Såg just The Breakfast Club,
sista lovefilm-filmen för det här gratiserbjudandet.
Och ni kanske ska ta det här med en nypa salt; när jag betygsatt filmer (facebook-applikationer, visst finns det alltid för många?) alldeles efter att jag sett dem så brukar en eller en halv stjärna försvinna när jag ser det betyget nästa gång…
I varje fall så blev jag glad, tänkte att den här filmen borde de flesta högstadieelever se. Tittade tillbaka på Morkarlbyhöjdens skola i Mora, önskade några ögonblick att jag var tillbaka där. (Och tänker nu när jag skriver det på Värgårdsskolan i Kisa, och är glad att jag inte är kvar där…) Frågan är om dom skulle kunna, eller vilja, se igenom åttiotalsrekvisitan och hitta sig själva, eller någon annan på skolan, där i filmen?
Ylva var det som tyckte den var bra. En stor poster på hennes vägg.
Hon är i Sydafrika. Jag kom på att jag inte läst hennes blogg på länge, inte heller mejlat. ”Hej, såg Breakfast Club och kom att tänka på dig, hur är läget på barnhemmet?” Låter det ytligt?
Å andra sidan är det sant.
Filmer/böcker som betyder något. Eller, i alla fall känns som att de betyder något eller ger en något när man läser och ser. Mma Ramotswe, läste klart den tredje boken på tåget ner till Linköping till påsk. Det afrikanska lugnet sprider sig, även i en tågkupé. Borde skrivas ut på recept till stressade affärsmänniskor, en liten gul lapp med ett hyllnummer på, och bibliotekets adress på baksidan för de som aldrig varit där.
Några citat till korridorsdörren bidrar han med också, Alexander McCall Smith som skriver böckerna om Mma och Rra och Botswana. Helt otroligt, till och med jobbet dyker det upp någon som vet om citaten på en korridors dörr på Ansgar. Det blir nog några månader till!
Nu ska jag nog sluta,
med en kort liten summering:
Biljetterna till Argentina är bokade! Den 6 juli flyger mamma, Johannes och jag till Salta och Andreas bröllop. Wikipedia kan vara farligt det också (nästan samma klass som facebook eller youtube), jag blir fast av att titta på flygplansmodellerna…
Påsk i Lambohov, träffa mamma, och Andreas, och hans Ann-marie och hennes moster Maria ordentligt för första gången. En kväll hos Maria Av, och en dag i Örebro med släkt från när och fjärran.
Studera.nu fungerade när jag sista-minuten-valde. Det blir Företagsekonomi, efter lite övervägande och lite mindre planering. Det blir nog bra. Jag har en liten mind-map framför mig på bordet: ”Här är jag nu” skrivet i ringen i mitten och ett gäng kurser runtomkring. Det blir nog en ny sådan om ett halvår. Jag får tänka mer till dess.
Hoppas ni har det bra,
kan krypa upp i soffan eller sängen, ta ett djupt andetag och känna er nöjda.
Rooiboste, sen får motivationen bestämma lektyrvalet.
kram
torsdag 16 april 2009
torsdag 19 mars 2009
Tempo, tempo! ett livligt liv
Veckan innan tenta har vi ekonomer
chansen att i lugn och ro få plugga
utan att störas av schemalagda aktiviteter.
och det är nog tur det, för jag har nog lyckats få till den mest hektiska veckan sen mellandagarna:
I lördags bröllop, Franck & Odile blev ett, med efterföljande bröllopsfest, som jag dock smet ifrån för att gå på bio.
Söndag: klimatdag i Missionskyrkan där vi var med några stycken från Diakoniagruppen
Tisdag: Klubb på Kalmars, ståupptemat hade den här gången blandats upp med några av Sveriges bästa magiker, och dom var grymma!
Igår: Diakoniaaktion, regeringen skulle presentera sin klimatpolitik, och vi stod utanför med väckarklockor och namninsamling för att visa att det är viktigt och att det behövs göras mer. (Fina bilder på aktivistbloggen)
Idag: jobb 7-13 men det körde ihop sig och jag var tvungen vara kvar till halv4, missade tvättiden hemma men kunde ta en senare. Var tvungen tvätta idag eftersom jag ska...
Imorrn: ...åka till Mora för att vara ledare på nyårslägeråterträff och hålla ett pass om Burkina Faso och klimat.
Tillbaka söndag kväll, måndag förmiddag tenta 5 timmar, på kvällen ska Diakoniagruppen planera inför sommaren och det ska jag nog mer eller mindre hålla i, på onsdag börjar nya kursen och då ska det reviderade PMet vara inne...
"Det är kul att du har ett liv" sa mamma, med det där tonfallet som är lika mycket ironi, omtanke och allvar.
Ja, och ett livligt ett är det också, i alla fall för tillfället!
Lite (eller mycket) för mycket,
och jag vet om det,
men jag tänker inte sluta njuta av det för det!
chansen att i lugn och ro få plugga
utan att störas av schemalagda aktiviteter.
och det är nog tur det, för jag har nog lyckats få till den mest hektiska veckan sen mellandagarna:
I lördags bröllop, Franck & Odile blev ett, med efterföljande bröllopsfest, som jag dock smet ifrån för att gå på bio.
Söndag: klimatdag i Missionskyrkan där vi var med några stycken från Diakoniagruppen
Tisdag: Klubb på Kalmars, ståupptemat hade den här gången blandats upp med några av Sveriges bästa magiker, och dom var grymma!
Igår: Diakoniaaktion, regeringen skulle presentera sin klimatpolitik, och vi stod utanför med väckarklockor och namninsamling för att visa att det är viktigt och att det behövs göras mer. (Fina bilder på aktivistbloggen)
Idag: jobb 7-13 men det körde ihop sig och jag var tvungen vara kvar till halv4, missade tvättiden hemma men kunde ta en senare. Var tvungen tvätta idag eftersom jag ska...
Imorrn: ...åka till Mora för att vara ledare på nyårslägeråterträff och hålla ett pass om Burkina Faso och klimat.
Tillbaka söndag kväll, måndag förmiddag tenta 5 timmar, på kvällen ska Diakoniagruppen planera inför sommaren och det ska jag nog mer eller mindre hålla i, på onsdag börjar nya kursen och då ska det reviderade PMet vara inne...
"Det är kul att du har ett liv" sa mamma, med det där tonfallet som är lika mycket ironi, omtanke och allvar.
Ja, och ett livligt ett är det också, i alla fall för tillfället!
Lite (eller mycket) för mycket,
och jag vet om det,
men jag tänker inte sluta njuta av det för det!
måndag 16 mars 2009
U2 och framtiden
är tvungen att dra ner "where the streets have no name" lite grann för att kunna samla tankarna... gått irländskt flera timmar här nu, först Cranberries, och nu U2.
De har visst kommit ut med en ny skiva nu, jag får väl upptäcka den nån gång...
Men för en gångs skull har jag hängt med, och sett filmen det talas om medans det fortfarande talas om den: Slumdog Millionaire.
Och den var bra! Mycket färg, mycket liv... "De fattiga blir människor" som en man sa i kön på vägen ut.
Spännande som film också,
nästan läge att rekommendera för mamma!
(men kanske lite mycket våld för det)
Karin satt och såg långt, lååångt bort...
Hon ville tillbaka till Indien. Erik och Elin också.
(Det är lite dåligt med filmer om Kongo, by the way..)
Om en månad är det dags att välja kurs till hösten.
Nationalekonomi med inriktning på världshandeln
eller
Biståndsredovisning,
(eller nåt annat)
vad är det jag ska syssla med?
Mycket såna tankar nu. Nationalekonomi, det stora, de stora orättvisorna och den stora dubbelmoralen. Det är det som är mest engagerande, mest intressant...
Men det är jag inte ensam om att tycka.
Och risken är att man blir fast på ett kontor nånstans med inflationssiffror som enda sällskap.
Biståndsredovisning. Biståndscontroller kan nog passa mig väldigt bra.
Redovisning, är inte det tråkigt?
Jo, det är ju det, att plugga redovisning i alla fall.
Risken att hamna i kontorsfällan är kanske ännu högre i redovisningssvängen, men det är till slut Kongo som ändå drar mig åt det hållet.
ASUdh i Brazzaville, är det meningen, min syssla?
Mer bön, fler frågor att fråga, kanske...
Kongo mot drömmen om det Stora,
eller
kontorsjobb mot arbetslöshet, om det vill sig illa.
Men med Gud vill det sig gott.
Söka Gud, lyssna mening.
Blev mycket stream-of-consciousness det här, och inget Burkina.
Hoppas ni läser ändå.
Kladdkaka med gott sällskap är gott och på fredag ska jag åka till Mora.
God natt
kram
De har visst kommit ut med en ny skiva nu, jag får väl upptäcka den nån gång...
Men för en gångs skull har jag hängt med, och sett filmen det talas om medans det fortfarande talas om den: Slumdog Millionaire.
Och den var bra! Mycket färg, mycket liv... "De fattiga blir människor" som en man sa i kön på vägen ut.
Spännande som film också,
nästan läge att rekommendera för mamma!
(men kanske lite mycket våld för det)
Karin satt och såg långt, lååångt bort...
Hon ville tillbaka till Indien. Erik och Elin också.
(Det är lite dåligt med filmer om Kongo, by the way..)
Om en månad är det dags att välja kurs till hösten.
Nationalekonomi med inriktning på världshandeln
eller
Biståndsredovisning,
(eller nåt annat)
vad är det jag ska syssla med?
Mycket såna tankar nu. Nationalekonomi, det stora, de stora orättvisorna och den stora dubbelmoralen. Det är det som är mest engagerande, mest intressant...
Men det är jag inte ensam om att tycka.
Och risken är att man blir fast på ett kontor nånstans med inflationssiffror som enda sällskap.
Biståndsredovisning. Biståndscontroller kan nog passa mig väldigt bra.
Redovisning, är inte det tråkigt?
Jo, det är ju det, att plugga redovisning i alla fall.
Risken att hamna i kontorsfällan är kanske ännu högre i redovisningssvängen, men det är till slut Kongo som ändå drar mig åt det hållet.
ASUdh i Brazzaville, är det meningen, min syssla?
Mer bön, fler frågor att fråga, kanske...
Kongo mot drömmen om det Stora,
eller
kontorsjobb mot arbetslöshet, om det vill sig illa.
Men med Gud vill det sig gott.
Söka Gud, lyssna mening.
Blev mycket stream-of-consciousness det här, och inget Burkina.
Hoppas ni läser ändå.
Kladdkaka med gott sällskap är gott och på fredag ska jag åka till Mora.
God natt
kram
tisdag 3 mars 2009
Blandade tankar från de senaste dagarna
sprungit med Saliou nu på kvällen.
Jag hade glömt bort känslan av att komma hem efter att ha tatt ut sig ordentligt, så gött!
Jag kallade Vasaloppsåkare och Vansbrosimmare för galningar tidigare idag. Men det kanske inte är så galet ändå...
Det är inte så värst mycket bra på tv på vardagskvällarna, (med vissa undantag, som House) men igår när jag kom hem och slog på tvn mitt på en måndagseftermiddag så kunde jag zappa mellan Gilmore girls, Vita huset och Scrubs... Logik, någon?? Jag kanske ligger lite efter, repriser och så, men ändå, kvalité!
och ja, det är läskigt hur världslig och konsumerande jag hunnit bli. Det är bara tre veckor sedan jag var i Burkina...
Jag var i Rimforsa i helgen.
Träffade mamma, pappa och syskon.
En dag med Johannes, Anna och Emma,
jag blir lycklig av att vara med dem,
kanske ska åka ner mer den här terminen.
Men inga måsten, det känns bra.
och Örebro till helgen.
Träffa mormor, farmor och farfar,
och alla från Burkina (nästan)
och Josefine R och Lisa Sjörén också
det blir fint det med
Saliou stack in huvudet och sa att Liverpool vunnit,
nu ska jag snart sova.
Godnatt
Jag hade glömt bort känslan av att komma hem efter att ha tatt ut sig ordentligt, så gött!
Jag kallade Vasaloppsåkare och Vansbrosimmare för galningar tidigare idag. Men det kanske inte är så galet ändå...
Det är inte så värst mycket bra på tv på vardagskvällarna, (med vissa undantag, som House) men igår när jag kom hem och slog på tvn mitt på en måndagseftermiddag så kunde jag zappa mellan Gilmore girls, Vita huset och Scrubs... Logik, någon?? Jag kanske ligger lite efter, repriser och så, men ändå, kvalité!
och ja, det är läskigt hur världslig och konsumerande jag hunnit bli. Det är bara tre veckor sedan jag var i Burkina...
Jag var i Rimforsa i helgen.
Träffade mamma, pappa och syskon.
En dag med Johannes, Anna och Emma,
jag blir lycklig av att vara med dem,
kanske ska åka ner mer den här terminen.
Men inga måsten, det känns bra.
och Örebro till helgen.
Träffa mormor, farmor och farfar,
och alla från Burkina (nästan)
och Josefine R och Lisa Sjörén också
det blir fint det med
Saliou stack in huvudet och sa att Liverpool vunnit,
nu ska jag snart sova.
Godnatt
lördag 21 februari 2009
Burkina Faso
Har varit nere i Stockholm idag på första mötet/återträffen efter Burkina..
Taggande på ett konstigt sätt, det man varit med om blir så mycket mer verkligt, nära och viktigt igen... ...det är så läskigt lätt att fastna i svensk vardag igen...
Men nu är jag på!
Och tänkte skriva något lite om vad vi gjort!
Burkina Faso alltså. Västafrika, sätt antingen fingret på Alger och för det söderut till andra sidan Sahara, eller på Accra och gå uppåt, till staden med det underbara namnet Ouagadougou.
Vi var 20 stycken, mest Diakoniaaktivister, uni-studenter som är ideellt engagerade med bistånd, som hade fått chansen åka ner och se på riktigt hur klimatförändringarna förändrar folks levnadsvillkor. Här i Sverige behöver vi ju inte bry oss så farligt om det blir en grad varmare eller regnar 10 mm mer eller mindre per år.. Men om man lever på det man odlar så kan det vara liv eller död.
Mycket jordbruk sålunda, efter att ha blivit mottagna och briefade av Tidiani, Hawa och andra på lokala Diakoniakontoret och fått lite smak på Ouaga så bar det av ut för att försöka förstå de flesta burkinabéers verklighet. De flesta bor på landet, och 80% av de som gör det kan inte läsa eller skriva.
Landskapet är platt,
och torrt. Savann, fast knappt något gräs.
Träd här och var, några jättelika Baobabs,
hjordar av taniga kor och får, torra flod- och bäckfåror.
Det regnar tre månader om året, konsten i jordbruket är att få ut hela årets mat ur jorden på den tiden. Och det blir betydligt klurigare när regnen blir mer oberäkneliga..
Bussen landade i Gourcy i norr, nära gränsen mot Mali. Vi besökte en borgmästare, en landshövding, en riktig hövding, en trädgårdsodling, två skolor, ett gatubarnsprojekt, en klinik för undernärda barn, en kung, ett diskotek, ett kommunhus, en marknad och en man som i trettio år planterat träd på sin mark efter skörden.
Ett kollage av Burkina Faso,
inklusive
kvinnogruppen som väntat i timmar på att få hälsa oss välkomna,
marken som ser ut som en grusplan med lite trän,
den underbara traditionella dansen,
gamarna på sjukhusets tak och läkaren som visar oss runt bara minuter efter att ha förlorat en patient,
och kvinnorna som lär sig läsa.
Så svårt för oss att förstå livet som analfabet, vad världen måste förändras när man kan läsa och räkna!
Efter 4 dagar i norr så delade vi upp oss. Ingela, Malin, Ellinor, Christine och jag åkte med Irène från Diakoniakontoret och tolken Halidou till Niangoloko, 7 timmars bilfärd sydväst om Ouaga, för att besöka TON, en av Diakonias partnerorganisationer.
TON arbetar bland annat för att förhinda handel med barn över gränsen till Elfenbenskusten. Spontant låter det kanske inte som det mest klimatrelaterade problemet, men det är faktiskt en av följderna av att klimatet försämras. Mindre mat gör att det blir svårare att försörja sina barn och lättare att falla för frestelsen att sälja dem till männen som kommer och säger att de kommer få ett mycket bättre liv i E-kusten där det regnar två gånger om året och alla är rikare och lyckligare. Verkligheten för de barn som säljs är hårt arbete på kakao- och kaffeplantagerna, noll lön (eller lön till deras "ägare"), sexuella övergrepp och droger för att klara arbetet med för lite mat.
TON tar hand om de barn som stoppas av gränspolisen och sänder tillbaka dem till deras hembyar. De får veta vad som egentligen väntar på andra sidan gränsen och stöd för att gå tillbaka till skolan eller få ett jobb hemma. TON informerar också ute i byarna om trafficking-problemet och vikten av att låta barnen gå i skolan.
Oj, får nog fortsätta imorrn.
Ska vara hos Elin o Erik på Majklockan om en halvtimme...
Och Kom Ihåg att om du tar cykeln istället för bilen eller väljer en rättvisemärkt chokladkaka så gör det skillnad! En droppe regn till och ett barn mindre i slaveri.
Let's change the world!
(Ja, jag är pepp! :-D )
(Vill ni läsa mer så ska jag också skriva på aktivistbloggen imorrn. Resan tickar upp där nu, en dag i taget med några veckors fördröjning. Det kan bli så när man ska blogga från ett resmål med skakig tillgång på internet och el... Ca va!)
Taggande på ett konstigt sätt, det man varit med om blir så mycket mer verkligt, nära och viktigt igen... ...det är så läskigt lätt att fastna i svensk vardag igen...
Men nu är jag på!
Och tänkte skriva något lite om vad vi gjort!
Burkina Faso alltså. Västafrika, sätt antingen fingret på Alger och för det söderut till andra sidan Sahara, eller på Accra och gå uppåt, till staden med det underbara namnet Ouagadougou.
Vi var 20 stycken, mest Diakoniaaktivister, uni-studenter som är ideellt engagerade med bistånd, som hade fått chansen åka ner och se på riktigt hur klimatförändringarna förändrar folks levnadsvillkor. Här i Sverige behöver vi ju inte bry oss så farligt om det blir en grad varmare eller regnar 10 mm mer eller mindre per år.. Men om man lever på det man odlar så kan det vara liv eller död.
Mycket jordbruk sålunda, efter att ha blivit mottagna och briefade av Tidiani, Hawa och andra på lokala Diakoniakontoret och fått lite smak på Ouaga så bar det av ut för att försöka förstå de flesta burkinabéers verklighet. De flesta bor på landet, och 80% av de som gör det kan inte läsa eller skriva.
Landskapet är platt,
och torrt. Savann, fast knappt något gräs.
Träd här och var, några jättelika Baobabs,
hjordar av taniga kor och får, torra flod- och bäckfåror.
Det regnar tre månader om året, konsten i jordbruket är att få ut hela årets mat ur jorden på den tiden. Och det blir betydligt klurigare när regnen blir mer oberäkneliga..
Bussen landade i Gourcy i norr, nära gränsen mot Mali. Vi besökte en borgmästare, en landshövding, en riktig hövding, en trädgårdsodling, två skolor, ett gatubarnsprojekt, en klinik för undernärda barn, en kung, ett diskotek, ett kommunhus, en marknad och en man som i trettio år planterat träd på sin mark efter skörden.
Ett kollage av Burkina Faso,
inklusive
kvinnogruppen som väntat i timmar på att få hälsa oss välkomna,
marken som ser ut som en grusplan med lite trän,
den underbara traditionella dansen,
gamarna på sjukhusets tak och läkaren som visar oss runt bara minuter efter att ha förlorat en patient,
och kvinnorna som lär sig läsa.
Så svårt för oss att förstå livet som analfabet, vad världen måste förändras när man kan läsa och räkna!
Efter 4 dagar i norr så delade vi upp oss. Ingela, Malin, Ellinor, Christine och jag åkte med Irène från Diakoniakontoret och tolken Halidou till Niangoloko, 7 timmars bilfärd sydväst om Ouaga, för att besöka TON, en av Diakonias partnerorganisationer.
TON arbetar bland annat för att förhinda handel med barn över gränsen till Elfenbenskusten. Spontant låter det kanske inte som det mest klimatrelaterade problemet, men det är faktiskt en av följderna av att klimatet försämras. Mindre mat gör att det blir svårare att försörja sina barn och lättare att falla för frestelsen att sälja dem till männen som kommer och säger att de kommer få ett mycket bättre liv i E-kusten där det regnar två gånger om året och alla är rikare och lyckligare. Verkligheten för de barn som säljs är hårt arbete på kakao- och kaffeplantagerna, noll lön (eller lön till deras "ägare"), sexuella övergrepp och droger för att klara arbetet med för lite mat.
TON tar hand om de barn som stoppas av gränspolisen och sänder tillbaka dem till deras hembyar. De får veta vad som egentligen väntar på andra sidan gränsen och stöd för att gå tillbaka till skolan eller få ett jobb hemma. TON informerar också ute i byarna om trafficking-problemet och vikten av att låta barnen gå i skolan.
Oj, får nog fortsätta imorrn.
Ska vara hos Elin o Erik på Majklockan om en halvtimme...
Och Kom Ihåg att om du tar cykeln istället för bilen eller väljer en rättvisemärkt chokladkaka så gör det skillnad! En droppe regn till och ett barn mindre i slaveri.
Let's change the world!
(Ja, jag är pepp! :-D )
(Vill ni läsa mer så ska jag också skriva på aktivistbloggen imorrn. Resan tickar upp där nu, en dag i taget med några veckors fördröjning. Det kan bli så när man ska blogga från ett resmål med skakig tillgång på internet och el... Ca va!)
torsdag 22 januari 2009
På väg mot Burkina
Nej, inte bokstavligen,
men det är dit, till Burkina Faso, till måndag, som alla planer sträcker sig..
Inte där än,
sitter med en kopp kaffe och väntar på att tvätten ska torka.
Kaffe förresten, mitt (miss)bruk tar sig nya uttryck: nu kan bara lukten eller det hemtrevliga kluckandet från bryggaren ge mig de där lustkänslorna som kommer med första klunken...
Undrar om de dricker kaffe i Burkina?
Lite Afrikakänsla har det varit här i korridoren också. Saliou var i Burundi över lovet och kom tillbaka med vackra skjortor, matbananer och maniokblad (Saliou börjar också kalla det för saka-saka [som man säger på kikongo], han tycker väl det låter roligt!)
Nationalekonomi A, första veckan.
Vi har en väldigt bra och pedagogisk föreläsare.
Han tar det hela väldigt grundligt från början,
så jag har skippade senaste och läste mina anteckningar från Economics på IB istället. (Jag visste väl att jag skulle få nytta av dem nån gång!)
Nej, jag ska inte klaga. Det är ju perfekt att den kurs som bara är repetition kommer då jag ska åka iväg, och att det första obligatoriska momentet kommer precis när jag kommit tillbaka! Lite för perfekt för att jag inte ska misstänka lite inblandning uppifrån, tack Herre!
ja, det var nog det jag hade på hjärtat,
lev väl så ses och hörs vi!
kram/sam
men det är dit, till Burkina Faso, till måndag, som alla planer sträcker sig..
Inte där än,
sitter med en kopp kaffe och väntar på att tvätten ska torka.
Kaffe förresten, mitt (miss)bruk tar sig nya uttryck: nu kan bara lukten eller det hemtrevliga kluckandet från bryggaren ge mig de där lustkänslorna som kommer med första klunken...
Undrar om de dricker kaffe i Burkina?
Lite Afrikakänsla har det varit här i korridoren också. Saliou var i Burundi över lovet och kom tillbaka med vackra skjortor, matbananer och maniokblad (Saliou börjar också kalla det för saka-saka [som man säger på kikongo], han tycker väl det låter roligt!)
Nationalekonomi A, första veckan.
Vi har en väldigt bra och pedagogisk föreläsare.
Han tar det hela väldigt grundligt från början,
så jag har skippade senaste och läste mina anteckningar från Economics på IB istället. (Jag visste väl att jag skulle få nytta av dem nån gång!)
Nej, jag ska inte klaga. Det är ju perfekt att den kurs som bara är repetition kommer då jag ska åka iväg, och att det första obligatoriska momentet kommer precis när jag kommit tillbaka! Lite för perfekt för att jag inte ska misstänka lite inblandning uppifrån, tack Herre!
ja, det var nog det jag hade på hjärtat,
lev väl så ses och hörs vi!
kram/sam
tisdag 6 januari 2009
Jul och nyår
Tillbaka i Uppsala,
efter (räknar efter...)
6 tågresor och 3 bildito mellan de 6 olika platser jag sovit på nu under lovet.
Det blev en bra jul,
ingen stress eller ångest över att vara på fel ställe. Lagom doser av kusiner och andra på båda sidorna. Och quality time med brorsor, grand-päron och mamma.
Det stressmoment som ändå fanns var inför min annandagspredikan. Jupp, både kongobilder och en regelrätt predikan skulle det bli, i Harbo utanför Uppsala. Och med Herrens hjälp gick det också, även om det blev ännu en innankväll då jag skrev om det mesta jag tänkt i förväg... Martyrerna, kopplat till att det viktiga inte är hur mycket vi ger, utan att vi ger Gud allt vad vi är.
Julklappar? Ett tema: Spel!!
Så jag ser fram emot mer tärningssvingande här framöver!
Nyårsläger,
med mina "gamla tonåringar" och andra i Åsen, Älvdalen.
Gött,
den där närheten till Gud som jag så väl behöver,
några utmaningar,
härliga ungar! (jag kan bli så impad av vissa 14-15-åringar som redan kommit så långt!),
underbart krispigt kallt vinterväder (stjärtlapp i skoterled i 15 minus, jag var 7 år igen och yngst av allihop),
och bilkörning nerför hala backar med en fullpackad takboxförsedd minibuss,
det är livet!!!
Den där lägerbubblan, det är vi, där, i vintriga Åsen med resten av världen utanför ett skal av varm gemenskap och kall snö.
Små sting av avundsjuka när de finner varandra, det är så mycket lättare då, innan de blir äldre... men vill jag byta tillbaka? Nej, jag är glad att jag inte är 14 igen.
Så mycket att göra, men ändå inte den här vanliga stressen som faller över mig så fort jag är tillbaka i vardagsförnekandet, istället lättnad och tid.
På ett sätt märker man inte hur bra lägret kan kännas förrns sista dagen, och andra och tredje dagen efter att det är slut.
Kånåholsarna, en mindre men mer påtaglig variant av kärleken till ens familj...
Gud är god. och Gud är här.
Både i det lilla träkapellet, i bibelcentret och i det högkyrkliga.
Jag behöver (bara) ta mig tid att söka Honom, låta Honom ta tid och ge mig så mycket mer.
Hoppas de minns att Gud inte är kvar på kvällsandakterna, utan kvar i dem.
Nu ska jag be.
kram och Guds rika välsignelse
/samuel
efter (räknar efter...)
6 tågresor och 3 bildito mellan de 6 olika platser jag sovit på nu under lovet.
Det blev en bra jul,
ingen stress eller ångest över att vara på fel ställe. Lagom doser av kusiner och andra på båda sidorna. Och quality time med brorsor, grand-päron och mamma.
Det stressmoment som ändå fanns var inför min annandagspredikan. Jupp, både kongobilder och en regelrätt predikan skulle det bli, i Harbo utanför Uppsala. Och med Herrens hjälp gick det också, även om det blev ännu en innankväll då jag skrev om det mesta jag tänkt i förväg... Martyrerna, kopplat till att det viktiga inte är hur mycket vi ger, utan att vi ger Gud allt vad vi är.
Julklappar? Ett tema: Spel!!
Så jag ser fram emot mer tärningssvingande här framöver!
Nyårsläger,
med mina "gamla tonåringar" och andra i Åsen, Älvdalen.
Gött,
den där närheten till Gud som jag så väl behöver,
några utmaningar,
härliga ungar! (jag kan bli så impad av vissa 14-15-åringar som redan kommit så långt!),
underbart krispigt kallt vinterväder (stjärtlapp i skoterled i 15 minus, jag var 7 år igen och yngst av allihop),
och bilkörning nerför hala backar med en fullpackad takboxförsedd minibuss,
det är livet!!!
Den där lägerbubblan, det är vi, där, i vintriga Åsen med resten av världen utanför ett skal av varm gemenskap och kall snö.
Små sting av avundsjuka när de finner varandra, det är så mycket lättare då, innan de blir äldre... men vill jag byta tillbaka? Nej, jag är glad att jag inte är 14 igen.
Så mycket att göra, men ändå inte den här vanliga stressen som faller över mig så fort jag är tillbaka i vardagsförnekandet, istället lättnad och tid.
På ett sätt märker man inte hur bra lägret kan kännas förrns sista dagen, och andra och tredje dagen efter att det är slut.
Kånåholsarna, en mindre men mer påtaglig variant av kärleken till ens familj...
Gud är god. och Gud är här.
Både i det lilla träkapellet, i bibelcentret och i det högkyrkliga.
Jag behöver (bara) ta mig tid att söka Honom, låta Honom ta tid och ge mig så mycket mer.
Hoppas de minns att Gud inte är kvar på kvällsandakterna, utan kvar i dem.
Nu ska jag be.
kram och Guds rika välsignelse
/samuel
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)