glad under ledsen ovanpå

Jag är glad..

Det är nummer ett,
men också, (mindre, men ändå) ledsen, utan att egentligen veta varför..
Kanske för att spänning, oro har släppt på något psykiskt plan.
Oron kom irrationellt, sent... och det som kom nu var kanske den sista dosen tungsinne den förde med sig.
Eller, och det bävar jag mer för, så är det gamla känslor som gör sig påminda, mer eller mindre verkliga. Vet inte vad som är sant, när det som går ur min mun blir sannare genom att jag säger det.

En sak har blivit allt mer klar:
här, när jag inte vet vem som läser,
vet jag inte om vem, eller till vem jag kan skriva...

Glädje bakom, genom...
Andreas svensexa, det är glädje nummer 2. Nu är han i Argentina.
Jag trivs på jobbet, det är en glädje nummer 3.

Ni är viktigast

Jag hade fått för mig nu på sista tiden, att engagemangen, sammanhangen var det viktigaste. Utan Diakonia, Fair Trade Center, Oikos… utan allt det organiserade så skulle jag inte hålla kontakt, inte träffa någon, inte ha ett socialt liv. Att det är organisationen som gör att jag har vänner.
(Och prioriteringarna blir därefter… Möten, mejl, göra det jag ska ha gjort…)

Men det är inte mötena eller mejlen som känns,
som det gör lite ont att skiljas från, för att jag så gärna vill vara mer tillsammans med dem.
Två gånger så påtagligt de senaste dagarna: ”vill så gärna vara mer med henne/honom” skriker en liten del i bröstet.
Att vara där, att vara med, så att det känns.
Jag dör en smula utan det.
Glömmer ändå att stanna och känna: ”du är här, med mig, nu”.

Tack för det jag får, tack för att ni finns