Burkina Faso

Har varit nere i Stockholm idag på första mötet/återträffen efter Burkina..

Taggande på ett konstigt sätt, det man varit med om blir så mycket mer verkligt, nära och viktigt igen... ...det är så läskigt lätt att fastna i svensk vardag igen...

Men nu är jag på!
Och tänkte skriva något lite om vad vi gjort!

Burkina Faso alltså. Västafrika, sätt antingen fingret på Alger och för det söderut till andra sidan Sahara, eller på Accra och gå uppåt, till staden med det underbara namnet Ouagadougou.

Vi var 20 stycken, mest Diakoniaaktivister, uni-studenter som är ideellt engagerade med bistånd, som hade fått chansen åka ner och se på riktigt hur klimatförändringarna förändrar folks levnadsvillkor. Här i Sverige behöver vi ju inte bry oss så farligt om det blir en grad varmare eller regnar 10 mm mer eller mindre per år.. Men om man lever på det man odlar så kan det vara liv eller död.

Mycket jordbruk sålunda, efter att ha blivit mottagna och briefade av Tidiani, Hawa och andra på lokala Diakoniakontoret och fått lite smak på Ouaga så bar det av ut för att försöka förstå de flesta burkinabéers verklighet. De flesta bor på landet, och 80% av de som gör det kan inte läsa eller skriva.

Landskapet är platt,
och torrt. Savann, fast knappt något gräs.
Träd här och var, några jättelika Baobabs,
hjordar av taniga kor och får, torra flod- och bäckfåror.

Det regnar tre månader om året, konsten i jordbruket är att få ut hela årets mat ur jorden på den tiden. Och det blir betydligt klurigare när regnen blir mer oberäkneliga..

Bussen landade i Gourcy i norr, nära gränsen mot Mali. Vi besökte en borgmästare, en landshövding, en riktig hövding, en trädgårdsodling, två skolor, ett gatubarnsprojekt, en klinik för undernärda barn, en kung, ett diskotek, ett kommunhus, en marknad och en man som i trettio år planterat träd på sin mark efter skörden.
Ett kollage av Burkina Faso,
inklusive
kvinnogruppen som väntat i timmar på att få hälsa oss välkomna,
marken som ser ut som en grusplan med lite trän,
den underbara traditionella dansen,
gamarna på sjukhusets tak och läkaren som visar oss runt bara minuter efter att ha förlorat en patient,
och kvinnorna som lär sig läsa.

Så svårt för oss att förstå livet som analfabet, vad världen måste förändras när man kan läsa och räkna!

Efter 4 dagar i norr så delade vi upp oss. Ingela, Malin, Ellinor, Christine och jag åkte med Irène från Diakoniakontoret och tolken Halidou till Niangoloko, 7 timmars bilfärd sydväst om Ouaga, för att besöka TON, en av Diakonias partnerorganisationer.
TON arbetar bland annat för att förhinda handel med barn över gränsen till Elfenbenskusten. Spontant låter det kanske inte som det mest klimatrelaterade problemet, men det är faktiskt en av följderna av att klimatet försämras. Mindre mat gör att det blir svårare att försörja sina barn och lättare att falla för frestelsen att sälja dem till männen som kommer och säger att de kommer få ett mycket bättre liv i E-kusten där det regnar två gånger om året och alla är rikare och lyckligare. Verkligheten för de barn som säljs är hårt arbete på kakao- och kaffeplantagerna, noll lön (eller lön till deras "ägare"), sexuella övergrepp och droger för att klara arbetet med för lite mat.

TON tar hand om de barn som stoppas av gränspolisen och sänder tillbaka dem till deras hembyar. De får veta vad som egentligen väntar på andra sidan gränsen och stöd för att gå tillbaka till skolan eller få ett jobb hemma. TON informerar också ute i byarna om trafficking-problemet och vikten av att låta barnen gå i skolan.

Oj, får nog fortsätta imorrn.
Ska vara hos Elin o Erik på Majklockan om en halvtimme...

Och Kom Ihåg att om du tar cykeln istället för bilen eller väljer en rättvisemärkt chokladkaka så gör det skillnad! En droppe regn till och ett barn mindre i slaveri.

Let's change the world!
(Ja, jag är pepp! :-D )


(Vill ni läsa mer så ska jag också skriva på aktivistbloggen imorrn. Resan tickar upp där nu, en dag i taget med några veckors fördröjning. Det kan bli så när man ska blogga från ett resmål med skakig tillgång på internet och el... Ca va!)