnhemmet?” Låter det ytligt?
Å andra sidan är det sant.

Filmer/böcker som betyder något. Eller, i alla fall känns som att de betyder något eller ger en något när man läser och ser. Mma Ramotswe, läste klart den tredje boken på tåget ner till Linköping till påsk. Det afrikanska lugnet sprider sig, även i en tågkupé. Borde skrivas ut på recept till stressade affärsmänniskor, en liten gul lapp med ett hyllnummer på, och bibliotekets adress på baksidan för de som aldrig varit där.

Några citat till korridorsdörren bidrar han med också, Alexander McCall Smith som skriver böckerna om Mma och Rra och Botswana. Helt otroligt, till och med jobbet dyker det upp någon som vet om citaten på en korridors dörr på Ansgar. Det blir nog några månader till!

Nu ska jag nog sluta,
med en kort liten summering:

Biljetterna till Argentina är bokade! Den 6 juli flyger mamma, Johannes och jag till Salta och Andreas bröllop. Wikipedia kan vara farligt det också (nästan samma klass som facebook eller youtube), jag blir fast av att titta på flygplansmodellerna…
Påsk i Lambohov, träffa mamma, och Andreas, och hans Ann-marie och hennes moster Maria ordentligt för första gången. En kväll hos Maria Av, och en dag i Örebro med släkt från när och fjärran.
Studera.nu fungerade när jag sista-minuten-valde. Det blir Företagsekonomi, efter lite övervägande och lite mindre planering. Det blir nog bra. Jag har en liten mind-map framför mig på bordet: ”Här är jag nu” skrivet i ringen i mitten och ett gäng kurser runtomkring. Det blir nog en ny sådan om ett halvår. Jag får tänka mer till dess.

Hoppas ni har det bra,
kan krypa upp i soffan eller sängen, ta ett djupt andetag och känna er nöjda.

Rooiboste, sen får motivationen bestämma lektyrvalet.

kram