Köpenhamn och julesnö

Dags för lite gladare toner här!
Även om mina tankar senaste tiden förvirrats av en massa mer eller mindre onödig oro (över framtiden och vad jag egentligen tycker om stora delar av mitt liv) så är det viktigaste ändå att det varit jul!

Köpenhamn också ja,
åkte ner till klimatmötet med Svenska kyrkans chartrade museitåg tillsammans med 70 andra av Diakonias aktivister och massa annat kul folk. Gött att träffa alla igen! (från MUL, ettåringsåret, Rimforsa... stötte till och med på en "gammal tonåring" från Moratiden på tåget!)
Det var intressant och fascinerande att vara med i massprotesterna vid ett globalt toppmöte. Eller, protester förresten, engagemanget hos folkmassorna var ju inte MOT mötet, utan FÖR! Vi ville visa att det politikerna gör är viktigt och att vi tycker att det är viktigt att de gör det bra! På det sättet var det en väldigt positiv atmosfär, mängder med kreativa utklädnader och fyndiga slogans, och häftigt med ett demonstrationståg där man går med spanska ungsocialister och franska kärnkraftsmotståndare på ena sidan och ett gäng biskopar på den andra! [Jag måste nog inflika att klimatfrågan ABSOLUT INTE får bli en röd eller röd-grön fråga, då går vi käpprätt mot 4-5 graders uppvärmning! Det måste finnas en massa folk som älskar både klimatet och kapitalismen (och kärnkraften, för den delen...) för att klimathotet ska gå att avvärja! När vi sedan har ställt om till ett klimatneutralt samhälle, då kan vi (vi som överlevt...) sätta klasskamp eller skattesänkningar som nummer ett på den politiska dagordningen igen.]

Sedan gjorde ju tyvärr inte politikerna det särskilt bra. Jag är inte tillräckligt påläst för att skylla på någon, men EU's fulspel hjälpte ju inte direkt till... Att skylla på att det är länderna i Syd och Kina som försenar förhandlingarna när det var Danmark och EU (vilket i det här sammanhanget mer eller mindre borde betyda Sverige) som vill ändra i en massa saker som man redan kommit överens om på Bali för två år sedan känns fruktansvärt lågt. (Och min syn på global politik tog ytterligare några steg nerför cynismens mörka källartrapp...) Jag hade hoppats att all den prestige som Reinfeldt, Obama med flera hade lagt in i klimatfrågan skulle leda till resultat. Istället blev det ett desperat välputsat "det-är-i-alla-fall-inte-vårt-fel"-resonemang inför media.

Spelet inför media är ju ett kapitel för sig. "Green-washing" är ett ord jag lärt mig nu, alltså att se till att visa sig så klimatsmart och progressiv med forskning och sponsring som möjligt för att ingen ska titta på hur man egentligen tjänar sina pengar eller röster. Vattenfalls reklam på Rådhusplatsen i Köpenhamn är som ett dåligt skämt...

Mer detaljerat om vad vi gjorde i Köpenhamn finns på aktivistbloggen. Det här inlägget och inläggen runtomkring.


Jul, jul strålande jul. För det kom en massa snö till slut, till och med i Uppsala! :) Riktig vinter! Det har blivit en del åkande hit och dit, men betydligt lugnare än de senaste åren. Sedan jag åkte från Uppsala har det varit några dagars nedvarvning och klappköpande i Linköping och sedan juldagarna hos mormor i Örebro innan jag kom hit till Rimforsa för att fira igen hos pappa.

Hmm, hade tänkt skriva mer om jul, snö, syskon och annat som lyser upp livet, men nu börjar gäspningarna komma allt tätare och jag har redan fått slåss lite mot timern på pappas nätverk. (Och det gjorde mig nästan lite nostalgisk. Denna lilla tingest gjorde mig och Andreas fruktansvärt irriterade de helger och andra dagar vi var hos pappa. Timern stänger av nätverket klockan 23, med en felmarginal på sisådär en halvtimme, och har orsakat ett antal vrål och suckar när lunarstorm-mejl och andra av livets väsentligheter försvann i den lilla rutan där det stod "wireless network connection not found" eller något liknande...)

Så god jul och god fortsättning,
ut och njut av snön och kylan!

"Dagen är kommen,
kärlek triumferar!
Kom låt oss skynda
till Betlehem..."

Göra/Vara

Jag behöver lära mig att vara nöjd,
glad över det jag gör,
snarare än besviken på det jag inte gör.

"Älska din nästa som dig själv"
Jo, jag älskar mig själv,
men jag tycker inte så ofta om mig...

"Jag är det jag gör"
Hade inte tänkt på det förut,
men det är nog så jag ser på mig själv.
Existensberättigande by doing.
Eller, inte existens, snarare rätten att
vara nöjd genom att nå upp till en självbild.
Något skimrande ideal..

"Man kan inte göra stora saker,
bara små saker med stor kärlek"
Jag gör för många saker,
det blir en sån liten del kärlek i varje sak att den kanske inte syns.

"gör mig inte till en hjälte,
för hjältar faller hårt.
jag vill leva nära marken,
så nära som det går,
så nära ditt hjärta som jag får"

jag försöker göra mig själv till hjälte istället..
dömt att misslyckas på alla sätt och vis

nej, nu ska jag göra något,
så att jag får något gjort i alla fall...

en god långhelg

I 77 timmar har jag först och främst varit Diakonia-aktivist.
En härlig helg, späckad utan att vara stressig (förutom idag måndag framåt kvällen).

Trevligt folk, viktiga saker, god gemenskap.

Nöjd

Imorgon ska jag bli ekonomie studerande igen.

Men först ska jag sova gott.

kram

090926

Nu känns det bra, och jag är på gott humör.
Nu kan jag skriva.

Lite så har det känts. Är på väg att skriva men: Nej, det blir för mycket självömkan och förvirring. Speciellt den här veckan, varit sjuk, och stressad utan att få något gjort. Den där värdelösa stressen som inte ger något. Då jag hade fått lika mycket gjort även om jag struntat i allt och kunnat slappna av.

Men nu känns det bra. Känslan kom igår kväll nån gång. Febern hade gett med sig, nästäppan också och jag hängde tvätt, dansade runt lite till Mammuth och tittade på Skavlan.

Och lite nöjd kan jag nog vara. Vi, Victoria H, Maria J och jag, fixade tre kongokvällar för scouter i Valsätrakyrkan. De fick sätta upp myggnät, bära på huvudet, skala jordnötter… Ledarna var nöjda, och scouterna också tror jag. Och jag lagade kongolesisk mat och pratade om mat, vägar, mobiltelefoner, handelsvillkor… Det funkade trots febern. Adrenalin är bättre än Alvedon! (Men jag brände mig rätt ordentligt. Jag är barnslig nog att tycka att en brännblåsa stor som en liten vit böna på fingret är rätt rolig. Men innan blåsan, och nu efter, är det lite småjobbigt. Kan dessutom skryta med ett vackert marmorerat mönster i mörkrött på underarmen!)

Men skolan blev det inte mycket med, så ligger ytterligare en bra bit efter nu. Tror jag får börja se det som ett jobb: gå till skolan och plugga där, även om jag inte har några föreläsningar. Göra mina timmar varken mer eller mindre, SEDAN gå hem och vara ledig PÅ RIKTIGT eller göra Diakonia- och Fair trade center-saker. Eller tänka på framtiden…

Känns för tillfället bra på den fronten. Nu känns det objektivt bästa alternativet, att läsa ”vanlig” redovisningsekonom till kandidatnivå, helt okej. Andra dagar känns det helt förskräckligt och omöjligt tråkigt. (Som den där dagen i somras då jag tackade ja till Nek B istället för Fek B.) Handel är det som engagerar mig, men finns det jobb i det? Nationalekonomer som kan handelsavtal, är det något som behövs eller klarar statsvetarna och politikerna det själva? Det är några frågor som jag ska försöka svara på innan 15:e oktober. Eller så behöver jag mer tid… Någon slags paus, folkhögskola/bibelskola…
Vi får se, helt enkelt!

Hmm, mycket navelskådning det här. Uppdämt socialt behov efter en vecka med näsdroppar och mjukisbyxor… Skönt träffa lite folk tidigare idag: hjälpte Sarah och Jonatan att flytta. Håhåjaja, folk gifter sig, får barn och flyttar härifrån…

Dagens citat:
”Planera därför er studiegång väl.” (Nek institutionens studiehandbok)

Jag har tagit en paus från att sätta upp Dagens citat på korridorsdörren varje dag. Och någon annan har tagit vid! Finfint! (Notera dock att denna person inte riktigt har min ambition att vara både roande, oroande och politiskt aktuell. Å andra sidan kanske det inte var det som folk uppskattade…) Men mysteriet är inte löst, frågan lyder: vem är denna nya anonyma citatredaktör?

”Frrrågan lyder, frrrågan lyder: Hurrr många buulltar finns de i Ölannsbrrron?”
”Vem blirr årrrets jorrrdgubbsodlarrre?”
”RRRabbadabb!”

ÖSK slog faktiskt Ka-almarrr EffEff, hi hi!

kram och hej!

Kulturnätter

Ibland kan man bli så där lättat glad!
När jag vaknade för att gå till kyrkan i morse, (jag var riktigt seg, inte ur sängen förrns halv11...) så hittade jag inte min mobil...
Jag var ute på kulturnatten igår... Hum, när höll jag i den sist? En skräckblandad känsla när jag steg för steg kommer ihåg på hur många olika ställen jag suttit ner sedan jag vet att att jag hade mobilen i handen sist. Varför skulle jag ta de där byxorna med dumma fickor som allt ramlar ut ur? På väg till kyrkan försöker jag ändå plocka fram nåt positivt, det är ju lite skönt att inte vara nåbar, inte behöva kolla "har nån ringt?" hela tiden...

Sen när jag kommer tillbaka så ligger den där. Ja, just det, jag satte den ju på laddning det sista jag gjorde innan jag lade mig. Det är nästan värt att tappa bort saker för den underbara känslan av lättnad!

Kulturnatten i Uppsala. Kom på mig själv med att jämföra med Malmöfestivalen. Här händer det mindre saker, på ett sätt. Och mer saker, på ett annat. Inte så många försäljare eller "stora" artister. Men alla små föreningar, dansgrupper, band och körer är ute på stan och visar upp sig, samma natt. Mycket folk och skön stämning! Jag var med Terese från bönegruppen och två av hennes kompisar. Först: stumfilm! Tyst Chaplin med en livepianist i biosalongen, så roligt! Sedan titta på dansuppvisning: Lindy Hop och HasseÅTage-konsert på Östgöta innan fika på storken och till sist kortfilmskavalkad. Skön och lagom lång kväll för stresströtta jag.

Just det, borde lägga upp bilderna från Malmöfestivalen, på de underbart söta reklamaffischerna...

Annars är livet lite mer stabilt nu än vad det var för en dryg vecka sen. Då var jag bara lost, fel kurs som jag inte förstod nåt av, bönegruppen i upplösning, kaos i korridoren där all gammal försummad städning plötsligt är mitt fel... För mycket Fair Trade Center / Diakonia -saker som jag inte klarade av att prioritera...

Nu är Diakoniagruppen igång. Jag ska träffa en Syv på tisdag och tänka framtid. Nu i eftermiddag ska jag försöka planera veckan: hur många timmar varje dag ska jag lägga på plugg och på FTC. När de timmarna är slut ska jag ta det lugnt. Det blir bättre så, när det blir för mycket blir jag så sjukt ineffektiv, hjärnan bara slår av och promenerar iväg åt alla andra håll, så all fri tid slukas eftersom jag inte kan använda den tiden jag egentligen borde göra saker på... Men nu ska jag tänka, planera, ta det lugnt. Självdisciplin, men med morötter!

Lunch till Bengt Johansson. Skön söndagskänsla.

Vänner är bra. Ger moroten att se fram emot och stödet att se något annat.

(Nu kommer tanken att skriva något ursäktande för allt jag inte skrivit. Men nej, jag ska inte ha den pressen. Då blir det ingenting.)

kramar

Argentina m.m. (del 1)

Tre saker jag är konstig nog för att tycka om:

1 Sopsortering. Ofärgad glas dit, med ett plastlock som ska var där och en metallring som ska slängas dit...

2 Excel. Fylla i rad efter rad med siffror, för att till slut kunna skriva något i första rutan så att, vips!, allt ändrar sig automatiskt...

3
Major Messerschmitts väderskola

Annars känner jag nog främst två saker just nu (eller tre, fast några hemligheter måste man ju få ha!)
- lite ångest över hösten. Jag ska läsa Företagsekonomi B. Vill jag det? Nja.. Känns det som att det kommer att bli roligt? Nej.. Behöver jag den kursen? Nja, en tredjedel av den kanske.. Jag vet inte vad jag vill helt enkelt. Handelspolitik vill jag. eller biståndsredovisning. Hur läsa då???
- glad över att vara nere i Linköping en sväng och träffa gamla vänner! :)

men det är Argentina som är grejen!
Det var dit sommarsemestern gick,
till brorsbröllop och vinter i Salta vid Andernas fot, där Argentina börjar sluta vara Argentina och börjar bli Bolivia och Chile.
Vinter förresten, lite februarikänsla när man vaknade upp till någon minusgrad och sisådär 15 grader inomhus med värmefläkt. Men månaderna gick under dagen och lagom till siestan så var det lagom julivarmt, sådär 25 någonting. (i solen höll jag på att skriva.. Hmm, se Messerschmitt ovan!)

Andreas har gift sig med sin Annmari. Och gift in sig i den härliga släkten Jansson/Peña: sköna argentinare som gillar Jesus, fotboll och stooora köttbitar.

Annmaris pappa Göran är svensk, men har bott i Argentina till och från sen han var 15. Nu arbetar han bland små församlingar i bergsbyarna som mentor åt pastorer och med allmänt samordnande. Lite fick vi följa med upp i bergen (Salta ligger ju bara på 1100-1300 meter över havet... :P) och se llamas och vicuñas, saltöken, kaktusar och vackra, vackra berg. Att bara klippor och sten kan vara så vackert! Och byar med lutande gator som klättrade på sluttningarna... Kanske inte lika skönt väder där uppe, utan värmefläkt... Iruya på 2800 meter, Göran hade varit där med jämna mellanrum i 28 år, sett hela förvandlingen från en by utan el och vatten till att det nu ligger ett turisthotell högst upp.

...det kommer mera! Nu ska jag bort till Maria i Vidingsjö en sväng...

glad under ledsen ovanpå

Jag är glad..

Det är nummer ett,
men också, (mindre, men ändå) ledsen, utan att egentligen veta varför..
Kanske för att spänning, oro har släppt på något psykiskt plan.
Oron kom irrationellt, sent... och det som kom nu var kanske den sista dosen tungsinne den förde med sig.
Eller, och det bävar jag mer för, så är det gamla känslor som gör sig påminda, mer eller mindre verkliga. Vet inte vad som är sant, när det som går ur min mun blir sannare genom att jag säger det.

En sak har blivit allt mer klar:
här, när jag inte vet vem som läser,
vet jag inte om vem, eller till vem jag kan skriva...

Glädje bakom, genom...
Andreas svensexa, det är glädje nummer 2. Nu är han i Argentina.
Jag trivs på jobbet, det är en glädje nummer 3.

Ni är viktigast

Jag hade fått för mig nu på sista tiden, att engagemangen, sammanhangen var det viktigaste. Utan Diakonia, Fair Trade Center, Oikos… utan allt det organiserade så skulle jag inte hålla kontakt, inte träffa någon, inte ha ett socialt liv. Att det är organisationen som gör att jag har vänner.
(Och prioriteringarna blir därefter… Möten, mejl, göra det jag ska ha gjort…)

Men det är inte mötena eller mejlen som känns,
som det gör lite ont att skiljas från, för att jag så gärna vill vara mer tillsammans med dem.
Två gånger så påtagligt de senaste dagarna: ”vill så gärna vara mer med henne/honom” skriker en liten del i bröstet.
Att vara där, att vara med, så att det känns.
Jag dör en smula utan det.
Glömmer ändå att stanna och känna: ”du är här, med mig, nu”.

Tack för det jag får, tack för att ni finns

Svensk sjukvård

och visst förväntar du dig klagomål?

Erkänn, en sådan rubrik brukar ju följas av en berättelse om hur förfärligt det är att någon har fått vänta eller fått fel behandling...

Men idag kände jag mig glad över hur bra det fungerar!
Jag låg i en tandläkarstol och kikade upp i lampan och försökte tänka på något annat för att undvika att se arsenalen av skinande stålverktyg som snart skulle användas på min lokalbedövade underkäke.
Och kom att tänka på sjukhusen i Burkina Faso, eller Kongo.
Vad glad man kan vara bara över att tandläkaren kan skicka remiss till käkkirurgen. Att det finns datasystem och digitala röntgenbilder och plasthandskar och rena kompresser. Att kunna få bli opererad och ihopsydd, in och ut på en dryg timme, utan att det en enda gång kändes stressigt, och bara behöva betala 80 kronor.

Vi har det bra här i Sverige!

Vårpromenad

Jag tänkte ett tag gå ända ut till Lunsentorpet,
som någon form av egen mini-retreat.

Men en promenad i Hågadalen i kvällssolen räckte gott.

En fasantupp, kungsängsliljor och söta lamm – tack Gud för föräldrar som lärt mig att uppskatta allt fint i naturen!

Såg just The Breakfast Club

Såg just The Breakfast Club,
sista lovefilm-filmen för det här gratiserbjudandet.

Och ni kanske ska ta det här med en nypa salt; när jag betygsatt filmer (facebook-applikationer, visst finns det alltid för många?) alldeles efter att jag sett dem så brukar en eller en halv stjärna försvinna när jag ser det betyget nästa gång…

I varje fall så blev jag glad, tänkte att den här filmen borde de flesta högstadieelever se. Tittade tillbaka på Morkarlbyhöjdens skola i Mora, önskade några ögonblick att jag var tillbaka där. (Och tänker nu när jag skriver det på Värgårdsskolan i Kisa, och är glad att jag inte är kvar där…) Frågan är om dom skulle kunna, eller vilja, se igenom åttiotalsrekvisitan och hitta sig själva, eller någon annan på skolan, där i filmen?

Ylva var det som tyckte den var bra. En stor poster på hennes vägg.
Hon är i Sydafrika. Jag kom på att jag inte läst hennes blogg på länge, inte heller mejlat. ”Hej, såg Breakfast Club och kom att tänka på dig, hur är läget på barnhemmet?” Låter det ytligt?
Å andra sidan är det sant.

Filmer/böcker som betyder något. Eller, i alla fall känns som att de betyder något eller ger en något när man läser och ser. Mma Ramotswe, läste klart den tredje boken på tåget ner till Linköping till påsk. Det afrikanska lugnet sprider sig, även i en tågkupé. Borde skrivas ut på recept till stressade affärsmänniskor, en liten gul lapp med ett hyllnummer på, och bibliotekets adress på baksidan för de som aldrig varit där.

Några citat till korridorsdörren bidrar han med också, Alexander McCall Smith som skriver böckerna om Mma och Rra och Botswana. Helt otroligt, till och med jobbet dyker det upp någon som vet om citaten på en korridors dörr på Ansgar. Det blir nog några månader till!

Nu ska jag nog sluta,
med en kort liten summering:

Biljetterna till Argentina är bokade! Den 6 juli flyger mamma, Johannes och jag till Salta och Andreas bröllop. Wikipedia kan vara farligt det också (nästan samma klass som facebook eller youtube), jag blir fast av att titta på flygplansmodellerna…
Påsk i Lambohov, träffa mamma, och Andreas, och hans Ann-marie och hennes moster Maria ordentligt för första gången. En kväll hos Maria Av, och en dag i Örebro med släkt från när och fjärran.
Studera.nu fungerade när jag sista-minuten-valde. Det blir Företagsekonomi, efter lite övervägande och lite mindre planering. Det blir nog bra. Jag har en liten mind-map framför mig på bordet: ”Här är jag nu” skrivet i ringen i mitten och ett gäng kurser runtomkring. Det blir nog en ny sådan om ett halvår. Jag får tänka mer till dess.

Hoppas ni har det bra,
kan krypa upp i soffan eller sängen, ta ett djupt andetag och känna er nöjda.

Rooiboste, sen får motivationen bestämma lektyrvalet.

kram

Tempo, tempo! ett livligt liv

Veckan innan tenta har vi ekonomer
chansen att i lugn och ro få plugga
utan att störas av schemalagda aktiviteter.

och det är nog tur det, för jag har nog lyckats få till den mest hektiska veckan sen mellandagarna:
I lördags bröllop, Franck & Odile blev ett, med efterföljande bröllopsfest, som jag dock smet ifrån för att gå på bio.
Söndag: klimatdag i Missionskyrkan där vi var med några stycken från Diakoniagruppen
Tisdag: Klubb på Kalmars, ståupptemat hade den här gången blandats upp med några av Sveriges bästa magiker, och dom var grymma!
Igår: Diakoniaaktion, regeringen skulle presentera sin klimatpolitik, och vi stod utanför med väckarklockor och namninsamling för att visa att det är viktigt och att det behövs göras mer. (Fina bilder på aktivistbloggen)
Idag: jobb 7-13 men det körde ihop sig och jag var tvungen vara kvar till halv4, missade tvättiden hemma men kunde ta en senare. Var tvungen tvätta idag eftersom jag ska...
Imorrn: ...åka till Mora för att vara ledare på nyårslägeråterträff och hålla ett pass om Burkina Faso och klimat.
Tillbaka söndag kväll, måndag förmiddag tenta 5 timmar, på kvällen ska Diakoniagruppen planera inför sommaren och det ska jag nog mer eller mindre hålla i, på onsdag börjar nya kursen och då ska det reviderade PMet vara inne...

"Det är kul att du har ett liv" sa mamma, med det där tonfallet som är lika mycket ironi, omtanke och allvar.
Ja, och ett livligt ett är det också, i alla fall för tillfället!

Lite (eller mycket) för mycket,
och jag vet om det,
men jag tänker inte sluta njuta av det för det!

U2 och framtiden

är tvungen att dra ner "where the streets have no name" lite grann för att kunna samla tankarna... gått irländskt flera timmar här nu, först Cranberries, och nu U2.
De har visst kommit ut med en ny skiva nu, jag får väl upptäcka den nån gång...

Men för en gångs skull har jag hängt med, och sett filmen det talas om medans det fortfarande talas om den: Slumdog Millionaire.
Och den var bra! Mycket färg, mycket liv... "De fattiga blir människor" som en man sa i kön på vägen ut.
Spännande som film också,
nästan läge att rekommendera för mamma!
(men kanske lite mycket våld för det)

Karin satt och såg långt, lååångt bort...
Hon ville tillbaka till Indien. Erik och Elin också.

(Det är lite dåligt med filmer om Kongo, by the way..)

Om en månad är det dags att välja kurs till hösten.
Nationalekonomi med inriktning på världshandeln
eller
Biståndsredovisning,
(eller nåt annat)
vad är det jag ska syssla med?
Mycket såna tankar nu. Nationalekonomi, det stora, de stora orättvisorna och den stora dubbelmoralen. Det är det som är mest engagerande, mest intressant...
Men det är jag inte ensam om att tycka.
Och risken är att man blir fast på ett kontor nånstans med inflationssiffror som enda sällskap.
Biståndsredovisning. Biståndscontroller kan nog passa mig väldigt bra.
Redovisning, är inte det tråkigt?
Jo, det är ju det, att plugga redovisning i alla fall.
Risken att hamna i kontorsfällan är kanske ännu högre i redovisningssvängen, men det är till slut Kongo som ändå drar mig åt det hållet.

ASUdh i Brazzaville, är det meningen, min syssla?
Mer bön, fler frågor att fråga, kanske...

Kongo mot drömmen om det Stora,
eller
kontorsjobb mot arbetslöshet, om det vill sig illa.

Men med Gud vill det sig gott.

Söka Gud, lyssna mening.


Blev mycket stream-of-consciousness det här, och inget Burkina.
Hoppas ni läser ändå.
Kladdkaka med gott sällskap är gott och på fredag ska jag åka till Mora.

God natt
kram

Blandade tankar från de senaste dagarna

sprungit med Saliou nu på kvällen.
Jag hade glömt bort känslan av att komma hem efter att ha tatt ut sig ordentligt, så gött!
Jag kallade Vasaloppsåkare och Vansbrosimmare för galningar tidigare idag. Men det kanske inte är så galet ändå...


Det är inte så värst mycket bra på tv på vardagskvällarna, (med vissa undantag, som House) men igår när jag kom hem och slog på tvn mitt på en måndagseftermiddag så kunde jag zappa mellan Gilmore girls, Vita huset och Scrubs... Logik, någon?? Jag kanske ligger lite efter, repriser och så, men ändå, kvalité!

och ja, det är läskigt hur världslig och konsumerande jag hunnit bli. Det är bara tre veckor sedan jag var i Burkina...



Jag var i Rimforsa i helgen.
Träffade mamma, pappa och syskon.
En dag med Johannes, Anna och Emma,
jag blir lycklig av att vara med dem,

kanske ska åka ner mer den här terminen.
Men inga måsten, det känns bra.


och Örebro till helgen.
Träffa mormor, farmor och farfar,
och alla från Burkina (nästan)
och Josefine R och Lisa Sjörén också
det blir fint det med

Saliou stack in huvudet och sa att Liverpool vunnit,

nu ska jag snart sova.

Godnatt

Burkina Faso

Har varit nere i Stockholm idag på första mötet/återträffen efter Burkina..

Taggande på ett konstigt sätt, det man varit med om blir så mycket mer verkligt, nära och viktigt igen... ...det är så läskigt lätt att fastna i svensk vardag igen...

Men nu är jag på!
Och tänkte skriva något lite om vad vi gjort!

Burkina Faso alltså. Västafrika, sätt antingen fingret på Alger och för det söderut till andra sidan Sahara, eller på Accra och gå uppåt, till staden med det underbara namnet Ouagadougou.

Vi var 20 stycken, mest Diakoniaaktivister, uni-studenter som är ideellt engagerade med bistånd, som hade fått chansen åka ner och se på riktigt hur klimatförändringarna förändrar folks levnadsvillkor. Här i Sverige behöver vi ju inte bry oss så farligt om det blir en grad varmare eller regnar 10 mm mer eller mindre per år.. Men om man lever på det man odlar så kan det vara liv eller död.

Mycket jordbruk sålunda, efter att ha blivit mottagna och briefade av Tidiani, Hawa och andra på lokala Diakoniakontoret och fått lite smak på Ouaga så bar det av ut för att försöka förstå de flesta burkinabéers verklighet. De flesta bor på landet, och 80% av de som gör det kan inte läsa eller skriva.

Landskapet är platt,
och torrt. Savann, fast knappt något gräs.
Träd här och var, några jättelika Baobabs,
hjordar av taniga kor och får, torra flod- och bäckfåror.

Det regnar tre månader om året, konsten i jordbruket är att få ut hela årets mat ur jorden på den tiden. Och det blir betydligt klurigare när regnen blir mer oberäkneliga..

Bussen landade i Gourcy i norr, nära gränsen mot Mali. Vi besökte en borgmästare, en landshövding, en riktig hövding, en trädgårdsodling, två skolor, ett gatubarnsprojekt, en klinik för undernärda barn, en kung, ett diskotek, ett kommunhus, en marknad och en man som i trettio år planterat träd på sin mark efter skörden.
Ett kollage av Burkina Faso,
inklusive
kvinnogruppen som väntat i timmar på att få hälsa oss välkomna,
marken som ser ut som en grusplan med lite trän,
den underbara traditionella dansen,
gamarna på sjukhusets tak och läkaren som visar oss runt bara minuter efter att ha förlorat en patient,
och kvinnorna som lär sig läsa.

Så svårt för oss att förstå livet som analfabet, vad världen måste förändras när man kan läsa och räkna!

Efter 4 dagar i norr så delade vi upp oss. Ingela, Malin, Ellinor, Christine och jag åkte med Irène från Diakoniakontoret och tolken Halidou till Niangoloko, 7 timmars bilfärd sydväst om Ouaga, för att besöka TON, en av Diakonias partnerorganisationer.
TON arbetar bland annat för att förhinda handel med barn över gränsen till Elfenbenskusten. Spontant låter det kanske inte som det mest klimatrelaterade problemet, men det är faktiskt en av följderna av att klimatet försämras. Mindre mat gör att det blir svårare att försörja sina barn och lättare att falla för frestelsen att sälja dem till männen som kommer och säger att de kommer få ett mycket bättre liv i E-kusten där det regnar två gånger om året och alla är rikare och lyckligare. Verkligheten för de barn som säljs är hårt arbete på kakao- och kaffeplantagerna, noll lön (eller lön till deras "ägare"), sexuella övergrepp och droger för att klara arbetet med för lite mat.

TON tar hand om de barn som stoppas av gränspolisen och sänder tillbaka dem till deras hembyar. De får veta vad som egentligen väntar på andra sidan gränsen och stöd för att gå tillbaka till skolan eller få ett jobb hemma. TON informerar också ute i byarna om trafficking-problemet och vikten av att låta barnen gå i skolan.

Oj, får nog fortsätta imorrn.
Ska vara hos Elin o Erik på Majklockan om en halvtimme...

Och Kom Ihåg att om du tar cykeln istället för bilen eller väljer en rättvisemärkt chokladkaka så gör det skillnad! En droppe regn till och ett barn mindre i slaveri.

Let's change the world!
(Ja, jag är pepp! :-D )


(Vill ni läsa mer så ska jag också skriva på aktivistbloggen imorrn. Resan tickar upp där nu, en dag i taget med några veckors fördröjning. Det kan bli så när man ska blogga från ett resmål med skakig tillgång på internet och el... Ca va!)

På väg mot Burkina

Nej, inte bokstavligen,
men det är dit, till Burkina Faso, till måndag, som alla planer sträcker sig..
Inte där än,
sitter med en kopp kaffe och väntar på att tvätten ska torka.

Kaffe förresten, mitt (miss)bruk tar sig nya uttryck: nu kan bara lukten eller det hemtrevliga kluckandet från bryggaren ge mig de där lustkänslorna som kommer med första klunken...
Undrar om de dricker kaffe i Burkina?


Lite Afrikakänsla har det varit här i korridoren också. Saliou var i Burundi över lovet och kom tillbaka med vackra skjortor, matbananer och maniokblad (Saliou börjar också kalla det för saka-saka [som man säger på kikongo], han tycker väl det låter roligt!)


Nationalekonomi A, första veckan.
Vi har en väldigt bra och pedagogisk föreläsare.
Han tar det hela väldigt grundligt från början,
så jag har skippade senaste och läste mina anteckningar från Economics på IB istället. (Jag visste väl att jag skulle få nytta av dem nån gång!)
Nej, jag ska inte klaga. Det är ju perfekt att den kurs som bara är repetition kommer då jag ska åka iväg, och att det första obligatoriska momentet kommer precis när jag kommit tillbaka! Lite för perfekt för att jag inte ska misstänka lite inblandning uppifrån, tack Herre!

ja, det var nog det jag hade på hjärtat,
lev väl så ses och hörs vi!
kram/sam

Jul och nyår

Tillbaka i Uppsala,
efter (räknar efter...)
6 tågresor och 3 bildito mellan de 6 olika platser jag sovit på nu under lovet.

Det blev en bra jul,
ingen stress eller ångest över att vara på fel ställe. Lagom doser av kusiner och andra på båda sidorna. Och quality time med brorsor, grand-päron och mamma.

Det stressmoment som ändå fanns var inför min annandagspredikan. Jupp, både kongobilder och en regelrätt predikan skulle det bli, i Harbo utanför Uppsala. Och med Herrens hjälp gick det också, även om det blev ännu en innankväll då jag skrev om det mesta jag tänkt i förväg... Martyrerna, kopplat till att det viktiga inte är hur mycket vi ger, utan att vi ger Gud allt vad vi är.

Julklappar? Ett tema: Spel!!
Så jag ser fram emot mer tärningssvingande här framöver!

Nyårsläger,
med mina "gamla tonåringar" och andra i Åsen, Älvdalen.
Gött,
den där närheten till Gud som jag så väl behöver,
några utmaningar,
härliga ungar! (jag kan bli så impad av vissa 14-15-åringar som redan kommit så långt!),
underbart krispigt kallt vinterväder (stjärtlapp i skoterled i 15 minus, jag var 7 år igen och yngst av allihop),
och bilkörning nerför hala backar med en fullpackad takboxförsedd minibuss,

det är livet!!!

Den där lägerbubblan, det är vi, där, i vintriga Åsen med resten av världen utanför ett skal av varm gemenskap och kall snö.
Små sting av avundsjuka när de finner varandra, det är så mycket lättare då, innan de blir äldre... men vill jag byta tillbaka? Nej, jag är glad att jag inte är 14 igen.
Så mycket att göra, men ändå inte den här vanliga stressen som faller över mig så fort jag är tillbaka i vardagsförnekandet, istället lättnad och tid.

På ett sätt märker man inte hur bra lägret kan kännas förrns sista dagen, och andra och tredje dagen efter att det är slut.

Kånåholsarna, en mindre men mer påtaglig variant av kärleken till ens familj...

Gud är god. och Gud är här.
Både i det lilla träkapellet, i bibelcentret och i det högkyrkliga.
Jag behöver (bara) ta mig tid att söka Honom, låta Honom ta tid och ge mig så mycket mer.

Hoppas de minns att Gud inte är kvar på kvällsandakterna, utan kvar i dem.

Nu ska jag be.

kram och Guds rika välsignelse
/samuel