Så! Nu är jag hemkommen och har duschat av mig demensboendet för idag, så nu kan jag berätta om helgen:
Lite impulsgrej. Det bara blev. Enda gången vi båda hade ledigt tre dagar i sträck samtidigt, Emma och jag. Vore kul med lite semester sa Bill, ut och resa igen sa Bull. Billigaste flyget gick till.. Liverpool!
Lite konstigt att börja med destinationen och sedan leta saker att se, men sådana fanns det gott om! Anfield som nummer ett förstås! (Hemmaarena för Liverpool fc. Den som råkade träffa på mig någon av kvällarna för sista omgångarna i Champions League i våras vet hur engagerad jag kan bli i deras väl och ve! J)
Jag åkte ner till Nyköping i fredags, packning planering och lugnt parkliggande med Emma innan buss ut till Skavsta. Vi har båda våra egenheter under flygturer… Jag försöker leta landmärken, vänder och vrider på sjöars form och järnvägslinjer för att se vilka städer vi passerar: Katrineholm, Örebro långt borta, Zinkgruvan, Askersund, Hammarsundsbron, Karlsborg, Alingsås och Vårgårda (vilken som nu var vilken av de två…) Emma tittar inte ner. Hon tittar på moln: ulliga, bulliga, mörka och färgade.
Landning. Första Englandsbesöket tar sin början… England luktade.. nja, som varm flygplats luktar mest… Stor Gul Submarin utanför John Lennon Airport som tagit ”Above us only sky” som sin slogan (förhoppningsvis inte lika ateistiskt menat…)
Vi hamnade på lokalbussen som tog längst tid på sig in mot centrum och vårt hostel. Men inget problem, vi (eller jag mest kanske..) kikade nyfiket ut på England som faktiskt såg ut som i deckarserierna, med radhus, cricket grounds och fish n’chips-takeaways. Snurrigt att gå in i bussen på fel sida, och farligt svårt att komma ihåg i vilken ögonvrå man skulle ha koll när man sprang över gatan!
Hostellet var lite allmänt paradoxalt: fuktigt och hemtrevligt, sunkigt och praktfullt, väggar med kort på leende backpackers varvat med finsk rederiaffisch från 20-talet, 60-årig ägare med välsmort munläder och mängder av goda råd om stan (hans band slog faktiskt Lennon [eller om det var McCartney] i en lokal musiktävling någon gång långt tillbaka i tonåren, !) och mixed dorm tillsammans med 8 koreaner.
Mycket promenader blev det. En stad ska ses gående eller genom bussfönster!
Båt på floden Mersey, turistuppmysad hamn runt Albert Dock, två katedraler… Och scouse ringande i öronen, den där breda vardagsbrittiskan jag inte trodde fanns annat än bland hobbitar och skottar på tv, wonderful, men lite pinsamt svårförståeligt ibland… Engelsk mat suger, men det vägs upp av otroligt snälla tanter och busschaufförer!
Tre moments:
1. Anfield. Ingen plats på stadium tours, men museet räckte långt. Champions league-bucklan från -05, så stor! och de fyra tidigare… (Liverpool är den engelska klubb som vunnit mest, så det så!) och hela stämningen runt klubben, mäktigt! Lite merchandise också förstås, är ju lite klurigt att få tag på här hemma…
2. Tate Liverpool. Londongalleriet har en rejäl Merseyside-filial, det blev en förmiddag genom 1900-talet, från Degas’ ballerinor via Cezanne, Picasso och Warhol mot det allt mer abstrakta.. Kanske berodde det på bra montage och bakgrundsinfo, men jag började tänka om lite om den där ”konsten” som i stort sett bara består av en blå kvadrat och några streck… Det finns ju oftast en historia bakom, en tanke som kan leda vidare, en diskussion att hålla..
Väl nere i shoppen tog inredningsgenen från mamma över, vi får se hur korridorsrumsväggarna ser ut framöver!
3. Mamma Mia. Emma ville gå på bio. Jag var skeptisk. Mamma Mia. Jag vet inte om det gjorde mig mer eller mindre skeptisk. Den var i alla fall fruktansvärt larvig! Men på ett självmedvetet sätt… och väldigt rolig! Jag kan ju inte såga något som får mig att gapskratta! Och roligast av allt: medelålders kvinnor som simultaneously asgarvar och sjunger med av hjärtans lust; det är bara att skratta med!
Nära dock att det hela tog en ände med förskräckelse! Lite sent med allt sista timmarna och på bussen blir det böner: om förseningar eller hjälp på vilket sätt som helst. När vi landar i kön till säkerhetskontrollen är det riktigt illa. Och dom var stenhårda, så minutrarna rann iväg och gatens stängningstid tickade förbi för oss där i kön… Till slut framme, Emma fram först. Sedan fram med mitt boardingkort. Ett blip och en röd ruta på skärmen… Fel datum enligt streckkoden! Tvärstopp, du ska ner till incheckningen! Shit, och som jag löpte! Det blev en försvarlig notering på den originella distansen 500 meter flygplats med handbagage! Tillbaka med nytt boardingkort trängde jag mig under ihärdigt ursäktande förbi kön som nu bestod av irländare och kommer in bland gaterna med 3 minuter kvar innan planet ska gå. Då kommer bönesvaret: istället för gatenummer en röd remsa med det förlösande ordet: Delayed.
Så hem kom vi också.
Allt som allt: Härlig helg. Gött att vara med Emma, hon är så skön!
Med Emma ja, det känns så bra att vara med henne. Vill inte känna efter, för vet inte var det glider över i något annat. Kom på mig själv med att titta på henne, känna lukten av hennes hår, vilja ta hennes arm, stryka bort det där hårstrået från hennes kind, se djupt in i hennes ögon och se dem slutas när våra läppar nuddar varandra… Aj då, stopp! nähä, jag är inte over her.. inte riktigt... *cyniskt litet fniss* illa, illa.. Jag letar förgäves efter minsta lilla tecken på att hon ändrat sig… men nej, hennes nej från då står kvar.. och jag är glad att vi kan ha så kul ändå, kan prata (även om det inte kommer in på vissa saker längre). Jag tycker mycket om Emma.
Över midnatt nu, over and out.
kram/sam
